Nu håller man på vara less att gå med vinterkängorna, så jag grävde fram ett par gympaskor igår…dålig kvalitet och tejpade i hälen. Nå, jag tog dom i alla fall, när jag gick ut med Winstone. Efter 50 meter kom jag på att jag inte var ubersmart. Om han skiter, så gör han ju det i en snöhög, 5 meter bortom nåt slaskhål…typ.

Nå, jag åkte i alla fall till Avion och köpte ett par nya skor, dom kan jag ju ha då jag går ut själv, men så länge det ligger kvar snöhögar och blöta, så kommer jag att ha vinterskorna då jag och Winstone går ut.

Sedan blev det då den där kaffedejten med Sussie, och 3 timmar gick så fort, att då jag skulle berätta en annan sak, så fipplade jag till med mobilen och såg klockan, och höll på smälla av. Det hade hunnit bli middagstid och hon skulle egentligen ha varit hemma en timme tidigare, ja där ser man, hur fort det kan gå 😀

Vi pratade om allt ni bara kan tänka er…utlandet, semester, barn, skor, hälsan och en massa känslor. Jag sa till henne att en sak som för evigt har fastnat hos mig, och det var den gången, för kanske 4-5 år sedan, då Nicco prompt skulle ner till sjön och bada, men det var kallt i vattnet och kallt och grinigt i luften, så jag sa nåt i stil med: Att det kan du ju inte göra, det är ju svinkallt!!! Jamen, svarade hon, det är ju bara en känsla!

Så sant, lite kyla har ingen dött av, det är vad man känner, och vi alla känner olika. Våra upplevelser av samma händelse, kan också skilja sig jätte mycket. Men vi äger våra känslor, och det vi anser att vi känt, kan ingen ta av oss.

”Smärtan du kände igår, kan vara styrkan du har idag”

Jag skyndade mig hem, och hann nätt och jämt äta middag innan det var dags att gå iväg till ”hemmahosgänget”, vi var hos Marianne istället, och det gick ju bra. Kerstin skrapade in 150 kronor på sin lott, alltid något, och förmodligen den högsta summan vi hittills fått in på 1 lott.

Bild hittad HÄR

Önskar er alla en fin torsdag!