Maria Lundmark Hällsten, Umeå - Etikett - skolan | Västerbottens-Kuriren

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett skolan

Visa träffar från alla bloggar

Den var guld värd

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 27 april 2013 klockan 08:36,

Precis innan jag åkte på jobbet igår, vid sista rastningen av Winstone, så dök Ullis, en gammal kompis upp, i sin lilla blåa, med hunden Yrsa i baksätet. Nu hann vi inte mer än fråga hur det stod till, vad som händer just nu och sen var jag tvungen att dra. Vi måste ju få till en dag då vi är lediga och kan träffas igen.

På jobbet, satt vi och hade solen i ansiktet, ena stunden, och den andra så skymtade man dom stora svarta molnen. Men doften ute, just nu, vid den här årstiden, ger en minnen från barndomstiden.

Kulpåsarna kom fram, man spelade pyramid och gropen och allt vad det hette. Jag hade ju fördelen att min bästa kompis pappa, arbetade på den tiden på Bowaters, och där fanns det maskiner som kul-lagren ibland gick sönder på, och då kunde han ha med sig hem, en näve med det vi kallade dankar, och dom var ju guld värda, inget slog en dank :)

Man hoppade hopprep och hoppade hage, twistbanden kom fram, badmintonracken, brännbollsträet, tennisbollar och fotbollar. Vad roligt vi hade då. Men titta er runt idag, vart är alla barnen som nu skulle göra allt det där?

Ibland kan man se dom cykla förbi, men inte just nåt mer, vad tråkigt, sitter dom hemma framför tv och dator, eller vart håller dom hus, egentligen? Och tyvärr, så tror jag ju inte att detta kommer att vända, det som är nu, kommer att förbli så, eller bli ännu mer och värre.

Ja, och då inser man också vad viktigt det är med sommarlovet, då dom i alla fall kan få komma sig ut och förhoppningsvis bada någonstans, och få vistas ute, Tyvärr inte alla förunnat, men för några i alla fall.

Tänk er skolan också, aldrig fick vi sitta inne en rast då vi gick i grundskolan, man skulle ut oavsett väder, och jag kommer ihåg vad förvånad jag blev första gången jag fick höra att barnen hade fått vara inne på rasten, för att det regnade. Say what, fick ni vara inne? Och idag är det nog mer regel än undantag, dom får göra lite som dom vill.

Nå, nu ska jag fixa frukost, som idag, av en händelse kommer att bli en gemensam sådan, för Nicco är vaken (otroligt), hon ska ju iväg och ta moppekortet eller åtminstone göra teorin nu i helgen, så hon står snart i startgroparna för att bli dit skjutsad. Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Ullis jobbet solen Maria Lundmark Hällsten kulpåse hopprep hage skolan rasten Nicco moppekort Bowaters kul-lagren grundskolan helgen

Aningens lättare då...

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 20 april 2013 klockan 06:11,

Att solen är uppe då man vaknar, gör att det känns aningens lättare att lämna sängen. Jag arbetar idag men bara fram till 12.30, då jag ska hem och hämta Nicco och Winstone, sedan ska vi upp till Hamptjärnsstugan för att träffa andra med japanska spetsar. Winstones halvbror ska även finnas med där.

Ska bli roligt att se och höra om deras hundar är likadan som Niccos energiknippe. Ibland verkar han tro att han är en katt, då han springer och jagar löv, som om han trodde att det var flygande fiskar. Ingen koll på vart han springer, han ger bara järnet.

Igår hämtade jag upp Nicco på skolan, så åkte vi till körskolan där hon fick göra syntestet, hon ska ju göra teorin för moppekortet, helgen som kommer. Och måndagen därefter åker hon till Budapest, så därför gjorde vi även en sväng in på Forex och växlade till henne lite mer pengar, hon ska väl äta därnere också.

Tänk, nu är det inte långt kvar innan 1:a maj, otroligt att man kan missa hur snabbt tiden går. Jag brukar alltid tycka att januari känns som en evighet och sedan ska det dravlas på med februari, men när man nu tänker tillbaka på den tiden så inte hann man göra något vettigt då inte… det bara far iväg.

1:a maj då man var barn innebar att man äntligen fick lov att börja använda sina träskor, cykeln fick man efter lite tjat, ta fram från källarförrådet, och vinterjackan kunde hängas undan… men absolut inte före den dagen.

Vad det har ändrats under dessa år, nu cyklar man året runt om man har vinterdäck och lite mod, många går klädda i sommarkläder oavsett temperatur utomhus, och dessa converse, tygskor, som man klampar runt i även fast det är -20 ute, obegripligt!

Jaja, då är det väl tur då att man vuxit ifrån dessa påhitt, och gör det man känner sig bekväm med, inga påtryckningar eller annat skulle då få mig att trava runt i tygskor och strumpbyxor… inte överhuvudtaget, kan jag ju säga :)

Med dessa ord lämnar jag nu er till vad ni nu ska göra och önskar er alla en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco skolan Maria Lundmark Hällsten moppekort syntest Budapest Forex Winstone Hamptjärnsstugan japansk spets kläder converse tygskor 1:a maj

Förtroendet sjönk, en bra bit...

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 27 mars 2013 klockan 08:17,

Det blev spännande hos tandläkaren igår, hon skulle laga ett hål, näst längst inne i munnen, började borra och hoppsan… det var ett djuuupt hål, och en gammal lagning som försvann ner i mörkret. Hon borrade på och tjopp, så hittade hon av nerven som började blöda.

Och nej, jag hade ingen bedövning, och oh ja, det kändes, men jag överlevde :) Synd nog så är tanden hjälplöst döende, jag fick tre alternativ. Rotfylla och sätta krona, dra bort tanden och sätta en brygga, eller bara dra bort den. Mm, jag ska fundera, men så länge den sitter kvar och inte gör ont så får den vara.

Har jag lite tur kanske den hänger med ett tag i alla fall (fast när hade jag riktig tur senast då, hm…).

Sen hade jag och Nicco ett möte, efter det for jag ner på strömpilen och handlade inför påsken. Möte på skolan efter middagen och slutade dagen med att hålla mamma sällskap till hon skulle kvälla.

Idag kommer Theresé hit och ska vara här till på lördag morgon, jag hade skrivit upp träning idag, men jag måste hoppa den. Har inte alls bra, varken i nacken eller mitt på ryggen, däremot har jag i alla fall hantlar hemma så jag ska träna mina armbågar.

Nu ska jag se om jag kan få någon kontakt med vårdcentralen, för tror ni jag fått några svar från min läkare än? Näpp, det hade jag inte och mitt förtroende för honom sjönk genast en bra bit. Lungröntgen ska jag åka på senare idag, fast jag tyckte ju att det var viktigare om jag hade fått komma på öron, näsa, hals, först.

Här är by the way, ljusslingan jag fick av Tina, fin va?

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten tandläkare nerven krona brygga dra ut tanden hål lagning vårdcentralen nacke rygg strömpilen skolan möte Nicco Tina ljusslinga Theresé lördag

Snabb som sjutton

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 12 mars 2013 klockan 08:32,

I förrgår då vi satt i matrummet och käkade så roade sig Winstone med att bita på fransarna på vår ”dyr” matta, det sitter dessutom en skinnlapp därunder som han letade rätt på och försökte slita loss.

Jag sa nej till honom, säkert tio gånger och föste bort honom från mattan och sedan blev det time out, då åkte han ut i hallen och jag stängde dörren. Han satt där och tittade in på oss, sedan försvann han ur synhåll under två minuter, kom tillbaka och satte upp sina tassar mot fönstret så då fick han komma in igen… med förmaningen att inte göra om samma sak.

Tjopp så var han på mattan igen och försökte ihärdigt bita lös skinnlappen, jag gjorde återigen samma sak, nejade, föste bort honom och efter x antal gånger åkte han ut igen. När han så efter någon minut blev insläppt igen, rusade han till mattan, nafsade på fransarna i förbifarten och rusade in under bordet, haha… vad tror ni om det?

Han har lärt sig att det där fick han inte göra, men liksom katterna, så ville han ha sista ordet, han visste så väl, att fransarna skulle han låta bli, men han kunde inte släppa den helt och hållet :)

Då jag stod och lagade middagen, jag stekte korv till korv stroganoffen, så låg han nedanför mina fötter, du Winstone, sa jag, det kommer inte att hoppa ner en endaste korvbit i ansiktet på dig, jag lovar, och med det sagt så hoppade en större korvbit ut ur stekpannan, jag böjer mig i samma veva ner för att hinna före honom och norpa korvbiten, han är redan uppe och kör nosen runt runt på golvet och korven är som uppslukad.

Helt otroligt tänker jag, hur snabb var han där, han måste ju ha sugit in korven i munnen och svalt den hel, för på den korta stunden kunde han inte ha hunnit nåt mer. Men ack vad vi bedrog oss… bägge två, korvbiten föll aldrig längst ner på golvet, den hoppade ner i min grytlapp av silikon, som hänger på spisluckan och som bildar två fickor då den sitter upp och ner, så kan det gå.

Idag har jag bytt pass så jag jobbar eftermiddag, så vi inte blir ställda med hunden, då behöver han inte bli ensam många minuter innan Nicco kommer hem från skolan, det vill till lite planering då man skaffar sig djur. Och hundar är ju inte riktigt samma sak som att ha katt. Önskar er alla en fin tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Winstone Maria Lundmark Hällsten Nicco skolan hunden katter mattan matrummet skinnlapp korv korven korvbit korv stroganoff middag

Nä jag vet inte...

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 25 februari 2013 klockan 07:45,

Det blev lite dramatik igår då jag och chefen skulle upp på centrum och innan vi var framme så noterade vi ett antal brandbilar uppe vid skolan. Vilken tur att det är söndag, sa vi, så ingen går i skolan. Men det var visst barn där, dom hade innebandymatch och det var i gympasalen det brann.

Som tur var, så blev det ju ingen allvarligare incident, men såna här gånger är det svårt att låta bli att tänka… om, om det hade varit si, eller om det hade varit så. Vi är nog bara rätt och slätt konstruerade att få såna tankar, även om vi vet, att det inte hjälper.

Men, om man ser det från en annan synvinkel, så är det kanske en hjälp ändå, man bearbetar själva händelsen, man klurar på vad man själv skulle ha gjort, och tänk om, nästa gång det händer, eller om man någon gång i framtiden, råkar ut för samma sak så kanske man står sig mera rustad, än om man inte sett eller hört detta tidigare, mm, tål att tänkas på.

Och nu över till något helt annat. Det var under väderleksrapporten som Åke frågade om jag var duktig på län och städer (vi har ju bara varit ihop i snart 29 år, så frågan var säkert befogad, eller?), och det frågar du mig, sa jag, hallå, jag vet ju vart Malmö ligger, längst ner, och sedan ligger Göteborg, där borta, sa jag och svepte stort med hela armen, och Umeå, ligger mellan -3 grader och -4. Fast där rättade han mig snabbt och sa att Umeå låg där dom visade -4. Jaja, huvudsaken jag vet vart vi bor, eller hur, så jag hittar hem då jag varit på affären.

Jag fattar inte själv varför jag ska ha så dåligt lokalsinne, och nu snackar vi ju inte bara lokalt utan även globalt. Jag vet, vart Italien ligger, och det är enbart för att landet liknar en sko, och inget annat, och att ”fotbollen” är Sicilien, men det var också allt.

Jag vet inte hur hus ser ut efter vägen, men Åke vet snudd på, vilken lutning vägen har i förhållande till träden som står därefter… seriöst alltså, jamen du vet, brukar han säga, det där gröna huset som står efter kullen då man passerat raksträckan… och där var jag borta, jag vet förmodligen inte ens i vilken by eller samhälle han pratar om. Så då får han ta det från början.

Han är duktig på sånt så då kompenserar vi varandra på det, jag brukar vara rätt så bra på detaljer, inte då det gäller i det stora, utan i små små saker, som emblem någon haft på armen, åt vilket håll han eller hon har svängt sin lugg, om någon har glasögon, hur ögonbrynen ser ut, ja ni vet… sånt där som egentligen ingen annan människa bryr sig om, men det fastnar hos mig… knepigt.

Nåja, jag har levt och klarat mig i 45 år så jag tror mig nog kunna fortsätta lika lång tid utan att ha några större problem… OM, jag nu inte skulle få jobb som guide i Afrika, då ligger man nog risigt till :)

Önskar er alla en trevlig måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: dramatik skolan barn innebandy brandbilar Maria Lundmark Hällsten kartan globalt lokalt. lokalsinne huset Afrika guide detaljer

Någonting funkar...

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 06 oktober 2012 klockan 08:45,

Annanvardagväder, sa jag att det var, i onsdags, men skulle nu vilja påstå att det kanske är tredjedagsväder, istället. Ena dan är det regn, andra gången sol och som nu, någonstans mittemellan. Det bästa med regnet den här årstiden är att då snöar det i alla fall inte, och de är ju alltid något.

Jag besiktade ju Jeepen igår och den fick ett OK, mäh, så otroligt, nåt som funkar i den här vagnsparken. Jag drömde i förrgår att jag körde lastbil med släp och skulle släppa av Nicco på skolan, det var en mardröm för jag visste inte vilken väg jag skulle ta och inte hade jag lastbilskortet heller.

I natt körde jag en amerikanare, ett stort schabrak som inte ville gå som den borde. Jag var uppenbart irriterad över den, och ingen väg var rakt fram, fel på styrningen var det nog också, så jag kom mig inte dit jag ville.

När jag så skriver det här så tolkar jag även drömmarna lite, och kanske är det så att jag väldigt gärna skulle vilja att vägen gick rakt fram, man visste precis vad som väntade, men tyvärr så gör den inte det och hur gärna vi alla än vill, att allting skulle få ett lyckligt slut så kommer den här resan att sluta med en förlust.

Om (återigen detta om) nu inte det inträffar ett mirakel, vill säga. Dom finns, det vet vi, men dom sker ytterst sällan… men, man ska heller aldrig ta ut något i förskott. Dom har nu plockat bort det mesta som min pappa använt där han ligger, syrgas, blodtrycksmätare, även maten skulle dom ta bort men ändrade sig, hungrig ska han inte behöva vara och heller inte känna smärta, och det får vi ju vara glada över.

Deras planer är att flytta över honom till Axlagård, och det tror jag att dom flesta har hört talas om. Med tanke på mamma så gissar jag att det vore rätt så skönt ändå, hela miljön där andas lugn och ro. Huvudsaken är att pappa får det värdigt, det är han värd, alla gånger om.

Vi åkte ut till mina svärföräldrars grav igår kväll och lämnade en liten present och tände ett ljus (får se om det brann upp i regnet), dom skulle nämligen ha fyllt år igår, om dom levat. Elsie hade blivit 84 år och Nicke 86.

Jag skulle egentligen ha jobbat i helgen men jag har tagit ut närstående dagar istället, och det blir nog till det bästa. Åke ska väl försöka få bort bussen från gården idag och vi åker upp på lasarettet i vanlig ordning och hör om dom kommit fram till något nytt.

Önskar er alla en fin lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: väder Maria Lundmark Hällsten amerikanare lastbil med släp Nicco skolan pappa mamma axlagård mirakel syrgas tolka drömmar

Snubbelrisk

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 28 september 2012 klockan 07:55,

Visst är vi människor lite korkade i alla fall… som tycker att människor som snubblar, ramlar, faller, ser roliga ut. Kom att tänka på det igår då dom visar upp den stackars cyklisten som tippar omkull i vattenmassorna, här på VK.

Jag satt inte och skrattade åt det utan tyckte nog mest att det var olyckligt för hon som ramlade. Men jag är inte bättre än någon annan, det vet jag :)

Vi sitter ju och skrattar åt allt elände dom visar på roliga klippen, och där finns det många som klantar till sig. Jag tillhör ju själv kategorin klantskallar eller snubbeloffer som fastnar med fötterna lite överallt, nu senast i stolen i konferenslokalen på Haga, där vi hade utvecklingssamtal.

Nu märkte ingen det, förutom Nicco då, som frågade vad jag höll på med. Och förra gången vi hade ett möte på skolan så lyckades jag ju trassla in snöret från jackan i stolsarmen så jag drog med mig den då jag skulle gå därifrån, jaja, det bjuder jag på, jag har vissa skills, som Nicco brukar säga… fast med lite lätt ironisk ton (förstår inte det).

Jag satt en gång nere på biblioteket på stan, där jag blev intervjuad av en tjej från universitet, utanför fönstret blir jag då vittne till flertalet snubblande människor. Det låg nämligen plattor därutanför och en av dom råkade sticka upp en bit, och jag lovar, det var ungefär en person var femte minut som hittade av den där plattan.

Första gången sa man typ, ojdå, och hoppades att människan skulle hålla sig på benen, andra gången likaså men sen var det svårt att hålla sig för skratt, men trodde ju nästan att det var dolda kameran.

Nu ska jag snubbla in i köket och fixa frukost, städa lite i källaren, jag får ju oväntat besök idag, eller nä, nu ljög jag, oväntat var det ju inte, utan rätt så planerat, det kommer en kille från Umeå energi och ska byta någonting till fjärrvärmen.

Sen ska jag hämta mamma, vi har ett ärende till banken och sedan tänkte vi ta en lunchmacka på Nybro, nåt mer lär jag inte hinna med då jag jobbar ikväll, jo förresten, jag ska även fixa middagen innan dess, så jag kanske ska börja med det istället.

Med pappa är läget oförändrat, men hör och häpna hur dom kan göra egentligen. Han ligger alltså med slangar och instrument kopplade till sig, han har fortfarande två brott på ryggraden (rätt så allvarliga sådana), men eftersom han nu kan klara sig utan respirator, så är tanken att han ska in på annan avdelning, och det är ju bra, säger inget om det, men…

Detta blir nog inte förrän på måndag och kommer det ett annat akutfall och det inte finns plats på IVA, så kan dom komma att flytta på honom till Skellefteå eller Lycksele… även om det bara gäller för en dag. Man kan ju smälla av för mindre, vad kostar en sån flytt, hur nyttigt är det att ens förflytta en person med dom skadorna, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga.

Jag förstår ju att dom inte gör det om det inte blir nödvändigt och förhoppningsvis måste dom ju också veta vad dom sysslar med däruppe (jag håller verkligen en tumme för det), men jag blev också något förundrad då en läkare från neurologen sa till mamma att pappa inte gjort så stora framsteg på en månad. Jojo, vart han nu fick en månad ifrån för då hade han bara legat där i 16 dagar *suck*.

Nåja, det är som det är och inget vi kan göra åt saken. Nu, mina vänner ska jag sätta fart. Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten snubbla VK cyklist roliga klipp Nicco skolan fastna fötter pappa neurologen Skellefteå Lycksele *suck*

Vi var minsann påhittiga...

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 26 september 2012 klockan 07:27,

Vi hade en trevlig fikaträff ute på mina föräldrars gård, uppe på Mariehem, igår. Det var en klasskompis till mig, och på den tiden även min bästis, som är på besök hos hennes föräldrar, som råkar bo på samma gård som mina.

Vi satt därute, hennes mamma och min, hon med sina barn och jag, och drack kaffe och pratade på.

Det var X antal år sedan vi sågs, kanske inte så konstigt egentligen, då hon numer är bosatt därnere i södern. Hon har, kan ni tänka er, två tvillingpojkar, och vilket jobb hon gör som tar hand om dom, ensam, och med sån entusiasm. Hon är ju till åldern, lika gamm…ung som jag, och killarna är inte fyllda två, än, så hon har verkligen det hon gör.

Men det hon gör ser hon ut att fixa galant, själv har man ju blivit lite mer laid back, kanhända på grund av åldern och att man redan uppfostrat två barn som ju är självgående idag. Jag är inte avundsjuk på att ha småbarn, nä, det är precis som dom brukar säga, att få barnbarn att skämma bort är helt perfekt, och då får man också njuta av dom finare stunderna.

Och det räcker ju också gott och väl att få se andras barn så där, vilka fina killar, busiga, påhittiga, nyfikna och otroligt fulla av energi, och det är väl där det brister för en själv, man har inte den energin, inte jag, men deras mamma :) och det är ju en himla tur. Sen är det som man säger om årstiderna, alla har sin tjusning, och samma sak är det med barn, alla åldrar har också sin tjusning, och allt det har då Annica kvar att se fram emot.

Jag och Annica har en varit med om en hel del då vi var mindre, ojoj, vi var minsann påhittiga vi också, till våra föräldrars förtret, eller ja, det var inte alltid vi gjorde galna saker, vi var nog rätt så snälla… ibland, också. Vi tjuvlånade ju brorsan moped, inte bara en gång utan två :) fast vi blev ju påkomna och det var inte lika spännande som vårat upplägg då vi drog ut moppen och kollade in om kusten var klar.

Vi gick runt och intervjuade folk, bara sådär på måfå och inte i ett egentligt syfte, utan bara för att vi ville veta vad dom tyckte om serien, förintelsen. Vi råkade då träffa på en man som faktiskt hade föräldrar som suttit i ett av lägren, och han berättade en del av sin livshistoria, där vi satt på busshållsplatsen, vilken grej!

Vi körde också det där traditionella buset, då man knyter fast en plånbok i ett snöre och drar iväg den då någon ska till att plocka upp den, det tyckte den äldre generationen var så roligt att vi fick pengar för att vi gjort deras dag, ja, det var kanske lite skillnad det, om man jämför med hur det ser ut idag. Det var även Annica som satt med då jag ringde till Abbas fiskbullar och frågade om Agneta eller Anne-frid var där, vi trodde ju att det var dom som hade den lilla fiskbullsproduktionen vid sidan om deras turnerande med popgruppen Abba, jojomensan.

Ja man var väl lite som man vart, från början, men det var kul, på den tiden, och mycket hann man med, känns det som. Idag hinner man ingenting, inte ens reflektera över vad man borde ha hunnit. Fast å andra sidan, jag sitter ju här och skriver, och då reflekterar man ju också, och det har jag minsann tid med, jodå. Men jag ser också på mitt skrivande som terapi eller vad man ska kalla det. Skulle kännas tomt, att inte längre sitta här och påta på med datorn.

Jag skrev att dom satt in en sak i pappas mage för att underlätta med mat och medicin, det får jag dementera, det skulle dom ha gjort och enligt boken dom skriver i så var det klart, men så var inte fallet, dom hann inte med att göra det, och förmodligen skrev dom in det då han låg på operationen, därav missförståndet.

Idag ska vi upp klockan tre och få prata med läkaren för att få höra deras framtida planer, men dessförinnan ska jag på utvecklingssamtal med Nicco, på skolan, och sedan träffa Tina från jobbet, vi ska på Expo och se om dom har nåt roligt där, och sedan tar vi en kaffe, innan jag blåser iväg.

Önskar er alla en fin onsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria lundmark Hällsten gården mamma föräldrar Annica tvillingpojkar busiga påhittiga nyfikna barn barnbarn Sally pappa Nicco skolan Tina Expo

Inget man längtat efter

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 20 augusti 2012 klockan 05:56,

Nu har vi hämtat hem ”gammbussen”, dock står den inte inne på gården (tyckte att det skulle bli trångt, med två bussar) utan den har vi placerat på annat ställe i väntan på besiktningen.

Vi har ju haft den ute på blocket och till slut fick vi ett vettigt erbjudande, vi ska byta den jämnt mot en boggiesläp med ramper och vinsch, så då kan vi ta Camaron på den istället för junioraren, och slipper därmed köra in åbäket i bussen, det är ju väldigt tight därinne, så det kommer att bli bra.

Killen som ska göra bytet bor i Stockholm och ville naturligtvis inte köra hem den med körförbud, därför besiktar vi den innan så han kan hålla sig inom lagens ramar.

Brälla kom igår kväll med motorleveransen så nu är den på plats… i garaget i alla fall. Och ska väl monteras med alla pinaler, ikväll. Ska bli spännande att se så allting funkar och förhoppningsvis är den snäppet vassare så Nicco kan köra lite fortare, vilket hon själv önskat.

Idag är det skolstart för henne… inget hon längtat efter men jag tror mig vara rätt så säker på att det är fler än hon, som tycker att det är tragiskt att sommarlovet är över, och alla sovmorgnar förstås. Det var väl bara då man skulle börja i ettan och möjligtvis tvåan, som man verkligen längtade efter skolan.

Vi var ju alltid borta i Malå, hela sommarlovet, och kom hem, en eller två dagar innan skolan skulle börja. Och då var det sällan några andra barn hemma heller. Och dom var ju egentligen anledningen till varför man då längtade efter skolan, för då var alla på plats igen.

Nå, det brukar ju vara en rätt så mjuk start på läsåret och Nicco får ju en ännu mjukare start eftersom hon ska vara ledig två av dagarna, i slutet av veckan. Själv är jag schemalagd en enda dag, den här veckan, och det är idag. Så det är väl bäst man börjar göra sig ordning så man är redo att åka då det är dags. Önskar er alla en fin måndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten "gammbussen" Stockholm boggievagn vinsch besiktning skolan Nicco ledig sommarlov sovmorgnar

Det sket sig... fatalt

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 24 januari 2012 klockan 09:41,

God morgon! Ja, idag hade Nicco tänkt sig till skolan men det sket sig ju... fatalt. Det är på hennes skola det är vattenläckage, så hon får stanna hemma. Inte för att jag kan påstå att hon sitter och grinar över det, hm… undrar just varför???

Själv är jag också hemma idag, känns bättre i nacken men jag tänker inte förta mig, utan jag provar jobba imorgon stället, så får vi se hur det går. Jag fick förresten en länk av Jan A, svt.se/2.18739/skarmslackare till olika övningar man kan göra för att hålla nacken i trim, inte så dumt faktiskt, och jag har redan hunnit gå igenom dom nu på morgonen. Någonting man med all sannolikhet kan göra varje dag för att förebygga trassel med nacke, så det ska jag göra. Tack för tipset!

Igår kväll var det bastun igen, men vi tillbringade bara en halvtimme därnere, Marianne fyllde nämligen år, och hon ville bjuda på tårta, så vi travade upp till henne. Och där blev vi sittandes, nästan till nio på kvällen. Mycket prat, som vanligt och trevligt.

Ikväll är det mot alla odds, jag såg första avsnittet och det verkar helt ok. Många frågar sig varför, en som är handikappad, ger sig ut på såna äventyr, men dom är väl inte sämre eller mer annorlunda än alla som söker sig till Robinsson, eller andra såna där utmaningsprogram. Dom vill ju testa vad dom klarar av, och det blir ju förmodligen ett minne för livet.

En skillnad här är väl att det inte är en inbördes tävlan, utan alla ska ta sig fram till mål… förhoppningsvis. Och det är väl det vi får se om dom gör. Jag sa till mamma, då vi pratade om det här programmet, att inte skulle då jag vilja stå, öga mot öga med en elefanthjord, fy tusan, dom är inte att lita på, inte heller krokodiler och flodhästar, men det här gänget gör det, men för all del, inte utan viss pulsförhöjning.

Näpp, nu ska jag gå och släppa ut katterna, så dom får komma upp en våning, hoppas ni får en trevlig dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco skolan vattenläckage nackspärr Jan A länk bastun Marianne trevligt mot alla odds flodhästar krokodiler elfanthjord

Jag, en klok människa...hehee...

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 29 december 2011 klockan 07:34,

Idag blir det fulla huset igen, eller fullt och fullt, men i alla fall dubbelt så många än det är idag. Theresé, Anders och Sally, började sin resa hit igår, dom tog in på hotell i Gävle så att tiderna skulle stämma bättre för Sally, under dagen. Med mat, mellanmål etc.

Ska bli roligt att se hur hon är nu, Sally, det händer ju så mycket under dom två första åren så man häpnar. Som förälder är det svårare att se dom små förändringana, man är ju uppe i det varje dag. Precis som när barnen växer på längden.

Dom har ett par byxor som inte används under sommaren, när skolan börjar igen och dom letar fram sina favvo byxor så har det helt plötsligt blivit ”jag väntar på högvatten brallor”, dom misstämmer på 5-10 centimeter. Och inte har man märkt något.

Kolla vad som ligger på soffan i matrummet:

Det är minsann inte alla som har ett noshörningshuvud liggandes i sofforna. Det var en julklapp till Nicco, det enda jag vet hon har önskat sig i inredningsdetaljer, och nu väntar den på att få komma upp på väggen. Hon har bara inte bestämt sig för vart den ska sitta, kanske i hennes rum däruppe, i hallen tar den nog för stor plats.

Här är pusslet som Åke håller på med… ja, jag har faktiskt också lagt en 6-7 kanske 8 bitar, hehee…

Saxen är strategiskt utlagd och jag sa till Åke igår att jag ska använda den till att klippa till dom bitar som inte passar, han tyckte att jag var en klok människa, hm, kan man ana lite ironi där.

Det värsta är, och det kommer vi nog att bli varse, jag tror nämligen att det är något fel på det där pusslet. Det var flera år sedan vi lade det sist, och nåt galet är det. Antingen saknas några vitala bitar eller så kan det vara så att själva pusslet kommer att börja böja sig uppåt, som om bitarna en gång har legat fuktigt till. Jaja, vi får se vad som händer.

Nu ska jag äta frukost så jag är klar att åka till Bo-Lage och göra bort mina ärenden innan alla andra hittar på att dom ska göra samma sak. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Theresé Anders Sally hotell huset dubbelt Åke pussel växer sommaren skolan saxen bli varse Bo-Lage

Snålt tilltagen Hippocampus!

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 25 oktober 2011 klockan 07:33,

Hörde på tv för någon dag sedan, det var en snubbe där (förmodligen en professor, läkare eller liknande) som berättade om hjärnan och dess funktioner.

Vi har något som kallas för hippocampus och detta finns att läsa om på wikipedia och jag citerar: Det finns ett fall i historien då man kirurgiskt avlägsnade hippocampus på en man med svår epilepsi. Detta fall blev senare världsberömt och beskrevs i flera böcker eftersom mannen helt förlorade sin förmåga till att skapa nya minnen. Författaren till böckerna. Detta fall blev det tydliga beviset för att hippocampus skapar vårt korttidsminne samt deltar i delar av den process som överför korttidsminnet till långtidsminne. Man kunde besöka honom på förmiddagen och när man kom på eftermiddag samma dag så hälsade mannen som om man aldrig förr mötts. Slutcitat

Han berättade också att vårat lokalsinne sitter i hippocampus och hos engelska taxichaufförer, som var tvungen att lära sig 24 000 adresser, var den förstorad. Och det kan nog vara ett tydligt tecken på att det behövs, med en sånt stor lokalkännedom.

Hm, sa jag till Åke, då borde min hippo, vara snålt tilltagen med tanke på mitt lokalsinne. Jag menar…hur många kan villa bort sig på Ica, på skolan, där jag hade två vänstersvängar att bry mig om, och ni kan ju tänka er läget idag, med ombyggnationen på Coop. Jag fick gå därifrån utan korv…det var liksom ingen idé att försöka hitta igen den.

Står jag inne på lasarettet och tittar ut genom ett fönster så får jag verkligen tänka till för att lista ut vart jag är, det är verkligen knepigt. Då kan ni också förstå min oro vid alla nya dragracing tävlingar, där vi har en retursträcka som vi ska tillbaka på. Ok, nu säger ju alla som kört eller vet hur det ser ut, att det är ju bara att köra runt.

Ja, men det kan också finnas avtagsvägar och nu snackar ni med en som räknar sådana för att hitta till nya platser. Därför hade jag, under mitt första år som licens ägare, förslag på att få se en karta uppifrån, på banområdet, för då skulle jag lättare förstå hur det ser ut på stället.

Nu brukar det inte finnas såna kartor, utan jag får istället gå banan runt för att memorera hur den ser ut. Piteå, lär jag nog komma ihåg, Kubbe är osäkert, men jag tror att jag fixar den, vi körde ju den för att checka läget i augusti, då vi var där, och Fällfors, men den är lurig för mig… konstigt nog. För där är det bara runt…tror jag, hm, näpp, nu ska inte fördjupa mig mer i detta. Det finns andra saker att klura på.

Till exempel hur jag ska få värmen i Jeepen, att blåsa både på framruta och sidorutor… samtidigt, det ni, är nåt att fundera på, så här på tisdagsmorgonen. Eller hur det nu var :-) Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: hippocampus wikipedia citat lokalsinne engelska taxichaufförer Ica lasarettet skolan

Som ett plattformspel

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 14 oktober 2011 klockan 07:26,

Nicco ville att vi skulle köpa en macka på Subway, igår, så det gjorde vi. Jag som aldrig varit in på ett sånt där ställe förut, tyckte att hela stället påminde om ett gammalt plattformspel…man såg inte vad det stod på menyn utan jag fick veta av Nicco att nummer 6, var en kycklingmacka, så jag tog en sån.

*Hupp* så skulle man bestämma vilket bröd man skulle ha, jaha, ojdå, och vart ska man kolla då??? Vad vill man ha på, allt, eller? Ska den vara roastad, dressing eller??? Mycket att välja på, alla andra som var där före oss och som kom in efteråt, hade nog varit där några gånger tidigare. Dom hade värsta utläggen om om vad dom ville ha, och hur dom skulle se ut.

Vi åkte hem och käkade mackan här, och det var inte alls ogott, så en macka där kan rekommenderas, men var väl förberedd…nä, jag bara skojar, så svårt var det väl inte.

När Nicco sedan kom tillbaka på skolan så var No:n inställd så hon fick håltimme och sedan blev musiken inställd så det blev inget mer, den skoldagen, hon hade med andra ord inte behövt åka tillbaka dit.

Jag och chefen tog det lugnt igår, vi tog en sväng upp på centrum och sedan bakade jag en lime cheese cake, hennes favvo, och efter det plockade jag lite i blommorna och gjorde sånt där som man brukar göra, disk etc.

Idag vet jag inte vad jag ska göra, nåt hittar man väl alltid på, jobbar såklart, men börjar först klockan två. Jaja, jag får önska er alla en trevlig fredag, så får vi se sedan, om det blev det.

Kommentarer: 0 Etiketter: Subway macka meny plattformspel *Hupp* Nicco skolan chefen lime cheese cake klockan

En smak från förr...

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 07 oktober 2011 klockan 07:05,

När jag och chefen var uppe på centrum och hade handlat, blev hon plötsligt sugen på ako kola. Vi gjorde en 180 graders vändning i kassakön och gick och kikade om vi skulle hitta kolan…men inte.

Näpp, då fick det vara, det var ako hon var sugen på. Sedan började vi diskutera huruvida kolan finns kvar eller inte, jag vet då inte, har inte sett den på ganska länge men jag har å andra sidan inte heller letat.

Hon tyckte bäst om dom som var brun och vit, choklad med mint smak, min favorit ako, var den med grönt papper. Jag vet inte om smaken skulle föreställa päron, men den smakade tillgjord, påhittad och jag fick alltid hosta av just den kola smaken…men äta den skulle jag.

Vi mindes andra kolor som funnits en gång i tiden. Licko och chocko, dom där stora kolorna som var virade som rulltårtsskivor, brun och vit var chocko, med, choklad smak, svart och vit var licko, med lakrits smak.

Mina absoluta favoriter då jag var 10-12 år var Benson kola, vet inte om dom var döpta efter betjänten i såpan Lödder, men jag tänkte alltid på honom då jag såg påsen. Det var smörkola med vanlig choklad i mitten, ovala saker med guldpapper runt om. Hm, vart har alla gamla godingar tagit vägen?

Eftersom jag jobbar i helgen så sa jag vid ett svagt ögonblick, vi kan ju faktiskt koka kola själva till helgen, och det tyckte hon var ett bra förslag så gissningsvis står det nog kolakokning på schemat imorgon.

Idag ska jag på utvecklingssamtal på skolan, sen vet jag inte, vi får se vart det lutar. Hoppas i alla fall att ni får en fin fredag, det ska jag/försöka oss på.

Kommentarer: 0 Etiketter: chefen ako kola licko chocko Benson lödder koka kola skolan

Svårväckt

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 03 oktober 2011 klockan 06:06,

Kändes konstigt att återigen vakna till Bumbibjörnarnas melodi, och den här tiden på dygnet, det var ju ett tag sedan man behövde ställa en klocka.

Nu är även Åke uppe och tassar, det är svårt att inte vakna då den ene stiger upp, eller det där att den andres klocka/mobil ringer och man inte kan somna om, men vad gör man…mjo man kan ta igen en halvtimme på kvällen, efter middagen, om man heter Åke :-)

Tänk när man var i 12-15 års åldern och kunde sova till tre på eftermiddagen, å andra sidan var det väl inte så konstigt då man istället satt uppe halva nätterna. Jag vet att jag var mer kreativ så där vid ett-två på natten, och kunde sitta och rita/teckna eller komma på olika ideér…kanske inte alltid så genomtänkta, men ändå.

Det jobbiga var då det var skoldags och man var tvungen att hasa sig upp på morgonen, jag inte så lätt att få liv i, minsann. Minns en gång då mina föräldrar var uppe i Malå och min bästis, Annica, hade fått det eminenta uppdraget att väcka upp mig.

Hon satte igång att ringa tidigt på morgonen, men inti fasen hörde jag telefonen, hon ringde så signalerna gav upp, flera gånger, sedan fick hon lov att klä på sig och tjava över till sin mormor som hade en reservnyckel hem till oss, låsa upp och komma in och få upp mig på benen. Kan inte ha varit en rolig uppgift.

Jag vet ju bara vad min mamma fick kämpa, hon kunde ju till och med dammsuga i mitt rum utan att jag rörde en fena, snacka om djupsömn. Nå, det har då vuxit bort, den där djupsömnen, nu vaknar man så fort Åke kliver upp, man kan ju till och med ställa sin inbyggda klocka och vakna till den istället, men jag litar inte helt hundra på den, kan ju diffa någon kvart. Näpp, nu är det frukost och sedan iväg, ha en fin dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Annica eminenta uppdraget Malå skolan djupsömn Bumbibjörnarna rita ideér

När tobaksplantagen brinner ner

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 08 september 2011 klockan 06:58,

Igår hände det inte så speciellt mycket, man hade nog mest lust att lägga sig i sängen och lyssna på regnet, men jag har som svårt för det, känns som om man kastar bort en dag. Jag bakade digestive muffins som jag tog med till chefen (jag hade lovat henne såna, vid ett svagt ögonblick, förut), dom är inte bara försvinnande goda utan även försvinnande små, eftersom jag gör dom i småbrödsformar, dom är rätt så söta, så det räcker med en liten form.

Jag kom hem vid halvfyra och då var det nästan dags att börja fundera ut en middag. När vi satte oss ner vid middagsbordet så vände sig Nicco till Åke och sa, -Du pappa, du säger ju hela tiden att du ska sluta röka, varför gör du inte bara det då, vad väntar du på? Hahaa…sa jag, innan han hann svara, han väntar på att tobaksplantagen ska brinna ner. Sen fick jag på skallen av Nicco…direkt, man ska nämligen inte skratta åt sina egna skämt :-)

Efter middagen var det så dags för föräldramötet *gäsp*, jag kan inte säga att det ger en mycket att sitta i en aula där rektorn står och pratar om deras mål, deras regler etc, det där är ju givna saker, och vill man fördjupa sig så kan man ju faktiskt läsa om det på hemsidan.

Eftersom man nu har varit på några möten genom åren så har man hört detta, jag kan förstå om man är ny, och man vill veta hur allt går till, men då kan man ju skriva det i inbjudan, alla behöver inte gå på ett sånt här möte. Lika enkelt vore det att dom skickade ett mejl med länken till vart man läsa om det på nätet. En annan sak blir det ju när man träffas i klassrummet, och det gjorde vi ju efteråt.

Även här fick jag en åthutning av Nicco då jag berättade att jag var sist in i klassrummet för jag höll inte på att hitta, jag kände inte alls igen mig där jag vek av och tog en helt annan väg, där ingen annan gick, är det då typiskt mig. Det var en massa skåp där och jag tycktes aldrig ha sett dom förut, men det skulle jag tydligen ha gjort, nå, vi får se om jag hittar nästa gång då. Eller så tar jag med mig gps:en :-)

När jag kom hem så var Åke på väg till Brälla, han hade ringt och var i skriande behov av hjälp till att byta ruta på en bil. Apropå Brälla så ska jag retas lite, han stod ju nämligen här då vi skulle lasta snöskotern i bussen, och han försökte starta skotern, det var tji i *någonting*, den ville inte gå igång. Dom provade startgas, drog och slet, men det ville sig inte.

När den sedan var lossad i Järlåsa, så tog Anders tag i snöret, jag hann knappt säga att det där är inte lönt, han knyckte till en gång och Wrooom, så var den igång. Det var alltså en som inte hade den rätta knycken :-)

Fast ska man nu vara lite snäll så berodde det säkert på att den nu hade fått stå och gotta till sig i bussen, och därför gick den igång. Annars är det där också en sån där typisk Maria grej, bilen startar icket, hur än man bär sig åt, hjälp kommer och *tjopp* så var den igång, precis som om man stått och ljugit om att den inte startar.

Jaja, nog om detta, ni får ha en underbar dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: regnet Nicco Åke Maria Brälla tobaksplantagen skolan chefen Anders Järlåsa

Tittarstorm

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 21 februari 2011 klockan 06:01,

Det visades en dokumentär igår, på tv, och den handlade om naturen och vad vi gör med den. Åke tyckte att den påminde om utbildningsprogram man fick se i skolan, och det kan man ju hålla med om.

Men sa jag, aldrig någonsin kommer det väl att komma något som är så intressant så barnen idag, antingen får gå hem för att se det eller att tv:n dras in i klassummet, som det gjordes då Ingemar Stenmark skulle åka slalom.

Vilken tittarstorm det var och vilken glädje att få följa med i detta. Då kan man inte annat än tycka att det är synd att det inte är så idag, att dom går miste om sammanhållningen kring detta fenomen, och att få ha något som nästan alla, tyckte samma sak om.

Idag behövs det inte länge, dom kan kolla in eller hitta sakerna på nätet, efter skoltid, det uppskattas inte på samma sätt, vart man än vänder sig så finns det redan där. Ingenting blir längre så intressant eller spännande att man måste följa med då det händer.

Vad spelar det för roll idag, om du missar en uttagning till melodifestivalen, det är redan uttjatad innan nästan uttagning. Skidor kan du se varje dag på tv, det är bara att slå igång den. När det tävlas idag är det ingen som riktigt står ut som Ingemar gjorde, utan allt rör sig om hundradelar, skidorna ska trimmas så det tar flera timmar att preparera dom inför ett åk. Nästan som doping, den som kan mest om sina skidor, har den rätta tekniken i kurvorna, den åker också snabbast.

När det gäller musik så kan man också börja undra hur många låtar det kan göras idag som inte är plagiat? Någonstans måste det ju ta slut. Hur snabbt kan någon åka slalom, det är samma sak där, den dagen borde ju komma då ingen kan åka snabbare, men när? Eller så kommer den aldrig för det hittas hela tiden på nya regler och sätt att göra sakerna på, så man lär väl aldrig få veta hur det slutade.

Nå, nu är då en sak säker, frukostdags och sedan drar jag iväg till jobbet, det är måndag, till er som inte har koll på det. Önskar er alla en fin sådan!

Kommentarer: 0 Etiketter: Ingemar Stenmark slalom barnen skolan tv musik. Åke tittarstorm

Han gav mig ett finger

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 19 januari 2011 klockan 07:30,

Det var verkligen mycket igår, jag var så vimsig så jag sa fel ord i säkert varannan mening, och min chef, begrep inte vad jag pratade om…konstigt då. Jag skulle upp på Ålidhem hälsocentral, och sa till henne att jag skulle på centrum, jag pratade om en ingift mormor (har ingen sådan, vad jag vet), att ta bort dörrar, fast jag egentligen menade skåp, ja ni hör ju, man kan ju bli förvirrad själv av alla felsägningar.

Jag var lite lyckosam igår också och nu får Bostaden en ännu större stjärna, eller åtminstone han som körde ”stor” traktorn, och nu var det verkligen en stor sådan och inte det lilla gårdsfordonet. När jag kom från Ålidhem hälsocentral så tutade chauffören till och visade ett finger….ja han gav mig inte ”det” fingret, utan han ville ha en minut, så jag ställde mig på sidan och väntade, sedan tog han bort sidan på snöhögen och skrapade ända fram till stolpen. När jag sedan parkerat och vinkade ett tack till honom, så stannade han och öppnade dörren, du, sa han, egentligen har du ju fel p-plats, för den stora bilen. Ja, svarade jag, men jag vill inte heller ha en plats mellan två bilar, för om dom ställer sig för nära varandra så har jag ju ingen chans att ta mig in. Ja, det förstod han, och tyckte att jag egentligen skulle ha fått en dubbelparkering istället. Han talade om att han sett ägaren till bilen som står parkerad under skärmtaket, just bakom cheven, när han skulle ut och fick göra sex omtagningar innan han var ute. Han var nog inte nå vidare glad över storleken på vår bil :-)

Hann hem efter jobbet och ta ett mellanmål sen var det bara att speeda upp på skolan där det stod kaffekokning på schemat, det var verkligen överfullt med människor där, på öppet hus, och kaffekön ringlade sig långt upp i trapphuset. En endaste lite sk-t kaka blev över, av alla saker som vi, föräldrar och barn, hade bakat. Korvförsäljningen var det inte heller fel på, och jag tycktes höra något om att dom fått in över 4000:-, otroligt, och allt detta under två timmar.

Åke hämtade sedan upp oss och vi fick en pizza till middag, det var skönt att slippa stå och fixa någon mat efter denna dagen. Sen slukade vi en kopp kaffe och begav oss till huset, dit det sedan kom två stycken killar som ska fixa badrum, igenläggning av två fönster, kontakter, kakling i köken (ja, vi får två kök, ett uppe och ett nere), tapetsering, kranbyten, ja ni hör ju, det är inte bara ett som ska göras. Efter det åkte vi upp och kollade in en carport som ena killen hjälpt till att bygga, mm, vi ska ha carport på huset…också. Handlade till sist på kvantum och sen gjorde jag inte många knop, när vi kom hem.

Tur att jag är ledig idag, ska ut med Kerstin klockan nio, upp till morsan klockan tio, möte på jobbet halvtvå, och däremellan eller efter, så ska jag snabbt städa upp här i lägenheten, för ikväll kommer han som är sugen på att köpa den…puh!!!

Kolla in vilka skor jag hittade i städskåpet i huset:

Åkes gamla pjucks, storlek 23, och hur en liten kille som han då, måste ha varit, har kunnat nöta så mycket på dom, går över mitt huvud, men å andra sidan har jag ju hört att han sällan eller aldrig satt still och dom här skorna var väl ett bevis på detta. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: förvirrad Bostaden traktorn chauffören huset skolan öppet hus carport fönster kakling Ålidhem

En guldstjärna till...

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 18 januari 2011 klockan 06:04,

Man hann inte mer än gå i säng så skulle man upp igen…känns det som. Jag jobbade ju till 21 igår och nu är en av dom andra anställda, sjuk, så jag får rycka ut och ta morgonpasset, så en annan steg upp 5.15, Zzzzz!!!

Jag skulle ju egentligen ha fått träffa Lisbet Olofsson idag, men var tvungen at avboka, sen hinner jag bara hem så ska jag hämta Nicco och sedan ska vi stå på skolan och sälja fika på öppet hus, så det spelade ingen roll hur trött jag var då jag kom hem utan det var bara att slå igång ugnen och baka.

Nu måste jag ju få ge Bostaden AB en liten guldstjärna också, inte bara för att vi träffade kvartersvärden i förra veckan och jag frågade honom hur lång tid det skulle dröja innan golven blir gjorda i lägenheten, det tog sedan en timme så ringde firman som skulle lägga golven och sa att dom skulle komma igår och göra dom. Nu fungerade ju inte det riktigt så där bra, eftersom vi bör vara några stycken som hjälps åt att flytta alla saker, hjälpmedelscentralen ska också kontaktas för flytt av säng. Nä, det lade vi en månad framåt, men det kommer då att hända.

Sen åkte jag tidigare igår, för jag visste ju att skottning av p-plats stod på schemat, jag drog runt med snösläden och då…kom den lilla ”gröna” traktorn och svänger in på min ruta och skottar den ren på snö, härligt. Det enda jag tyckt var lite knäppt var att han bara tog min ruta, inte grannens eller den där nästa, även fast det inte stod någon bil där, men jag är i alla fall glad :-)

Sen har vi fått en som är intresserad av att köpa vår lägenhet, han ska komma upp någon kväll och kolla på den. Folk som är sugna på att fixa i huset har också dimpt ner från än det ena hållet och det andra, så vi är inne i ett litet stim just nu. Men då händer det ju saker också, vi står inte kvar på ruta ett.

Dags för frukost, ha en trevlig tisdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Zzzz skolan Nicco öppet hus jobba sjuk Bostaden AB kvartersvärd huset

Numret har ingen abonnent!

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 17 januari 2011 klockan 07:29,

Givetvis så finns det en sån där gammal telefon med nummerskiva, i huset, den användes inte men som med många andra saker så ska det ibland inte kastas bort något utan det ska sparas i evigheternas evighet, även om dom aldrig mer ska brukas.

Brälla och Lena kom förbi igår kväll, då vi var i huset och stökade, då berättade Brälla om deras telefon som dom hade haft i stugan, en likadan, med nummerskiva. Det hade varit nån pojke där och lekt, han kom in i köket och undrade om han skulle kunna få ringa hem, jovisst sa Brälla och pekade på telefonen. Pojken såg lite undrande ut, stack fingret i ett av hålen och tryckte, samtidigt som han frågade hur man skulle göra.

Haha, samma sak var det uppe i vår stuga, där det länge och väl stod en sån telefon, Emma hade med sig en kompis dit upp och även hon, hade provat att trycka i hålen, utan större framgång.

Jag kommer ihåg då man gick på Bräntis, där fanns det en liten typ av telefonkiosk nere i korridoren, som man fick använda om man skulle ringa någonstans. Någon av oss alla elever som gick på skolan vid den tidpunkten, kom på, eller åtminstone visste av, att om man slog ett nummer som inte hade någon abonnent, och samtidigt stod man i en annan telefon och ringde samma nummer, så kunde man prata med varandra, dessutom så kostade detta ingenting. Det var nämligen testat av oss, för vi ringde alltid från telefonautomaterna, och den nöjde sig vackert med att sättas igång av en krona eller vad det nu kostade, och den kronan fick man tillbaka då man lade på, förmodligen för att numret saknade en abonnent.

Detta höll vi på med under säkert ett års tid. Grejen var väl att hitta dessa nummer utan ”ägare”, det roliga i kråksången var att det efter all denna tid, helt plötsligt en dag inte gick att göra så nå mera, men då lanserades ”heta linjen” istället, den fungerade ju på samma sätt, man kunde snacka flera stycken samtidigt…men då var det minsann inte gratis längre. Tack för den du…televerket!

Idag ska det promeneras, skottas fram bil, pratas med boupptecknaren…igen, begravningsbyrån ska få sig ett samtal, och sen ska jag iväg och jobba. Ni får ha en bra måndag allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: telefon nummerskiva Brälla Lena huset stugan skolan bräntis telefonautomat

Sju sinnen???

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 02 december 2010 klockan 08:04,

Nicco har ett prov idag, i skolan, det handlar om våra fem sinnen. Hon berättade det vid middagen igår och Åke var då snabb att säga att vi har ett till sinne…ursinnet. Haha, och den hamnar givetvis i min lilla ordbok, för ursinne för mig skulle kunna betyda att man har ett sinne för att hålla tiden (med andra ord inte dom personer som tillhör kategorin, tids optimister :-)

Ur – sinne

Sedan kom dom givetvis på att vi faktiskt, egentligen, om man tänker efter, har ett till sinne förutom synen, lukten, hörseln, smaken och känseln…givetvis det sjätte sinnet :-)

Det blir, med min matematik, sju sinnen!

Kommentarer: 0 Kategorier: Marias ordbok Etiketter: Nicco prov skolan sjätte sinnet ursinnet tids optimister lukten känseln hörseln smaken

Många ???

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 25 november 2010 klockan 07:04,

Så var det dags för den årliga porträttserien som tas av Photomic, av våra barn under skoltid och som sedan skickas för påseende och förhoppningsvis avslutas med ett köp av oss föräldrar. Nu har vi varit med några år och betalat dessa bilder som tyvärr, ligger och samlar damm i lådorna.

Visst är det en fin julklapp till far och mor föräldrar men hur många bilder rymmer dom på väggarna, dom kanske har mer än ett barnbarn. Sen, det som absolut retar mig mest är deras prissättning. Dom här bilderna, samt en karta till (som Nicco skulle ha, innehållandes 16 små kort och fyra mellanstora) kostar 184:-.

Vill man nu, för att ta ett exempel, bara ha det stora kortet, samt två stycken mindre, så får man allt vackert betala 160:-. Och då fattar ju vem som helst att man lika gärna kan ta hela paketet. Men det känns som ett rätt så stort slöseri. Är det ingen som kommit på att man kan skanna in bilden själv? Hur många äger inte en digitalkamera idag och kan ta tusen bilder på samma barn? Köper vi verkligen så mycket bilder att detta företag kan leva på försäljningen, eller är det nu därför dom erbjuder både nyckelringar, canvas tavlor med mera, jag bara undrar?

Nu till en annan undran som jag har, och det är om det fortfarande finns många som går utan jobb? Om så är så kan jag tala om att arbeten som personlig assistent finns det nog gott om. Jag blev nämligen uppringd igår av ett företag som anställer personliga assistenter, och hon ville erbjuda mig ett jobb. Mhu, sa jag, det låter ju schangtilt men jag är redan anställd av er. Whoops , ett litet misstag, dom hade inte riktig koll på vem jag var, men jag har ju å andra sidan inte jobbat så länge än.

Men arbete finns det, till er som är sugna på ett jobb där ni verkligen får känna er behövda och att ni gör skillnad i en människas liv. Då vet ni!

Idag ska jag ta det lugnt, börjar jobba klockan två och får se hur det kommer att gå. Men kvällspasset är lite lättsammare än morgonpasset, så det kan ju funka. Önskar er en fin torsdag, och se, nu kan vi börja ladda för helgen…igen :-)

Kommentarer: 0 Etiketter: Photomic porträttserie barn föräldrar barnbarn skolan arbeten företag

Skräcken på skolan

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 28 september 2010 klockan 07:34,

Jag vet inte om jag berättat detta tidigare men kom i alla fall att tänka på denna händelse då jag satt ute igår, och brevbäraren flängde runt härute.

När jag var gravid med Nicco, för 12 år sedan, så städade jag på backenskolan. Jag började halv sex på morgonen och var den första på plats varje dag. När senhösten kom så var det ju alltid kolande svart ute och inte fanns det en endaste lampa som sken på skolgården eller inne i skolan.

På dörrarna som var i korridorerna, som ledde in till klassrummen, så satt det små runda fönster, och av någon anledning tyckte jag att det var lite kusligt att gå förbi dom där dörrarna, man ville titta dit men samtidigt tänkte man att man förmodligen skulle dö på fläcken om det stod någon där och tittade tillbaka. Det var lite småläskigt, sådär. Nu var det bara den första timmen, varje morgon, som jag var ensam, sedan poppade det in fröknar och efter dom kom fritidsbarnen.

I alla fall så var det inte bara på skolan man kände sig lite olustig, utan varje morgon då jag kom körandes efter Backenvägen så mötte jag en cyklist med lyckoluva på huvudet. Jag gissade på att han bar ut morgontidningen, eftersom han alltid hade samma rutt, och han var dessutom den enda levande människan man stötte på, vid den tiden på morgonen.

Nu hade det inte varit något att lägga på minnet, men alltid då jag passerat denne man så vände han sig om och tittade efter bilen. Jag fattade inte varför han nödvändigtvis var så intresserad av den. Nu hade vi på den tiden en ovanlig bil, säkert den enda här i Umeå, då det bara fanns 73 stycken totalt i Sverige, så från början tänkte jag ju att han bara var nyfiken på bilen, men sedan blev jag sådär osäker och tänkte att om han cyklar där borta vid skolan, och ser bilen där, så vet han också vart jag jobbar. Ja, ni vet, när man fått något på hjärnan så kan man inte släppa det.

Nu var det också så att när jag kom till skolan så låste jag alltid upp den stora dörren, men hade på inrådan av personalen på skolan, alltid dörrarna mellan korridorerna låst, dom ville ha det på det viset.

Denna morgon var inte annorlunda på något sätt, inte till en början i alla fall. Jag började alltid på övervåningen och däruppe var jag då jag hörde ett knackade ljud på dörren. Jag hann aldrig reflektera över vem mannen var (men å andra sidan vet ni väl vid det här laget att jag aldrig känner igen en människa om dom inte har samma kläder på sig alltjämnt) så jag gick och öppnade dörren, genast då jag gjort det så kände jag att det kröp bakom ryggen på mig, jag insåg att detta var mannen jag alltid mötte på morgonen, och nu hade jag öppnat dörren…

Jag är postbärare här, inledde han med, och sedan frågade han om det var jag som ägde den röda bilen därute på gården. Ehhh, ja, svarade jag och lät frågande. Ok, sa han, då har du glömt lyset på. Nu hade ju inte detta varit något att haka upp sig på om jag inte varit helt hundra på att jag faktiskt slagit av lamporna då jag kom, jag visste att jag hade gjort det därför det var något med lysknappen den morgonen och därför var jag så säker.

Ni kan ju gissa hur jag försökte analysera situationen medan jag stod och gluttade genom fönstret för att se om han försvann. Jag trodde naturligtvis att han skulle stå och lurpassa någonstans därute i mörkret då jag skulle gå ut för att släcka lamporna. Nä, jag tordes inte gå ut utan inväntade den första läraren som kom, sedan berättade jag för henne vad som hänt och då sa hon, jaha, men då är det din bil som står där med lysena på, dom har ringt från matsalen och berättat det. *stor inandning* ok, då hade ju mannen haft rätt, och ville ju bara vara till hjälp, jag kommer inte ens ihåg att jag tackade honom. Jag hade tryckt in lysknappen, men bara ett hack, så jag hade trots allt haft rätt…till hälften.

Efter denna händelse så försvann en hel del av olustkänslan av att vara där ensam, sen vet jag inte om man kanske är eller blir lite annorlunda då man är gravid, man tänker på saker på ett annorlunda sätt, åtminstone har nog jag gjort det.

När jag väntade Theresé så var min stora skräck att jag skulle dö så jag aldrig skulle få se henne växa upp och hur hon skulle se ut eller vad hon skulle arbeta med. Med Nicco, var det annars, då trodde eller tänkte jag att någon skulle skjuta mig i magen så hon skulle dö innan hon föddes, ja ni hör ju vilka vilda fantasier man kunde ha. Haha, fast vilda fantasier har jag nog ibland nu också, fast dom brukar inte vara så där dramatiska.

Önskar er alla en fin dag i solen!

Kommentarer: 0 Etiketter: Backenvägen lyckoluva skolan städade korridorerna lärare ensam fönster bilen lamporna Theresé Nicco

Otacksamt yrke

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 21 september 2010 klockan 07:32,

Nicco berättade igår att dom har en fröken på skolan som så fort någon visar henne en min så hakar hon på och förföljer dom. Nu är det ju mest på skoj, och eleverna känner sig lite stressade ibland och dom brukar då säga att –Vi kommer snart att byta skola! Jaha, svarar hon då, då tror jag att jag följer med.

Det låter ju hur bra som helst, sa jag. Då har hon full koll på läget och ni får mindre tid till att hitta på dumheter. Jag ska också börja sådär, sa jag. Överallt dit du har tänkt dig så kommer jag att vara där, innan du kommer dit. När dina kompisar kommer hit så kommer jag att hänga i ditt rum och se på tv, och när ni protesterar så tar jag fram fluormuggarna, hehehe…

Så, apropå fluor så undrade Nicco av vilken anledning vi var tvungna att skölja med detta illa smakande medel, en gång i veckan eller hur ofta det nu var. Förmodligen på grund av munhälsan, många kanske inte borstade tänderna så noga, eller ja, jag vet egentligen inte, inte heller varför dom slutade. Men det borde ju ha varit det mest otacksamma jobbet denna fluortant hade.

För tant kallads hon även fast hon säkert inte var så gammal som man tyckte. Fluoret smakade illa och alla protesterade högljutt mot behandlingen. Många sprang och skulle gömma sig medan andra påstod att dom egentligen hade en lapp hemifrån där det stod att dom var allergiska mot medlet. Hur många gånger fick hon inte höra detta, förmodligen tills öronen trillade av.

Det enda roliga med fluortantens ankomst var då hon for, och man fick behålla muggarna. Då tog vi en stor klick av skollimmet vi hade i bänkarna, rullade det mellan tummen och pekfingret tills det blev lagom klibbigt och sedan satt vi och drog ut limmet så det bildades en sträng som vi sedan lade över muggen, runt runt, och till slut hade man spunnit ett lock på muggen som såg ut som spindelväv. Vi kunde allt roa oss, vi :-)

Nej, Nicco slipper nog skölja med fluor, och hon får nog ansvara över sin fritid, så långt det är möjligt. Visst har hon tider att passa och vissa regler att följa, men man kan inte ligga i hasorna på sina barn…alltjämt, då lär dom sig aldrig heller.

Tog en bild från fönstret igår:

Visst är hösten här, men det blev en fin dag i alla fall och jag satt ute två timmar, efter jag hade städat hos svärfar, det var ju hur varmt som helst i solen. Avslutar med tre bilder på våra kattmonster, samt skickar ett grattis till Cypern och Janne, som fyller jämt, idag, Grattis!!! Ha en fin dag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: Nicco skolan fröken fluortant fluor fluormuggar skollimmet spindelväv hösten

Min lilla teori

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 25 augusti 2010 klockan 08:24,

Jag tror, gissar och kan därmed inte säga att det faktiskt är på detta viset, men till viss del kan det ju stämma. Att nyutexaminerade läkare av yngre kaliber, är mer nyfikna, vill göra rätt, vill veta mer och så vidare, så därför kan dom vara bättre, än en läkare som suttit på samma stol i 30-40 år, och på något sätt ledsnat på allt gnäll, alla olika symtom och diagnoser, samt allt som dom säkert får höra, dagligen dags.

Å andra sidan, en äldre läkare med erfarenhet och som kanske specialiserat sig på ett ämne, kan ju vara hur bra som helst, men varken han eller någon annan ska någonsin låta saker gå på rutin, det är när man tror sig veta och har gjort samma saker i åratal som man kanske gör felet och släpper ner garden en stund och sen är katastrofen ett faktum.

Jag vet att det finns väldigt duktiga läkare, nu senast fick jag höra av en jag känner som har ständig kontakt med en onkolog (cancerläkare eller vad man kallar dom), hon berättade att han sitter, en gång i månaden, i en telefonkonferens som sträcker sig runt hela världen, och där diskuteras nya rön och upptäckter. Det är ju ganska fascinerande att dom kan göra det, och att det kan rädda liv, vad någon säger på telefon från andra sidan jordklotet.

Det kommer aldrig att finnas felfria människor…och skulle det mot all förmodan, en dag göra det, så vet jag inte om jag vill vara med längre. Alla har och gör fel, men det borde aldrig få drabba en annan person, vilket det tyvärr gör, ibland. Och en del av alla dessa feltolkningar och diagnoser, kommer från just läkare. Ung eller gammal, kanske inte har någon betydelse, det alla behöver är ett jobb som dom brinner för, då borde det vara lättare att göra rätt.

Det var det om min lilla teori, nu ska jag ta mig en frukost, Nicco har redan susat iväg till skolan.

Kommentarer: 0 Etiketter: läkare gammal ung nyutexaminerad nyfiken samma stol gnäll nya rön onkolog världen över Nicco skolan

Farthinder

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 31 maj 2010 klockan 08:16,

Dom har rejäla farthinder utanför skolan i Sörfors:

Inga fjantiga blomlådor här inte.

Kommentarer: 0 Etiketter: Sörfors skolan farthinder blomlådor

Polisen

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 25 maj 2010 klockan 07:19,

Dom visade ett program om trafikpolisen i England igår, och där använde dom sig av barnen utanför en skola. Dom klockade bilisterna och dom som körde för fort blev stoppade, dom slapp böterna men fick stå till svars inför barnen som knappt vågade ta sig över vägen då det var så många som körde för fort.

Ett ganska effektivt sätt att få människor att fatta vad dom håller på med…tror jag. Vad hjälper det att dom kom med en massa bortförklaringar om att dom hade så bråttom för dom skulle göra ditt och datt. Du, sa polisen, din dotter som ligger sjuk, blir inte hjälpt av att du kör för fort och kanske slutar själv på lasarettet efter en bilolycka. Och det har han så rätt i.

Jag vet att dom med jämna mellanrum brukar stå utanför Hedlundskolan, där det är en 30 sträcka. Fröknarna fick säga till barnen att inte stå och hänga vid stängslet för bilisterna skämdes så hemskt då dom blev stoppade, och barnen ropade och frågade hur fort dom hade kört. Själv tyckte jag nästan att det var rätt åt dom. Visst, man kan alltid glömma av sig och ibland göra fel, men dom som kör för fort bara för att dom tror sig tjäna så mycket tid på det, borde väl veta, innerst inne, att i stadskörning så tjänar du endast få sekunder, och det är inte värt det.

Men, apropå att skylla ifrån sig, det är ju något man oftast vill göra, eller vill och vill, man tror sig i alla fall komma lindrigare undan om man kommer med en bortförklaring, till varför man gjort som man gjort.

Detta är nu preskriberat men när jag var 12 år och ”lånade” brorsan moped uppe i stugan och skjutsade två kompisar på den, samt struntade i hjälmen och mopeden var något trimmad. Så blev jag då stoppad av en polis som turligt nog inte var i tjänst. Jag hade lämnat av kompisarna och var på väg hem, i kurvan nedanför stugan poppade denna gubbe upp på vägen och gjorde stopp tecknet.

Jag bromsade in och den första frågan jag fick var –Hur gammal är du? Ehhh, 15, svarade jag. Vart har du hjälmen? Jooo, jag har glömt den men var precis på väg att hämta den (totalt oskyldig, eller hur?). Ja, sa han, jag vill aldrig mer se att du skjutsar någon på mopeden, och hjälm ska du ha på huvudet. Ok, sa jag, överlycklig över att han aldrig nämnde farten jag hade hållit, sedan tordes jag inte ens lägga in tvåan då jag körde därifrån. Hahaha…så kan det gå. Hjälmen användes sedan flitigt, bättre det än att bli stoppad för en sån sak, skjutsningen var däremot svårare att låta bli, men hädanefter tog jag dom en och en. Farten däremot var inget han hade sagt något om och inget jag sedan brydde mig om heller, det finns inte så gott om poliser i tjänst, däruppe i stugan.

Ni får ha en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: polisen trafikpolisen barnen skolan mopeden stugan stopp tecknet timmad hjälmen tjänst

Rökte i sängen

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 01 april 2010 klockan 14:14,

Har städat och dammtorkat lite, och ramlade över denna skalle:

Vi har haft den i flera år men jag vet aldrig att jag läst vad som står på den: Poor Fred, smoked in bed. En liten varning över vad som kan hända om röker i sängen, med andra ord.

Hittade även detta alster som Nicco gjort på skolan, för några år sedan, den passar perfekt till att ställa brevid det fyllda påskägget så får den vakta godiset.

Kommentarer: 0 Etiketter: skalle dammtorkat Fred smoked in bed fågel Nicco skolan påskägget

Spritproblem

Av Maria Lundmark Hällsten, tisdag 23 februari 2010 klockan 07:20,

Nu du, Theresé, så är vi nästan uppe i era -30 grader, -26, är det just nu och jag undrar om Cheven kommer att starta när jag ska iväg på jobbet, hm…och Niccolinas skola ska ha semmelloppet idag, då dom åker skidor och käkar semlor, jag tror nu inte att det kommer att bli av, dom har nog en smärtgräns på -15 eller något sådant.

Igår var det bastu med grannarna, tidigare hade jag alltid med mig kaffetermosen och en frukt, igår tog jag i, och haffade en starköl med en clementin då jag gick iväg. Öl är väl ingen jätte favorit men jag offrade mig och iddes inte komma på något annat.

Jag hade tänkt ta ölen i handen och bara vandra över dit men ändrade mig i sista stund, det ser ju inte så där jätte seriöst ut om man kånkar runt på en öl en måndagskväll, på väg ner i källaren. Näpp, den åkte ner i en påse, och då sa Åke att han hade berättat för någon om min systemkasse och en termos med kaffe.

Jag tog datakörkortet för några år sedan och vi höll till nere vid buss stationen. Jag promenerade dit varje dag och hade med mig mitt eget kaffe. Den absolut bästa och mest anpassade kassen som man kunde bära en termos i var ju dom gamla systemkassarna i plast, perfekt storlek.

Jag tror att jag gick där i cirka 6-7 veckor och hade samma eller åtminstone en likadan kasse med mig fram till den dagen då brorsan körde förbi på Vännäsvägen då jag var på väg hem. Han ringde senare och frågade om jag hade sett honom, njae sa jag och var inte riktigt säker på när var eller hur. Ja sa han du hade varit nere på systembolaget och gick över Vännäsvägen.

Hu, när han sa det så gick det plötsligt upp för mig att om han trodde att jag varit på bolaget vad skulle då alla grannar, som kanske sett mig i 5 veckors tid, kånkades runt på denna kasch, tro att jag hade för problem. Jag skulle nog själv ha trott att den människan som varje dag kommer gåendes från stan med en bolagspåse, säkerligen hade lite problem med spriten. Dom kunde ju inte heller veta att kaschens innehåll var helt harmlöst och alkoholfritt. Nästa dag hade jag en annan, mindre bra påse och numer finns dom ju inte att köpa, eller ja, åtminstone inte på bolaget på Strömpilsplatsen.

Ni får ha en fin tisdag och ja, jag är avundsjuk på er som har en öppen spis, för hade vi det skulle jag elda utav bara sjutton, i den.

Kommentarer: 0 Etiketter: Theresé -30 -26 Niccolina semmelloppet skolan smärtgräns bastun grannarna datakörkort systempåse systemkasch Vännäsvägen Strömpilsplatsen kaschens innehåll sprit alkohol termos kaffe

Kameler i armhålorna

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 08 februari 2010 klockan 08:44,

Har precis varit med Niccolina till skolan, vi hann inte mer än ut genom dörren så sa hon att hon längtade hem igen. Jamen tyckte jag, om du inte går till skolan så missar du ju alla raster som du säger att du gillar så mycket.

Ja, men det är inte roligt nu, med alla snö, för då ska alla hålla på att kasta snö på varandra på rasterna. Ok, sa jag, men då kan du kasta en förbannelse på dom som gör så, stirra dom blint i ögonen, gör the evil eye och säg med väsande röst: Må tusen kameler hemsöka dina armhålor!

Hon vart tyst i någon sekund sedan började hon fnittra och skratta och hon sa att det skulle hon minsann göra, med risk att hon blir hemskickad, ingen kommer att begripa vad hon menar, eller så tror dom att hon har en febertopp och yrar.

Kommentarer: 0 Etiketter: Niccolina skolan snö rasterna tusen kameler armhålor febertopp yrar

Nu och då

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 30 januari 2010 klockan 08:47,

Morning has broken…i alla fall igår. Nu lyser solen med sin frånvaro men kylan håller sig envist kvar, även fast det är 3 grader varmare än vad gårdagen hade att erbjuda.

Helena bloggade igår om ungdomarna nu och förr, och menade att idag är eller åtminstone så känns det som om klimatet mellan ungdomarna har blivit kallare. När jag läste det så kom jag genast ihåg en träff jag hade med en från Bräntis (skolan som jag gick på en gång i tiden), det var nu inte ett planerat möte utan jag skulle in på idrottsmedicinska, i höstas för att mäta bentätheten, och han som skulle göra det, råkade vara en av dom som vi umgicks med, gängvis eller hur man nu ska uttrycka sig. Ibland var man ju bara 3-4 stycken och andra gånger höll man ihop i gäng upp till 10-12 stycken.

Det blev givetvis en hel del prat om vad man nu gjorde och om man kom ihåg den eller den och hur det hade varit. Han berättade att han var pappa till 3 pojkar (jag kan ha fel där men pojkar hade han i alla fall), och han berättade att dom ofta satt framför datorn.

Jaha sa jag, på gott och ont, för mycket dator är ju inget vidare heller. Nä, sa han men då vet jag åtminstone vart dom är. Du kommer väl ihåg vad vi gjorde på den tiden? Man rökte och drack, men å andra sidan sa han, så höll vi varandra om ryggen, man lämnade inte en kompis som kanske behövde hjälp och det tycktes han ha upplevt nu, att man struntar fullkomligt i sina polare och då det verkligen gäller, så är det var man för sig. Tråkigt, men det ligger nog en hel del i det.

Sen kan man alltid undra om anledningen, till varför det har blivit som det är. Har vi lagt för mycket ansvar på dom som är yngre, har vi tagit för givet att dom kan mer än vad dom egentligen klarar av, ställer vi för höga krav och låter vi inte våra barn få vara just barn?

När jag var i 9-11 årsåldern så upplever jag att allting egentligen var ganska bekymmerslöst, inte gick jag på scouter, körer, simning etc. Jag tog dagen som den kom och alla vänner jag umgicks med, hade det precis likadant. Jag vet ärligt talat inte om en enda som hade någonting som dom var med i. Och idag tycks var och varannan ungdom ha ett fullbokat schema under veckorna.

Nu menar jag inte att ingen ska göra någonting, visst är det nyttigt att komma sig ut och skaffa sig ett intresse eller hobby, men det ska ju vara på en normal nivå med dagar då dom kan vara hellediga. Läxor och dylikt som har med skolan att göra, ska ju också räknas in i allt som dom ska göra. Och fort drar det ihop till att bli ganska fulltecknat.

Nä, huvudansvaret ligger ju på oss föräldrar, att se till att allting funkar, tyvärr så är det inte alltid det går vägen, men det finns säkert hjälp att hämta om man skulle behöva. Man är aldrig ensam. Tror att om man nu söker hjälp så kan skolan vara en start, om inte annat så bör dom veta vart man annars ska vända sig. Och man ska inte heller låta saker gå för långt. Det är inte fult och skamligt att be om råd, om man behöver det.

Idag ska vi se om vi får igång cheven, tänk, det kan ju faktiskt vara så snöpligt att vi fått soppatorsk, bensin mätaren har ju faktiskt levt ett eget liv, lite nu och då. Även fast den nu verkar ha fungerat när nivån kommit under halvtank. Nu låg den på det röda fältet men enligt den så skulle det ändå vara kvar en tio liter sådär, fast…som vi nu vet vid det här laget, så kan allting hända och ingenting förvånar en längre. Jaja, vi får se, man kan ju faktiskt hoppas på att det bara är det som är felet, så slipper vi lägga ner mer tid på att hitta problemet. Önskar er en trevlig lördag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Mornig has broken Helena bloggade ungdomar förr ansvar klimat vänner scouter simning skolan hjälp Cheven soppatorsk fel

Helt orädd...ska man vara

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 28 januari 2010 klockan 07:21,

Gick ut och hämtade Jennifer på scouterna igår kväll, i stormen och snön, då man egentligen skulle ha suttit framför en öppen brasa någonstans i världen. Det var som att gå i lera, man tog två steg framåt och ett bakåt. Dessutom fick jag öva i att gå ner i spagat. Det är fruktansvärt halt under snön och det är där traktorskopan legat mot backen. Varför kan dom inte sätta en typ av rasp därunder i stället för att det bara ska var blankt? Inte är det konstigt att folk bryter benen av sig. Det behöver ju inte vara så dom river upp den hårdpackade snön under, bara så pass att det inte blir blankt.

Jennifer hade ett litet utlägg på hemvägen om att när man är rädd för att halka så gör man ju det. Sant, därför att man går och spänner sig, och jag tror också att ju äldre man blir desto värre är det.

Minns en vinter då jag hämtade Jennifer från skolan, hela skolgården var ett stort, tjockt ishav och barnen sprang omkring helt oberörda medan alla lärare och fröknar trippade runt gården och vevade på med armarna. En fritidsfröken kom fram och vi stod och pratade, och hon sa att visst är det konstigt att dom inte ramlar? Nä, sa jag, egentligen inte, dom är inte rädd för att falla, dom tänker nog inte ens på det så dom håller upp farten och därför klarar dom sig. Dessutom så har dom bara hälften av en vuxens längd så om dom ramlar så blir det inte så högt fall. Dom glider bara omkull, och vi sätter oss med en ordentlig smäll.

Jag och Åke var ute och körde för nån vecka sedan och körde på Morkullevägen, Åke frågade om bron eller viadukten som vi alltid kallade den då jag bodde på Mariehem, hade funnits där (man passerar under bron på väg upp på Mariehemscentrum). Ja svarade jag, såvitt jag minns så har den det. Och där har man sprungit många gånger uppe på räcket. Helt orädd för döden eller vad som skulle ha kunnat hända om man tippat över på fel sida. Det är trots allt några meter ner till asfalten. Men återigen, man var inte rädd och det var nog det som räddade en, plus en massa tur.

Idag är det broddar under skorna, ska jag gå ner i spagat ska det vara för att jag vill det, inte för att man blir lurad till det. Ha en bra dag och håll er på benen.

Kommentarer: 0 Etiketter: scouter Jennifer orädd halka skopan spagat skolan barnen Åke viadukt bro Mariehem Morkullevägen

Så mycket allvarligt

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 27 januari 2010 klockan 07:12,

Hade precis suttit och skrivit alltihop, hade en mening kvar och då stängde datorn ner. Jag som skriver detta i Word bara för att kunna spara så det inte försvinner, men vad hjälper det om man inte klickar på spara med jämna mellanrum utan bara då man är klar. Jag fick morra en del men se, när jag startade upp igen så hade den sparat allt själv. Perfect!

En morgon då jag följde med Jennifer till skolan så gick vi och pratade om att vara utbytesstudent. Jag frågade henne om hon skulle få välja ett land i hela världen, vart hon i så fall skulle åka.

Först sa hon nåt som jag inte kom ihåg och hon undrade vad kriterierna skulle vara för att få åka just dit. Jamen det handlar ju om att lära sig språket och kulturen, svarade jag. Jaha, men då skulle jag åka till Thailand, sa hon. Där skulle hon köpa en massa coola saker och ta fina bilder.

Jag upprepade mitt svar och sa att du ska lära dig kulturen och språket, har du tänkt bo där i flera år, och det är inte en shoppingresa du ska ut på. Att lära sig Thailändska är nog inte tvärgjort.

Aha, sa hon, då väljer jag Japan. Och sedan kom värsta utlägget om hur bra det var där. Hon hade hört genom någon som varit där att det fanns dom som klädde ut sig till seriefiguren och gick runt på stan. Jamen Hallå, sa jag, du ska väl inte åka dit för att bli en seriefigur heller. Då skrattade hon och sa att det kanske vore kul. Jaha, men språket då sa jag. Japanska är säkert inte så mycket lättare att lära sig än Thailändska.

Det oroade inte henne ett dugg. Jag kan redan Japanska, sa hon. Ehhh, ok? Ja, sa hon, jag kan säga Hej, Skit, Tack och Vi ses.

Mhum, och på dom fyra orden skulle du kunna klara dig själv. Du skulle alltså kunna gå in i en affär, säga Hej, peka på en vara och säga Skit, sedan Tacka då dom ger dig den och till sist säga Vi ses. Jag tror inte att dom skulle vilja att du kom tillbaka till deras affär i så fall.

Så kan ett samtal låta på väg till skolan, fantasin r det inget fel på och ofta kan hon ge svar på tal.

Jag blev uppringd igår, av ett företag i Uppsala, han undrade om jag kunde länka till två bilföretag därnere. Jag trodde först att han var en försäljare av något slag men fick sedan förklarat för mig vad han var ute efter.

Han hade gjort en sökning på motor eller bilar eller nåt liknande och då hade min blogg legat ganska högt upp på den listan och därför blir bloggen intressant och i gengäld för att jag gör det så lägger han ut min länk på andra ställen. Ok, jag förstår att företag kan behöva detta men jag som vanlig bloggare har ju inget för det, så egentligen spelar det ingen roll om jag finns på andra platser, men å andra sidan, vem vet. Kanske man får andra erbjudanden från oväntat håll. Så, det var en förklaring över varför jag länkar till företag i Uppsala.

Idag ska jag till Annika och göra mina 4 timmar, det är inventering av företagets tillgångar och alla papper för december som ska läggas i ordning till bokföringen som ska hinnas med, plus mailen som ska gås igenom och säkert något mer på det. Vi får se. Ha det gott!

Kommentarer: 0 Etiketter: Word stängde ner Jennifer skolan Thailand Japan Japanska Hej Skit Tack Vi ses företag Uppsala länkar bilar motor bilföretag bokföringen inventering Annika

Klappar

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 19 december 2009 klockan 08:40,

Gårdagen gick som planerat, Jennifer fick sin spruta och det funkade bra, vad jag däremot inte visste var att alla under tretton år ska ha två sprutor, så vi får åka tillbaka om 3-4 veckor. Dom har kommit fram till att det fungerar bättre på minderåriga, att få fördela innehållet i sprutan på två tillfällen.

Sen åkte vi till "The boss", jag hade bakat en saffranskaka som jag bjöd på och sedan lämnade jag några små men ändock innehållsrika julklappar till henne och hennes två yngre döttrar.

Jag blev erbjuden att få köpa ett par skor av henne, när vi var ute på shoppingrunda förra gången men jag tyckte att det var så onödigt, skor har jag, så jag avstod. Men hon gav mig i alla fall en älgstek och en serveringsbräda med skiffer sten på, så jag blev inte utan julklapp ändå. Även fast jag hade klarat mig utan klappar, jag vet att jag skulle få i princip vad jag ville om hon hade råd. Men varför ska man ge saker till varandra bara för att? Att ge till dom närmaste är väl helt ok men till andra, som redan har allt, det blir oftast nån hyllvärmare eller dammsamlare.

I skolan till exempel. Jennifers klass hade bestämt att ge varandra en klapp, alla köpte något för 30 kronor och sedan fick en elev ta en klapp varje dag. Jag menar, vad får du för 30 kronor som är något att ha...absolut ingenting. Dom kunde istället ha gett varandra pengarna och köpt en godisbit eller en glass, till sig själva eller varför inte lägga dom i klass kassan så hade den vuxit litegrann. Eller, för att ge ännu ett alternativ till deras miljötänk, dom hade ju faktiskt kunnat skänka dessa pengar till tigrarna som dom nu sponsrar. Hm, kanske något för dom att tänka på till nästa gång.

Nä nu ska jag ge datorn vidare till Åke och själv ska jag kamma håret oh göra mig iordning för dagen. Ha det gott!

Kommentarer: 0 Etiketter: julklappar the boss Jennifer sprutan hyllvärmare dammsamlare skolan klass kassan sponsrar

En mycket nice vecka

Av Maria Lundmark Hällsten, måndag 07 december 2009 klockan 06:59,

Har man en bra vecka framför sig eller har man? Annika delegerade arbete till mig innan hon åkte till Dubai. Hon ville att jag skulle fixa middag till hennes yngsta dotter, så den är klar att värma i micron, sen skulle jag mata katterna och ta in posten, efter det kunde jag åka hem.

Det passar ju alldeles utmärkt så här strax innan jul, då hinner man ordna det sista, kanske damma av lite extra här hemma och slå in klapparna man köpt, innan någon upptäcker gömman.

Ja hon tyckte också att jag skulle börja se mig om efter ett nytt jobb, den sista december är jag utan, igen. Men det är jag ju inte ensam om, att bli mellan två arbeten, jag undrar bara hur jobben ska räcka till alla som är och blir utan. Kan bli tufft, och jag sitter nog i en lite sämre sits med den lilla utbildning jag har. Typ, grundskola och efter det, livets skola. Men jag är ändå inte orolig, det ordnar sig säkert på något vis.

Igår gjorde vi oss en sväng ut till Mattex antik, mycket saker har han där men tyvärr ganska dyra sådana. Ett Stig Lindbergs bord som han vill ha 12 800:- för, billigt, naee. En fotölj som vi blev lite intresserade av, 6 500:-, skulle inte tro det. Vi klarar oss utan.

Sen gick vi hem till Fred, han hade nämligen lovat att vi skulle få hans boasering som han haft i köket och den ska vi nu sätta upp i hallen och måla benvit eller i nån liknande färg, då ska vi se vad katterna säger om det. Dom som snart har rivit ut varenda tråd i väv tapeten.

Fred trodde inte att dom skulle ge sig på boaseringen när den är målad, det trodde inte vi heller att dom skulle göra i köket då vi satte upp klickgolv istället för vanlig panel, jo klickgolvet är för glatt så där klöste dom inte, däremot på våra nya trälister. Dom är för gulliga, våra katter.

Dags att väcka Jennifer och få iväg henne till skolan. Själv ska jag städa upp lite här för dom ska komma och kolla fläktsystemet, antingen idag eller någon gång i veckan, ska bli roligt att höra vad dom säger om vårat utsug. Sen blir det förmiddags promenad med Kerstin och kanske Janne, och efter det så får jag prova på att vara matbud, idag serveras hemkoke potatismos och köttbullar, det passar säkert. Till efterrätt ska jag ge henne mjuk pepparkaka. Ha det gott!

Kommentarer: 0 Etiketter: Dubai nytt jobb inte orolig Mattex antik Stig Lindberg Fred boasering. gulliga katter Jennifer fläktsystemet skolan matbud

drar ett djupt andetag

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 02 december 2009 klockan 06:59,

En riktig j-kla sk-it dag var det igår. Eller jämnj-vlig kan man också kalla den. Ni vet, det är precis likadant då man en gång får en tid man ska passa och helt plötsligt rasar det in tider hos tandläkare, läkare, fester, kompisar, på exakt samma dag och gärna på exakt samma timslag också, ungefär så var det igår fast det blev oplanerat, alltihop.

Jag fick det eminenta ansvaret att följa med Annika ut och shoppa, hon skulle skaffa lite kläder inför Dubai resan och vi hamnade på H&M på Ersboda. Hon lassade för sig kläderna och försvann in i provhytten, jag vandrade runt och till sist ställde jag mig där utanför, då hade min arbetsdag redan slutat, en kvart tidigare, men jag hade ingen jättebrådska då jag skulle gå med Jennifer först 14:45.

Efter en stund ringer min mobil, det är Annika, vart är du? Jamen jag står ju utanför provrummet svarar jag. Jaha då har hon redan gått till bilen, hon trodde att jag var där och väntade. Jag kommer till bilen precis då traktorn som tar rätt på kundvagnarna parkerar bakom hennes bil så vi får vänta 5 minuter extra.

Tillbaka hemma hos henne så säger vi hej då och jag går iväg till min bil, sen är det kört. Jag får inte upp bildörren hur mycket jag än värmer nyckeln eller vrider den fram och tillbaka i låset. Min dörr får jag upp knappen på men själva dörren är fastfrusen och jag törs inte ta i mer än jag gör för då ryker ju handtaget. På den andra sidan får jag nyckeln att röra sig runt men knappen åker inte upp. Tills lut ringer jag Annika, som redan hunnit åka iväg och frågar vart hon har låssprayen, hon bestämmer sig snabbt för att komma tillbaka och skjutsa hem mig, hon vet att jag hade en tid att passa hemma och så blir det.

Kommer hem klockan 3, tar sakerna som vi ska ha på skolan och då har jag dessutom kommit på att jag skrivit upp mig på gymmet, med starttiden klockan 15, så jag bestämmer att jag bara ska följa med Jennifer upp på skolan och sedan gå vidare själv, man får nämligen böta 100:- om man skriver upp sig för träning och inte kommer dit.

När vi står påklädd och klar och ska öppna dörren så ringer det på densamme. Det är vaktmästaren som vill komma och titta på fläkten, vi ger honom 10 minuter av vår värdefulla tid, han kan ju fortfarande inte hjälpa till något med utan han får gå utan att ha hittat något fel förutom att det stormar i vår brevlåda då fläkten körs igång.

Vi rusar iväg och jag lämnar av Jennifer, går vidare själv och när jag är framme så är det en kvart kvar innan dom stänger så jag anmäler mig enbart för att slippa straffavgiften och sedan går jag hem. Det blev en promenad på en timme istället för träningen.

Efter middagen åker jag och Åke upp på Marieberg för att hämta hem bilen, du vi fick kämpa en hel del men det var inte dörren som frusit fast, utan centrallåsningen ville inte funka så ingen knapp hade åkt upp ordentligt, den orkade inte. Men efter någon halvtimme fick vi upp förardörren. Jag kröp in och knackade upp passagerardörren också för jag skulle skjutsa Annikas dotter till träningen, men vad händer då? Jo, dörren går inte att stänga…DEN VÄGRAR. Life of Lundmark/Hällsten!

Hem kommer jag till slut och Annika kommer upp på en kopp te, Åke for på klubben för att ta en kaffe och se lite bilder på Sune Strömberg visade. Så avslutningen på dagen blev bra trots allt.

Ha det gött, over and out!

Kommentarer: 0 Etiketter: Annika shoppar H&M kläder traktor Jennifer skolan träningen straffavgift vaktmästaren frusit DEN VÄGRAR life of Lundmark/Hällsten

Förklaringen

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 04 november 2009 klockan 07:44,

Höll ju på att glömma, jag skulle ju förklara av vilken anledning jag tog bort måndagens blogg och återinförde den. Jo, lillasyster Emma, fyllde år igår, Grattis grattis till dig, och Theresé, äldsta dottern skulle komma hit genom jobbet och se när dom skulle installera cyklotronen på lasarettet (som jag skrivit om tidigare), nåväl, då hade hon tänkt att vi skulle överraska Emma och hon skulle vara helt ovetandes om att Theresé var här.

I måndagens blogg lämnade då Theresé en kommentar om att hon skulle ju komma hit, och jag vet att Emma ibland läser min blogg så då hade hon avslöjat hemligheten. Jag kommenterade tillbaka att vi som trott att mormor var den som skulle röja det men så blev det Theresé själv, som gorde det.

Jag gick sedan med Jennifer till skolan och kom ju på att om jag raderade bloggen så skulle även kommentarerna försvinna och förhoppningsvis skulle Emma inte ha hunnit läsa den, så nu vet ni, det gjordes inte för att fiska efter fler besökare till sidan.

Hälsningar Maria "klurar vidare" Lundmark Hällsten

Kommentarer: 0 Etiketter: Höll på att glömma Emma Theresé cyklotron lasarettet fyllde år grattis Jennifer skolan kommentarer

VAKNA!

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 29 juli 2009 klockan 08:45,

Det låg en lapp på datorn när vi steg upp:

VIKTIGT! VÄCK MEJ 10:00 //Jennifer

Okej, då är det bäst att man gör det då, förmodligen har hon fått tag i någon kompis som ska höra av sig eller så är det någon kompis hon ska chatta med på nätet. Vi få se.

När jag var liten eller yngre, så var jag näst intill omöjlig att väcka upp på morgonen. Mamma fick komma in ett antal gånger för att till slut hota med något innan man började röra på sig. Ja nu var det väl inga större hot, kanske hot om att man skulle få fixa sin egen frukost eller något liknande.

När jag fick lov att stanna hemma när dom åkte till stugan så blev det min kompis, Annicas, uppgift att få liv i mig då vi skulle iväg till skolan. Hon ringde på dörren tills tummen började blöda, hon gick upp till sin mormor, som bodde i lägenheten ovanför, och lånade telefonen, hon ringde tills signalerna tog slut flertalet gånger men så till sist, just innan hon givit upp hoppet om att jag skulle vakna så hade hon fått upp mig.

Efter det så fick hon låna min mammas nyckel om det var så att dom åkte till stugan och vi skulle ha skoldag, annars var risken stor att jag skulle missa skolan.

Jennifer är ganska lik mig i det fallet. Jag kan hålla på flera gånger att rycka upp dörren och säga att det är dags, först när man hittar på något, som att det står en kompis utanför dörren och väntar eller att hon ska titta ut genom fönstret för att det har snöat 2 meter, då kan hon vakna upp.

Nu vaknar man självmant på morgonen, ibland till och med innan tuppen, kan det ha att göra med åldern, eller är det för att man insett att dagarna är för värdefulla för att sovas bort? Fast det är klart, har man insett det så är det ju för att man blivit äldre, det är oundvikligt. Ha en solig onsdag och ta vara på ljuset, man vet aldrig då det sätter igång att regna igen.

Kommentarer: 0 Etiketter: Solig vakna Malå skolan chatta

Skrivs av

Vanliga etiketter

Kategorier

Mest kommenterat

Arkiv

klart.se