Maria Lundmark Hällsten, Umeå - Etikett - stan | Västerbottens-Kuriren

Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.

Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 44
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa, hon bloggar också här liksom yngsta dottern Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 2 skogskatter, *abuelas* Enya och *abuelas* Eloise...2 monster som håller på riva hela lägenheten.
Bil: kör en Buick wildcat-67 som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Mazda, en Dkw cab -54:a, en Jeep Cherokee samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas :D
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar street dance, scouter och givetvis bilar.
Senast lästa bok: Har just avslutat Margit Sandemos Isfolket, en serie på 47 böcker och fortsätter nu med Häxmästaren, 15 böcker och efter den kommer ljusets rike som är ytterligare 20 böcker.
Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Visar inlägg med etikett stan

Visa träffar från alla bloggar

När den halte leder den lytte

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 14 april 2013 klockan 08:46,

För några veckor sedan var jag uppe på ett område, hade en avtalad tid, parkerade bilen och började trava uppåt mot ingången. Mötte en äldre dam, som såg lätt desorienterad ut, hon påkallade min uppmärksamhet då jag passerat och undrade om jag kunde tala om vart hon kunde hitta bussen.

Nu tänkte Maria steget längre, och inte nog med att hon skulle berätta vart bussen gick, hon skulle också hänvisa henne till rätt sida, så hon frågade vart damen/tanten skulle. Ja, sa hon, jag ska hem. Ehhh…ok? Ja, sa hon sedan, då hon kom på att svaret inte gav så mycket, jag ska ner på stan.

Och nu vet inte jag vad jag tänkte, men jag sa till henne att gå rätt ner, vika av lite till vänster, gå över vägen och ta bussen därifrån, då skulle hon minsann komma ner till stan. Hon tackade så mycket för hjälpen och travade iväg.

Efter någon minut gick ljuset upp för mig, jag hade visat tanten till fel hållplats, hon skulle väl inte alls gå över på andra sidan, jamen jösses, fråga aldrig en människa om vägen, som inte kan orientera sig själv i omgivningarna. Men hur skulle tanten veta det?

Nå, så farligt blev det nog inte ändå, om hon nu inte själv, läste på hållplatsen så fick hon ju åka en liten bit, komma sig till ändhållplatsen och sedan åka tillbaka, så det var ju inte som om jag skickat henne till Jukkasjärvi :) Men jag undrar vad hon tänkte om mig.

Och nu måste jag ju berätta om tanten jag träffade i väntrummet på öron/näsa/hals. Hon var gissningsvis i 80 årsåldern, jag satt ensam i väntrummet då hon försiktigt kom travandes, tittade på väggen där kölapps systemet sitter, sedan gluttade hon in genom luckan och kom sedan fram till mig och undrade om dom inte hade kölappar, jag är nämligen synskadad sa hon, så jag ser inte så bra.

Jag hjälpte henne naturligtvis och tog en lapp åt henne och sa att nästa gång det piper så är det din tur, du har nästa nummer. Ok, sa hon och tackade, sedan berättade hon att hon hängt av sig sina kläder i ett rum, men visste inte riktigt vart det rummet var, och jag visste då inte alls vart det kunde ha varit. Det fanns ju inga kapprum där.

Nå, det blev hennes tur, hon fick anmäla sig i luckan och sedan fick hon order om att följa den röda linjen till nästa avdelning. Hon kom fram till mig igen och pratade om sina kläder, hon hade ju haft hjälp av färdtjänsten upp, men hon visste ju inte hur dom kommit in.

Jag pekade mot utgången och sa, att den vägen kom du in, så mycket vet jag, in hit alltså. Ok, då tackade hon igen (jätterar tant, faktiskt, så förnöjsam och trevlig), och så började hon gå mot utgången och jag upprepade igen, att du kom in HIT, den vägen, ja, sa hon och försvann ut genom dörren.

Sen fick ju jag sitta och fundera om jag nu skickat iväg henne på en evighetsvandring runt hela NUS. Jag satt verkligen i valet och kvalet om jag skulle söka upp henne, men jag ville inte heller lämna min plats. Jaja, tänkte jag, vi är ju inte ensamma på lasarettet, det finns ju hur många som helst som hon kan fråga, så hon klarar sig säkert.

När det blev min tur fick jag gå in på en annan avdelning och sätta mig därute och vänta och se, där var tanten, och hon hade hittat rätt, där fanns nämligen ett väntrum där hon hängt av sig kläderna, puh… då kunde jag ju andas ut :)

Önskar er alla en trivsam, solig söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten parkering hållplats tant dam stan öron/näsa/hals synskadad kölapp kläder kapprum NUS

Ok, jag bjuder på det :)

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 28 december 2012 klockan 07:40,

Vet inte om jag törs berätta det här men… ok, jag bjuder på det. Efter en hektisk förmiddag på stan, igår, med diverse inköp, både inför nyår, där jag och Åke fick årets sista uppgift… att stå för fördrinken, och sedan en tur upp på Kvantum och handlade så folket här i huset kan föda sig nu under helgen, då jag jobbar.

Och avslutade med att skotta gården, puh, så kröp jag in i ett par mysbrallor, som jag inte haft på ett bra tag. Såna där man knyter längst ner vid fötterna, och som har lite fladder över sig.

Så skuttade jag runt i dom resten av kvällen, hade lite ärenden upp till Nicco, när jag servade henne med Ipren, saft, glass, och ja, sånt där man ger till en sjukling. Jag tyckte nog allt att det var nåt som inte stämde… runt ena benet, men jag skänkte inte det en tanke, förrän jag satt däruppe i hennes bäddsoffa och pratade med henne.

Det kliade på benet och jag satte ner handen och känner helt plötsligt en klump i benet, jamen, say what, vad är detta??? Jo, mina vänner, det kan jag tala om vad det var för något… Åkes kalsonger, hahaa… ja, inte dom han använde sig av för tillfället, utan där har dom förmodligen (jag kan nog lugnt påstå det eftersom jag INTE brukar låna hans kalsonger) hamnat där då jag tvättat kläder, och sedan har dom blivit kvar därnere i benet.

Ja, vilken tur, sa jag till Nicco, att jag inte brukar använda dom här brallorna utomhus, tänk er tanken att man varit inne på en affär och helt plötsligt kryper det ut ett par kallingar på golvet… en syn för gudarna.

Eftersom jag nu jobbar i helgen så ska jag försöka fixa fram några glas till dessa fördrinkar vi ska göra, så det kan mycket väl bli ett litet besök på Expo idag, sen ska jag skjutsa mamma på Ålidhems hälsocentral, hon lyckades ju bränna ovansidan på foten, då hon gjorde en maträtt i lergrytan och när hon skulle ta ut den ur ugnen så hällde hon innehållet över foten. Så det har varit en del omläggningar, men än så länge ser det bra ut, då blåsan håller sig hel.

Jag ska även ringa på begravningsbyrån och dubbelchecka en beställning jag gjort, det är nämligen så att en av Åkes mostrar har dött, och det är begravning nästa fredag. Återigen blev vi varse om att ingen lever för evigt och inget ska man heller ta för givet.

Och med dom orden önskar jag er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Nicco nyår fördrink stan skotta Kvantum soffan Åkes kalsonger mysbrallor moster begravning foten mamma blåsan

Ett glas vatten...tack!

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 02 november 2012 klockan 07:17,

Jag har så fruktansvärt ont i halsen så det känns som om jag svalt en kaktus… tack för den du, televerket! Och då är det ju jätteenkelt att ligga och sova, eller var det en sanning med viss modifikation. Tvi vale, säger jag!

Förra gången jag hade så här fruktansvärt ont i halsen blev jag lurad, av reklamen förstås, att köpa såna där tabletter man ska suga på, så ger dom en viss bedövning, jaha säger jag, vart då… i stortån eller? Jag upplever ingen effekt överhuvudtaget annat än att tabletten i sig är dålig. Bedövning för mig är att det ska bli, åtminstone hälften så ont eller att man inte känner något alls, men inte då.

Eventuellt, kanske, om man känner efter ordentligt, så kan jag uppleva en viss skillnad, men inte i halsen utan i tungan, och hallå, det är inte den som svider och gör ont. Jaja, jag behöver ju inte köpa fler såna tabletter, utan jag kan dricka te med honung eller äta en iskall glass, jodå.

Igår var vi ner en sväng på stan sedan bjöd mamma på lunch så vi åkte upp till henne, jag, Theresé och Sally. Och efter det besöket tog vi den nya vägen upp på Kvantum, där det införskaffades ”gass”, på Sallys begäran, och ok, på min med då. Och ”gass” betyder nu glass, om ni nu inte förstod det :)

Jag jobbade ju en gång i tiden i ett kök på dagis, jag gick utanpå ordinarie personal, i detta fall en gammal skolkompis, Sussie, som var min handledare eller vad man ska kalla det. Nu var detta på den tiden då barnen var tillåtna i köket, och in kom en utländska som jobbad på en av avdelningarna, och med sig hade hon en unghop på 5-6 stycken.

Några av barnen var upprörda över något så det var lite gnäll och tandagnissel, då säger fröken med hög röst: Men ni kanske vill ha en GLAAASSS… och där hinner alla barnen börja på hoppa och skriker JAAAA, sen fortsätter hon meningen… med vatten. Och där tog glädjen slut. Ett glas med vatten, var vad hon erbjöd, men en glass, var vad dom trodde att dom skulle få. Här var det lite språkförbistringar, och barnen fick lära sig den hårda vägen, skillnaden på glas och glass...kanske :)

Så var det fredag igen och egentligen min arbetarhelg, men imorgon är jag ledig, tack vare att Theresé och Sally skulle komma, men på söndag jobbar jag… om jag nu står på benen, vill säga. Men jag tycker också att det borde börja på vända nu, jag kände ju av förkylningen redan i måndags, och sedan har det bara gått utför. Nåja, nu önskar jag er en fin fredag och hoppas att jag får en likadan.

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten ont i halsen tabletter söndag stan mamma dagis glass vatten. glas Sally Theresé honung te kök

Vad kan man göra?

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 01 november 2012 klockan 06:56,

Är det något jag absolut inte gillar, så är det människor som utnyttjar andra, som är i beroendeställning och inte klarar sig själv. Om ni bara visste (ja, många av er vet förmodligen precis vad jag vet, men ändå), hur det ser ut, runt omkring om oss.

När en människa, gång på gång, blir lovad guld och gröna skogar, men har inte ens fått en liten kvist, men denne någon fortsätter att hoppas och tro, men jag VET, att det aldrig kommer att hända. Så tragiskt, och vad kan man göra då man själv ansvarar för dom val man gör? Och du ser allt det här, men människan som är utsatt, väljer att fortsätta, leva det liv som är en ren misär, i tron att det kommer att ske en förändring.

Det är ju precis som dom som misshandlas i sina förhållanden, men inte vet hur dom ska ta sig ur, dom känner sig låst, och säkert tror också många att just dom , ska kunna få den andre hälften att ändra på sig, men det brukar oftast inte heller ske.

Det slutar med att dom själva, ”slänger” bort sitt liv på en dröm dom en gång hade, men som blev en mardröm, med kanske både psykisk och fysisk misshandel, dom tar emot, men ger aldrig igen. Dom sluter sig själva och går under, på grund av den andre människans manipulativa sätt, där h*n lindar sin partner runt fingret och håller h*n där, i stadigt grep, och gud nåde, om h*n försöker ta sig därifrån.

Jag vet, precis som ni, att det finns dom som klarar sig och kan gå vidare, och dom har verkligen gjort ett val till deras egen fördel, och dom hade förmodligen det lilla extra, för att kunna ta sig därifrån. Tyvärr har inte alla det, och även fast hjälp erbjuds, så sitter dom kvar i sina hem, med dom människor runt omkring, som fortsätter dra ner dom i djupet… usch!!!

Nå, nu har jag fått skriva av mig om det, bara något som poppade upp igår och som jag kände att jag ville skriva ner. Idag finns pappas dödsannons i tidningen, så jag ska köpa ett exemplar, och till er som har tänkt komma, kom ihåg att anmälan ska göras senast måndag, det blev ju lite kort om tid.

Igår blev jag ju bjuden på frukost mackor av världens bästa Tina, som kom förbi på morgonkröken, jag stod för kaffet och hon för sina hembakade bröd med brieost och allt annat gott på. Sedan kom Annelie från jobbet och jag och hon tog Jeepen ut på procurator, där vi sedan inväntade chefen och andra Anneli, som kom med färdtjänsten. Vi provade ut jackor, som ska beställas hem och sedan bjöd jag Annelie på lunch och kaffe innan hon skulle iväg och jobba.

Hämtade upp Theresé och Sally, som nu är här till på söndag oh sedan åkte vi upp och hämtade mamma som fick bli bjuden på middag, varmkorv och potatismos i all enkelhet, men det dög lika bra som vad som helst annat :)

Får se om vi tar en sväng ner på stan idag. Önskar er alla en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: beroendeställning misshandel förhållande Maria Lundmark Hällsten Theresé Sally mamma Annelie Anneli Tina mackor frukost kaffe varmkorv potatismos stan

Före och efter

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 17 oktober 2012 klockan 08:01,

Det blev som fullt upp igår också. Jag hälsade ju på kusin Anna en sväng, som bor i en mycket annorlunda, fin lägenhet med utsikt över esplanaden och stan. Vi hann prata litegrann men tiden rann iväg så snabbt och rätt var det var så var jag tvungen att dra, *Allhjälpen skulle ju hit och tvätta fönstren.

Men dom var inte först hit, utan det svängde upp en annan bil och killen som plingade på ville installera en värmelufts pump i garaget. Och det fick han väl göra för mig, niemas problemas!

Känns otroligt bra att fönstren blev gjorda, det är ju inte bara det heller, utan man får dammtorka och snygga till sakerna man har stående där. Jag passade även på att byta färg i matrummet, jag blev så less på blått/vitt och snällt. NU går det i vinrött/grönt och svart istället… Jaja, och lite blått finns ju kvar.

Här får ni lite före och efter bilder:

Köksfönstret innan:

Efter:

Tv rummet innan:

Efter:

Matrummet innan:

och som det numer ser ut:

Och där borta i hörnet kanske ni noterar den vita step hyllan jag skrev att vi köpte för ett speciellt syfte, haha... jodå, det var till ett mycket speciellt syfte det:

När jag var klar med nedervåningens pysslande var det bara att fixa middag och sedan åkte vi upp till pappa. Inga direkta förändringar, utan det är bara en väntan.

Jag kände för några dagar sedan om man tar på metallen i hans säng, med väldigt lätta fingrar, så förnimmer man vibrationer, första gången ryckte jag tillbaka handen för det kändes som en stöt, men det var det inte. Mamma kände ingenting, hur än hon provade, men nu gör hon det. Även Emma kan känna det, men hon hade en teori om att det är så när man tar så försiktigt på metall.

Mm, jag vet inte jag, jag tror att det är något annat… till exempel en apparat han har som går till hans madrass (som han får ligga på för att undvika liggsår). Men man känner det inte om man lägger dit hela handen… skumt.

Mer hann jag inte göra igår, såg en stund på Ceasar Milan och sedan gick vi i säng. Jodå!

Vad dagen bjuder på idag… får vi se, det enda planerade är lasarettet men det brukar ändå bli full dag i slutändan. Önskar att ni får en bra sådan, det tänker jag då prova på att ha.

*Allhjälpen gör lite av varje, och jag har lagt ut en länk till deras hemsida, på min blogg... om ni känner för att leja bort lite hushålls sysslor... alltid kul att se när andra arbetar :)

Kommentarer: 0 Etiketter: Maria Lundmark Hällsten Allhjälpen fönstren luftvärme pump garaget Kusin Anna lägenhet stan esplanaden apparat pappa säng Ceasar Milan. slutändan

Det såg dystert ut, men...

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 01 juli 2012 klockan 08:50,

Det såg ju verkligen dystert ut igår… med tanke på Wheels och den senare, frivilliga cruisingen. Jag skriver frivillig eftersom VK envisas med att skriva artiklar precis som om Nailheads och Wheels, även anordnar cruisingen vilket fortfarande inte stämmer. Detta är ett direkt citat: Wheels som avslutas med cruising i kväll, arrangeras av Nailheads och tidningen Wheels. Slucitat. Med andra ord rätt så vilseledande, tycker jag.

Nå, dom hade i alla fall en hel del besökare och bilar som ställdes ut. Mest synd var det ju om alla som jobbade där på fältet och kom hem, dyngsura och kalla. Vi ställde aldrig dit någon bil, varken Camaron eller Buicken är så där vältätade, utan släpper in lite vatten då det öser ner.

Nej, jag passade Sally jag, och fick se på Bamse, Barbapappa, måla, läsa mamma mu och sköta markservicen. Sen tog vi med Nicco (dömndutan, som Sally kallar henne, betyder givetvis sömntutan) och åkte ner på stan för att byta ut en present som hon fått dubbelt upp.

Det första hon dök på var en Barbapappa, men nu tyckte ju mormor att det nästan räckte med såna saker och lirkade av henne den samt avledde uppmärksamheten på annat, hon hittade då docksulky, och den släppte hon inte. Hon plockade med en boll som placerades i vagnen sen gick hon runt där och skulle handla.

Men betala vagnen ville hon inte. Hej då, sa jag och Nicco och vinkade till henne, sen gick vi och gömde oss bakom några hyllor och spanade på vad hon nu skulle hitta på. Hon travade på, helt oberörd, sedan satte hon sig ner på en hylla med vagnen framför sig, hon såg för rolig ut. Nicco höjde mobilen för att knäppa ett kort på henne där hon satt men var inte tillräckligt snabb, då vi skulle titta på kortet var det bara på en tom hylla.

Hon gick då till slut med på att betala vagnen så vi kunde bege oss hemåt igen, med vagnen i baksätet. Sen blev det middag för oss, Theresé, Anders och Sally käkade på klubben. Åke provade att justera brytarna på Buicken sen åkte vi ett varv på stan. Den ville inte gå bra så vi åkte hem och bytte bil, nu ville inte vindrutetorkaren funka på Camaron, inte heller halvljuset, men vi åkte iväg och hoppades på att den skulle sätta igång.

Ett varv och en tur upp på Rådhustorget, och där… helt plötsligt satte vindrutetorkaren igång samt halvljuset, jojomensan. Speakern tyckte att Camaron såg mer aggressiv ut än en ”vanlig” Camaro, med scoopet på huven, men noterade också att den även används till dragracing.

Sen ni, åkte vi hem och spillde upp en grogg och kollade på roliga klipp, och lyssnade på muller från alla bilar som passerade här utanför, under hela dagen och kvällen. Sally måste då ha fått sitt ”gaggabils intresse” mättade för en tid framöver :)

Önskar er alla en toppen söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Wheels cruising VK artiklar Nailheads Maria Lundmark Hällsten Camaro Buicken Sally Nicco Barbapappa stan docksulky boll sömntutan gaggabilar speakern Rådhustorget grogg

Ska det vara så här? Vad är det här? Hur?

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 01 juni 2012 klockan 08:09,

Igår backade jag ut Camaron för att lufta den. Mamma ringde och undrade om jag kunde skjutsa ner henne på stan, -javisst, men då får du åka Camaro, svarade jag. Går fint sa hon… utan att egentligen veta så mycket om vad det var för bil.

Det första hon sa då hon öppnade dörren var, -Är det den här bilen, jag trodde att det var den andra, den bruna. Sen hoppar hon in och rynkar på näsan, -Känner du, det luktar bensin… du blir ju förgiftad här. Näää, säger jag, det ska lukta så här, ingen fara.

Men det här då, håller rutan på gå sönder, säger hon och drar fingret över ett streck på sidoglaset. Nejnej, säger jag, det är repor som blivit då man vevat fönstret upp och ner, det går inte att ta bort. –Hör, det skramlar, är det dörren som låter, eller är det bak, vad är det? Nämen det ska låta, det skramlar i allt som är löst, men bilen kommer inte att ramla i smådelar.

Vi åker en bit, stannar vid rödljuset, åker iväg vid grönt, hon skrattar och säger att hon tror och tänker, varje gång jag stannar att jag ska bränna iväg precis som vid tävling, så hon sitter och spänner sig i vild förtvivlan… ja, vad säger man :)

På hemvägen säger hon, nu har det slutat lukta… eller så har jag blivit van… eller tät i näsan, hahaa…

Jag fick i alla fall hämta ut vigselringen som nu blivit graverad igen, på utsidan. Tänk att någon gjort det mönstret för 200 år sedan, hoppas det här sitter kvar lika länge, sen slog dom ut den en halv millimeter också, och det blev perfekt, att så lite kan göra så mycket, otroligt.

På eftermiddagen hämtade jag en kompis och vi åkte ner på strömpilen och tog en fika, tiden bara blåste iväg och snabbt hade det gått över två timmar. Hon berättade nåt kul, vi kom in på det där om vem som lagar maten hemma. Hos oss är det ju jag, och dom gånger jag säger till Åke att fixa mat så blir det köpepizza, samma sak var det hemma hos dom.

Ja, sa jag, ibland har man så svårt att hitta på vad man ska äta, ja sa hon, sen frågar man och hennes kille svarade då alltid… fil, vi kan äta fil. Något som hon inte tyckte var speciellt lockande och det visste han med all säkerhet och använde just det svaret för att slippa engagera sig i vad dom skulle äta, maten kom ju på bordet i alla fall… tills en dag.

Samma sak, hon frågade om råd till val av middag, han sa fil. Hon klädde på sig och gick ner på affären och köpte…fil. Kom hem och dukade fram flingorna, slängde upp filpaketet på bordet och sa varsågod. Lite lång i ansiktet satte han sig ner och dom åt middag… och efter den gången får hon aldrig fil som svar på vad dom ska äta :)

Jag blev uppringd av min ”gammboss" då vi satt i soffan och drack kaffet, hon ville att jag skulle följa med henne till Vännäs, för att se hennes dotter spela fotboll, och det kunde jag ju göra, det är inte så ofta vi sitter och pratar. Hann gå igenom en hel del, hon tackade för tiden jag tagit med henne, och jag sa, du har inte fått räkningen än :)

Nä, skämt å sidor, ibland är det så mycket som händer och man kan måsta bena ut saker, en händelse åt gången för att se helheten. Litegrann som jag brukar göra då jag är till exempel ute och går, jag resonerar med mig själv och testar olika teorier i skallen och kommer oftast på en lösning eller ett svar, och ibland blir det lättare då man dryftar det ihop med någon annan, så är det ju bara.

Önskar er alla en fin fredag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Camaron Camaro stan mamma bensin förgiftad ring tävla sidorutan kompis strömpilen fil middag "gammbossen" fotboll dotter Vännäs

Ett möte med polisen, huvva!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 20 maj 2012 klockan 08:45,

Nu är startmotorn bytt, på Buicken och den fick nytt liv, härligt. Skaka liv i Camaron gjorde vi också igår, då vi tog en sväng runt stan, åkte hem och käkade middag, och bytte till Buicken och körde nåt varv med den med.

Tempot på stan kunde nästan jämföras med en cruising i Wheelstider, inte lika många fordon men samma tempo och en del folk överallt. Maria blir lätt irriterad, då man står vid ett övergångsställe och folk kommer med en jämn ström, hela tiden, och då det kommer en som går i sin egen värld, och inte ökar takten eller gör sig något större besvär att ta sig över på samma dag så börjar Maria (ja det är jag det) på att köra framåt så vi skulle hinna över innan nästa människa kom gåendes.

Vad Maria inte lade märke till var polisbilen som stod på andra sidan och släppte över folket. Maria var så koncentrerad att hitta en lucka så hon upptäckte dom först då hon höll på nudda hälsenorna på snigeln, och huvva då, men hon höll masken och fortsatte rakt fram och gluttade lite i backspegeln för att se om det blev någon aktivitet där borta i polisbilen… men se, det kom aldrig någon.

Kan det vara för att det handlar lite om ett givande och tagande vid övergångsställen? Ska man vara riktigt krass, och snällt vänta tills ingen finns inom en radie på två meter från över dessa övergångsställen så stod vi väl kvar där, än idag. Själv hade jag som gående, faktiskt, stannat och vinkat över några bilar, precis som det egentligen ska funka i trafiken, litegrann det här med blixtlåsmodellen, eller vad man nu kallade den, man tar varsin gång… typ.

Annars hände ingenting här, jo en Åke gick ett varv med mossrivare och uppsamlare, men jag gjorde ingenting… jag kurerade, ett måste om jag ska bli bättre lite fortare. Den hostdämpande medicinen har då gjort underverk då jag tagit den vid sänggåendet, jag har sovit som en klubbad, och vet inte alls att jag provat på att hosta. Däremot har jag haft lite flowerpower drömmar, men dom kanske man får inpå :) Önskar er alla en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Buicken Camaro polisen övergångsställe Wheels cruising stan Maria Lundmark Hällsten Åke mossrivare uppsamlare kurera söndag

Hon heter... Annika, nää...förresten

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 26 januari 2012 klockan 08:07,

Vi åkte ner på stan igår, chefen och jag. Utanför MVG gallerian kommer en kille och blir så glad då han får syn på chefen: Nämen visst är det Annika? Säger han och tittar först på henne och sedan på mig. Nää, säger jag, det är det inte.

Men fatta vad som händer sedan, Maria får totalt hjärnsläpp och tror helt plötsligt att hon faktiskt heter Annika. Jo, säger jag, det ÄR Annika. Sen tittar jag på chefen igen och inser att det heter hon väl inte alls. Och nu har ju killen hunnit bli ännu gladare, då han tror att det är rätt person han talar med och jag måste göra honom både förvirrad och kanske besviken, då jag återigen får säga Nää, det är inte alls Annika. Snacka om tvillrutt!

Hahaa… ja vad säger man. Jag skrattar ju givetvis och säger att förmodligen, fick jag plötsligt för mig att hon hette Annika för min gamla chef har ju det namnet. Undrar just vad killen tänkte, ”snacka om en människa som inte skulle ha stigit upp idag”.

Ännu roligare var kanske att inte ens chefen protesterade då jag sa att hon hette Annika, jaja, så tokigt kan det bli, och ett gott skratt fick vi :)

När vi kommer hem igen så ringer min mobil, och gissa vem det var? Min gamla chef, Annika ni vet. Hon undrade om jag kunde agera budfirma efter jobbet, hon hade köpt sig en låååång stol och trodde sig veta att vi hade en större bil än hon, dessutom hade hon inga vinterdäck på sin släpvagn.

Så vi gjorde oss en tur ut på Tomtebo och sedan fick hon bjuda på kaffe, och *tjopptjopp* så hade den dagen gått och det var dags att åka hem och fixa middag.

Sen gjorde jag ett ärevarv med dammsugaren nere i tvättstugan, dom ska nämligen komma idag och installera en ny vattenmätare, och då jag liks var därnere och röjde för att dom ska få fritt fram till mätaren så insåg jag att det fanns en del damm därnere. Men nu är det gjort och någon gång i framtiden (kanske i helgen, då jag jobbar *blinkblink*) ska vi röja ännu mer och kanske införskaffa ett större badkar dit. Det är något vi saknar, faktiskt.

Nå, det var igår det och idag är idag. Jag önskar er en fin torsdag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Annika chefen stan killen människan Maria tomtebo stol bil släpvagn källaren

Vi fick veta vad det var

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 16 oktober 2011 klockan 07:56,

Det kom hit en kille igår som ville ha fågeln, han skulle stoppa upp den. Vidare fick vi då veta att det inte var en hök utan en Järpe…har ni hört, vad nu denna hönsfågel gjorde i stan en lördags morgon, ja det lär vi aldrig få veta.

Jag har en gång tidigare haft ute denna bild, tagen av mig från min kokbok:

Och där fick man ju verkligen ta sig en funderare, undrade hur stackarn den fågeln skulle ha sett ut :-) Men nu vet vi då hur en äkta Järpe ser ut, även om den är förvillande lik en duvhök, åtminstone för en människa som inte har ett större fågelintresse.

När vi åkte bort med bussen och buicken så följde inte bara Brälla med, utan även Lena, en John och barnbarnet Elliot. Dom skulle in på en loppis som låg i byn dit vi körde fordonen.

Inga konstigheter inträffade på vägen dit och inte hem heller. Lena var så smart att hon packat med sig en picnic korg så vi fick stanna efter vägen och ta oss en fika, det satt ju hur bra som helst.

Dessutom blev vi ditbjudna, till Lundalogén, ni vet, på middag. Hon bjöd på go´köttet med sås, och lokala grönsaker till samt klyftpotatis och gelé, hur gott som helst. Sedan kom Öhman dit, lagom till hjortronpajen och kaffet, och efter det så plockades den lilla skivspelaren fram och D.J Öhman skulle assistera och fixa fram låtarna…det gjorde han…buntvis. Även en Mats Karlsson dök upp och spisade skivor.

Idag kanske vi tar oss en tur till antikhuset i Rödåsel och ser om dom fått in nåt nytt. Och sedan får vi se vad det blir. Önskar er alla en fin dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Järpe hök stan Brälla John Elliot Lena bussen Buicken byn loppis Rödåsel Öhman Mats Karlsson

En smärre brand

Av Maria Lundmark Hällsten, lördag 15 oktober 2011 klockan 07:49,

Jag är nu stolt ägare till Leif GW Perssons bok, Gustavs grabb. Inte kan man vänta i evigheter på att få läsa den så jag gjorde slag i saken då jag fick syn på den, inne på Maxi.

Sen får vi se hur vi ska göra, jag har nämligen sagt till chefen att jag inte ska läsa den själv, utan ta med den till jobbet och läsa den för henne. Men ska vi fortsätta med boken vi håller på med nu eller ska vi skippa den och ta den här i stället…det är frågan det. Jag vet inte om vi hunnit så långt än att boken är i sitt esse eller om det kommer senare, än så länge är den lite långtråkig och lite hattande. Men det blir också en annan sak då man kör med högläsning och bara tar 1-2 kapitel i taget. Man hittar inte den riktiga glöden.

Och nu, apropå glöd :-) Nej, jag har inte börjat röka igen, men kanske någon annan gjorde det igår… i baksätet på en bil.

Jag och chefen skulle nämligen göra en liten sväng ner på stan. När bussen rundar lasarettet noterar jag en bil som bromsat in, just efter rondellen, ut hoppar en kille och studsar runt på gräsmattan,

Jag hinner fundera lite på vad han sysslar med, om han har bråttom…håller på pinka på sig eller om han bara är liiite uppe i varv. Sedan kommer nästa kille ut genom dörren och han har med sig baksätet ut, slänger det på gräsmattan och sedan står dom där och hoppar på det och försöker släcka en smärre brand. Det ryker och glöder om baksätet. Mjo, så kan det gå…

Idag ska vi tömma bussen på det sista och sedan åker vi iväg med den och vildkatten, till vinterförvaringen. Brälla ska åka med så vi tar oss hem sedan. Sååå, vi vet vad vi ska göra idag, vet ni? Hoppas det går som planerat i alla fall och att ni får en bra dag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Leig GW Persson Gustavs grabb chefen stan boken röka bil baksätet

Bussar och chaufförer

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 22 maj 2011 klockan 06:14,

Det händer nu ganska ofta att chefen och jag, tar bussen ner på stan. En av alla gånger var i förra veckan, och vi skulle på bussen på vasaplan. Det gick alldeles ypperligt, jag hinner se, i ögonvrån, hur busschauffören kommer emot oss för att hjälpa till, men som dom flesta gångerna vi åkt, så brukar vi klara oss själva.

Nu tyckte jag att bara tanken han hade skulle applåderas, så jag gick fram till honom när jag spänt fast rullstolen och sa Tack, tack för tanken. Jamen sa han, så här gör väl alla? Du, svarade jag, det är långt ifrån alla chauffören som ens provar att titta bakåt, men nu är det inte alla gånger vi behöver hjälp…men ibland så händer det.

En gång var det till och med så illa att det var ett jättesteg upp, och chauffören visste inte ens hur man fällde ner rampen, än mindre jag, så vi fick handlyfta upp henne, vilket man inte ska behöva göra. Många gånger tycker jag dessutom att chaufförerna kör som om dom stulit bussen, och dom verkar inte ha en tanke på att det kan finnas både barnvagnar och rullstolar som står och glider runt.

Nu finns det bälten man ska använda, och det gör vi…varenda gång bältena är hel, i två av bussarna saknas det väsentligaste, nämligen själva bältet, det har jag påpekat för dom, ojdå, fick jag till svar, men inga bälten har kommit dit ändå.

Igår, då vi skulle ner på kulturnatta, så fick jag inte ens hinna bromsa fast rullstolen innan han gav järnet, och det är verkligen uruselt, jag tycker att han själv skulle få prova på att stå och hålla emot en olåst rullstol i 50km, med fötter och händer samtidigt som man ska bromsa fast den och sedan kunna nå bältet, vilket jag inte gjorde utan jag fick hand dra stolen, som nu var bromsad, upp till stödet där bältet sitter…då var Maria lagom arg och irriterad. Nä, jag tycker att det finns väldigt många människor som är väldigt omtänksamma och hjälpsamma, men lika många eller kanske ännu fler, som inte använder det dom har mellan öronen utan tänker bara på sig själv. Så, då har jag fått det ur systemet.

Nu är bussen...våran buss, i stan, och det bidde varken en traktor eller lastbil som fick äran att dra upp den, utan farsan fick starta upp den stora grävmaskinen, men det gick ju, det med.

Jag jobbade som sagt var mina tio timmar igår och vi hann vara ner på stan en stund och även upp på Ålidhem centrum. När jag kom hem och vi hade ätit middag så tog vi givetvis Buicken och begav oss ut på en liten runda. Jag ringde upp Janne B och frågade om han och Kerstin ville inta baksätet och få åka en kunglig tur runt stan, och det ville dom. Vi for också ut på ön och gled runt, vilket fint ställe att på bo, det måste man ju säga.

Sen åkte vi hem och tog det bara lugnt, mitt huvud kändes som om det gjort sitt för dagen, jag var helt tom i bollen, så det blev en tidig kväll, känner mig inte ens på hugget nu, men då är det väl tur att jag har en sovmorgon att se fram emot, imorgon. Idag jobbar jag ju igen, mellan sju och fem.

Ni får ha en lugn och skön söndag! Åke hittar ni nog i garaget eller sittandes utanför huset med en kaffetermos, Nicco lär sov länge idag, hon gick ju på stan igår, från tio på morgonen till halv elva på kvällen, och jag…på jobbet.

Kommentarer: 0 Etiketter: bussen chaufförer rullstol chefen stan bältet Ålidhem Janne B Kerstin Åke garaget kaffetermos

Monopol

Av Maria Lundmark Hällsten, torsdag 28 april 2011 klockan 18:13,

Vi har varit ner en sväng på stan, chefen och jag. I bussen så slogs jag av tanken på alla pågående byggnationer som finns runt om i hela stan. En hel del nytt men också en massa saker som behöver restaureras, bland annat så håller svingen på se aningens färglös ut.

Nå, tänk att när man ser allt detta så inser man också att man aldrig, aldrig någonsin kommer att få se ett färdigt resultat. Umeå kommer ju aldrig att bara vara färdigt.

Jag hade nu tänkt likna detta vid spelet monopol, man köper tomter man bygger hus, man satsar på hotell tills man tömt kassan och då är det slut. Fast när det gäller det riktiga byggandet så verkar pengarna aldrig ta slut, det tas från en aldrig sinande källa, vore fint att veta vart dom hittat den. Tips...någon?

Kommentarer: 0 Etiketter: svingen chefen stan restaureras byggnationer Monopol

Produkten är ingen leksak

Av Maria Lundmark Hällsten, fredag 21 januari 2011 klockan 07:42,

Vi fördrev tiden igår, chefen och jag, med att åka ner på stan. Sen var det lite sedvanliga sysslor, middag, torka golv, och såna där saker som hör vardagen till. Åke roade sig med att tömma cykelförrådet här nere, vi hade ett antal cyklar där…typ tretton stycken, sååå är det någon som är intresserad av att köpa en cykel eller två, kanske en spark om det skulle passa, så är det bara att höra av er, vi skulle ha behövt bli av med lite saker. Vi har till och med en rullstol, men ingen lyxvariant utan egentligen bara en sån där man använder för att frakta en människa från a-b, vi fick ju tag i den då Nicco hade brutit foten, för tre år sedan, sen dess har den ju bara stått där och skräpat.

Nå, vi tog oss ett välförtjänat bad efter dagens alla bestyr, jag hittade denna flaska, som jag tror att vi köpt på dollarstore i Härnösand.

Det är alltså ett badskum som man kan forma i handen, lite grann som över vispad grädde eller kanske mer likt en hår mousse. Flaskan ser ju lite rolig ut och det står på framsidan att det är kids stuff, crazy soap, bathtime fun soap osv. Det låter väl lockande och kul, eller hur?

Men så vänder vi på flaskan och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där (ursäkta, nu poppade det upp en liten visa i skallen, titta titta här och titta titta där…) ehh, jo, där står följande på engelska, men jag översätter: Användes endast som föreskrivet, den här produkten är ingen leksak. Spraya inte i ögonen, öronen, munnen eller i ansiktet, EXTREMT BRANDFARLIGT.

Ja, vad säger man? Inte tycker jag att detta är något för barn, men inte heller för vuxna, men där ser man vad lurad man kan bli om man inte läser vad som står på sakerna. Jag fattar då inte ens hur dom kunde få lov att sälja eller ens ta in det där skummet till Sverige.

Idag ska jag gå på banken, nej, inte på, utan till, och ta med mig alla räkningar som hittills har dykt upp till svärfar, så får dom betala dessa. Sen får jag nog gå in på Hp:s och fylla en kasch med diverse varor och fixa middag till både mig, Åke och Nicco, innan jag ska iväg och jobba. Ni få ha en trevlig fredag, allihop!

Kommentarer: 0 Etiketter: chefen stan rullstol cyklar spark badskum Åke och jag EXTREMT BRANDFARLIGT Sverige Dollarstore Härnösand

Det var bättre förr...ibland

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 28 november 2010 klockan 08:59,

Jag frågade Nicco igår kväll om hon visste vad det var för dag idag (läs imorgon), och hon svarade givetvis första advent. Ja sa jag, men vad man brukar göra då? Nä, hon hade inte en susning om att det är skyltsöndag, hon har aldrig varit på en så det kanske inte är så konstigt då. Men det är väl inte nå roligt på stan, tyckte hon, allt är ju stängt. Ja, om det då hade varit på det viset.

Jag och Åke har varit på skyltsöndagen en gång…det tog fem minuter så hade vi tappat bort varandra, när vi så möttes igen så gav vi upp och åkte hem. Sorry, skyltsöndag i mina ögon är bara ett stort virrvarr av trängsel, hysteri och inget annat. Det där kan man väl uppleva varje lönehelg om man ids åka ner på stan?

Betydligt mer spännande då man var liten. Ingenting var öppet, man fick gå runt och kika i alla skyltfönster, köpa en lott på tombolan, träffa tomten som gick runt och delade ut en påse med godis och frukt i, det var tider det.

Jag och Åke for upp på kyrkogården igår och tände ett ljus, vi fick gräva oss fram, men det gick. Och sen var vi på ÖoB och shoppade lite. Varför heter det Ö och B, man säger ju inte överskotts och bolaget, eller hur (bara en liten notering sådär)? Jag köpte oss en ny matta till köket så nu åker den gamla i soporna:

Sen köpte jag svarta ljus till den svarta adventsstaken,

men den gamla vanliga staken får allt fortsätta vara i samma stuk som tidigare.

Idag vet jag inte vad vi hittar på, vi får se (sa blinda Sara och sen såg hon). Önskar er alla en skön söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: skyltsöndag stan Jag och Åke Nicco ÖoB kyrkogården matta adventsstaken

Utekväll igår

Av Maria Lundmark Hällsten, söndag 04 juli 2010 klockan 08:15,

Jag och Nicco, gick ju bort till Noliafältet för att äta en Hamburgare med Åke, igår. Vi valde ut en korvmoj med lämpligt många som stod i kön, väntade…väntade, och… ja, väntade. Sen ser vi killen ta en klunk med dricka och efter det kommer han smårusande ut och lämnar mojen. Han spyr, säger nån och hela kön upplöses precis lika fort som mjölken kokar över om du inte står och passar den. Jaha, det var bara att knalla vidare och ställa sig i nästa kö och vänta. Tänkte att det kanske är vi som går runt och smittar av oss med våran ”dåliga” karma, så passa er för att möta oss, man vet aldrig :-)

Dagen tillbringades ute på gården, på Noliafältet och en liten stund inomhus. När vi käkat middag så såg vi att Ingegerd, Jan och deras gäng, satt och grillade så jag ringde ut och frågade om vi skulle få bjuda på en kaffe med tillhörande likör till efterrätt, och det skulle gå bra. Så vi gjorde oss klara för en cruisingkväll, och gick ut och gjorde dom sällskap. Sören ville att jag skulle skriva att nere i Eksjö, så hade dom minsann 33 grader varmt igår, sen gick han in för att ”kamma” håret, som han så fint kallade det, kom ut efter en liten stund och talade om att deras son hade ringt igen, och att det fortfarande, klockan sju på kvällen, var 33 grader, skriv upp det, sa han och nu har jag gjort det.

Vi hade en mycket trevlig stund därute med gott sällskap och när det sedan blev min tur att gå upp och kamma håret samt ta på mig långbyxorna så hade våran chaufför dykt upp. Ricky tyckte nämligen inte att man kunde handgå ner på stan en sån här kväll så vi hade blivit lovade en plats i hans Cadillac, och det tackar man ju inte nej till.

Vi började ute på klubben och tog oss en öl på stående fot:

Sen drog vi vidare ner på stan och där kan man ju lugnt säga att det var ett mindre kaos:

Vi tog oss aldrig över i den vänstra filen och det var nog lika så bra. Gjorde ett stopp ute på macken på tegssidan och vi var inte ensamma därute heller, andra hade också hittat på att göra ett stopp där. Bland annat sköldpaddsarmén. En kille som gick runt i militärhjälm kom gående, jag vänder mig till Åke och säger att det skulle inte förvåna mig om han tänker ge någon en dansk skalle, hinner inte säga mer än det då Åke säger, han gav precis killen en dansk skalle, såg du? Sen gick dom och garvade, ja, det var inte någon misshandel eller dylikt, det var hans sätt att hälsa på sin polare…typ.

Sen tyckte Åke och Ricky att det var dags att kamma håret:

Tillbaka till stan över kyrkbron, och där var det sedan stopp i kanske tio minuter så vi gav upp tanken på att ens försöka köra Storgatan utan vi svängde av mot droskan istället. På tillbakavägen kunde vi sedan ta av ner förbi Mecka och när vi sedan skulle upp på E4:an så var det kaos…igen:

Nä, då tyckte vi nog att det var läge att ge upp, jag gör några varma mackor sa jag och det tyckte dom var en bra idé, så vi åkte hem. Två ordentliga smällar hördes då vi stod ute på balkongen, vi trodde minst sagt att det var bomber som small, och jag läser nu på morgonen att vi inte var ensam om att höra smällarna. Då fick man något mer att funder över, vad det nu kan ha varit för något, men det kanske man får veta under dagen. Ja nu har vi avverkat även denna årliga händelse, som nästan, men bara nästan är att jämföra med midsommarhelgen. Det har varit en bra helg men som alla andra så försvinner dom fortare än man hinner blinka.

Nu ska jag surfa vidare, ha en fin söndag!

Kommentarer: 0 Etiketter: Jag och Nicco Noliafältet Åke Hamburgare korvmoj Ingegerd Jan Sören sällskap kaffe likör Ricky Cadillac kamma håret klubben öl stan cruising kaos hem bomber smällarna

tjurskallig

Av Maria Lundmark Hällsten, onsdag 06 januari 2010 klockan 10:49,

Gick och tränade igår, man får inte lämna det för länge och nu är den goda tiden förbi och vardagen är åter här. På söndag ska jag hämta Kerstin och Janne på flyget, dom är ju i Mexiko och roar sig. Undrar om dom är lyckligt ovetandes om all snö som kommit här eller om dom redan hunnit få information om det och bestämmer sig för att stanna kvar i typ…3 månader till. Det lär jag ju i såna fall märka då jag åker ut till flyget :-)

Satt precis och åt frukost och vi pratade om alla gallerior som finns nere på stan. Ja, jag vet, man ska inte säga stan utan det heter egentligen centrum, men för mig kommer det alltid att vara stan. Precis som Epa, Tempo, Domus, postgången etc. jag vet inte namnen på alla gallerior som finns därnere och för att jag ska veta vart jag är eller vart någon annan ska, så kommer jag att fortsätta säga dessa namn.

Till mitt försvar ska jag säga att jag är på stan så sällan, kanske en till två gånger i halvåret och då är jag där för att jag har ett ärende dit. Av den anledningen ids jag inte memorera vad alla nya ställen heter. Ok, nya var väl kanske att ta i, jag förstår väl att många av dom, funnits där i evigheter, men för en som är där så få gånger så känns allt nytt.

Jag föredrar stormarknaderna istället, där finns i princip allt, som då jag är ute efter och det blir lite mer spridning på alla människor.

Idag ska jag nog ut på en promenad i kylan, men det går ju bra då man är medveten om den. Inte som ifjol, då det var -20gr och jag hade varit ut och handlat, sen hade jag tvättstugan och det var ett springande fram och tillbaka, jag skulle sedan ut och gå och tyckte det var så j-kla varmt (förmodligen för allt jag sjåade med och jag hade ytterkläderna på mig).

Jag knatade iväg och kom inte längre än till Preem, 300 meter nedanför vår gård, då jag kände att jag nog skulle ha satt på mig någonting under jeansen. Men som ni vet så är det alltid jättejobbigt att sno om tillbaka, så jag tänkte att då får jag väl gå fortare då, så jag håller mig värmen.

När jag kom upp på bron, borta vid umestan så blåste det vindar och mina ben höll på pinas ihjäl och jag tänkte att det var då tur att jag tog med mobilen om jag skulle måsta ringa till Åke och han fick komma och hämta upp mig med bilen, men fortsätta, skulle jag. *tjurskalle*

Genom umestan i blåsten och jag fick nog uppleva vad alla som fryser ihjäl, upplever innan dom vandrar vidare. Jag väntade bara på den sköna värmen som alla säger, kommer, då döden närmar sig, men värmen infann sig aldrig. Jag fick minsann plågas hela vägen runt, 45 minuters promenaden var ingen hit och skulle jag ännu en gång komma på mig själv med att ha för lite kläder på mig så kommer jag att gå tillbaka och klä på mig mer innan jag fortsätter.

Ni får ha en bra trettondag och ladda upp för dom kommande två arbetsdagarna innan helgen är här igen.

Kommentarer: 0 Etiketter: Mexiko Kerstin Janne flyget snön umestan gallerior Epa Tempo Domus postgången stan centrum Åke mobilen *tjurskalle*

Skrivs av

Vanliga etiketter

Mest kommenterat

Arkiv