Etikett: akuten

Ny mötesplats

Av , , 8 kommentarer 11

 

Vi hittade ett nytt fik igår…Tina och jag. Gratis parkering…mycket folk i omlopp, tv om så önskas och gott, nybakt bröd, visserligen taget med hemifrån, men so what!

Foto1321 Foto1323

Jaja, det kanske inte var så hipp ändå. Jag skjutsade upp henne på akuten, och hon var väl förberedd på en lång väntan. Och vem är inte det, då man sitter där. Jag fotade numret på sängen, OM, hon skulle försvinna, så skulle jag veta vad man hade att leta efter.

Foto1324 Foto1329 Foto1330

Men vet ni vad, det gick över förväntan och vi fick åka hem igen, härligt, och misstankarna var undanröjda… hoppas vi då, i alla fall. För hur det än är, så vet vi ju också att vad en läkare säger, kanske inte stämmer överens vad en annan kan komma med för utlåtande, men just det akuta var inget livshotande eller något som kunde bli förödande, och det var ju för väl.

Efter middagen var det bastudags och vi drog in hela 60 spänn på triss skrapandet, wow!!! Jaja, det är ju lite spänning ändå, och vem vet, rätt var det är så sitter vi där med 3 tv apparater, det vore nåt det.

Vi pratade om sånt man gjorde som barn…till exempel att man skulle slicka på järnsaker då det var minusgrader, ja… varför gör man det då man VET vad som händer. Ja sa jag, varför petar du på väggen där det står att det är nymålat… jag vet inte, men vi gör ju så.

Monika hade slickat på dörrhandtaget, fastnat ordentligt och börjat ropa på hennes mamma, men kom p å att det inte var så smart, för vad skulle hända om eller när hon kom och öppna dörren… huvva.

Nicco slickade på räcket utanför porten då vi bodde i lägenheten…hon förlorade hela ovansidan på tungan, hennes smaklökar kunde skådas flera månader efteråt… det var året då dom visade julkalendern som började med just det klippet, pojken som slickade på räcket innan han gick in på affären. Hon skulle väl testa… nyfiken av naturen, och hon fick lära sig den hårda vägen att det inte är något man gör… om man vill ha tungan i behåll.

Hoppas ni får en bra dag och HEY… slicka inte på kalla saker utomhus, och om ni får sladd, frikoppla och styr i vägens riktning 😀

 

Jag gjorde en Pippi!

Av , , 4 kommentarer 11

 

Vilken gårdag… och vilken… sömnlös natt. Jag hade ett litet uppdrag att utföra, nämligen åka upp på MediaMarkt och införskaffa två saker, och tyckte att det var läge att göra detta med tanke på deras erbjudande, köp två saker och betala halva priset för ena varan.
Mm, låter ju fint men vad gör man då man behöver hjälp och butiken är överfull med shoppande människor, och dom två försäljare som var lediga, inte tillhörde rätt avdelning? Man gör som Maria, man skiter i allt och åker hem igen.
Hur kan dom vara så korkade att dom inte inför ett typ av kösystem, för hur kul är det att förfölja en säljare som håller på med en kund, bara för att markera att det är du som står på tur? Inte alls kul, kan jag säga och jag hörde dom som muttrade högljutt vid vitvarorna, då en säljare passerat dom och gått vidare till nästa kund, men tydligen missat att dom var där före. Inga nöjda kunder där inte, och jag var inte heller nöjd, och som sagt, nu blir det ingen affär däruppe, varken för dom eller för mig, jag tar det med något annat företag med bättre service.
Vill ändå inte hacka på personalen, dom gör säkert det dom kan, och försäljarna som inte kunde hjälpa mig med det jag skulle ha, hakade på och visade mig vem jag skulle tala med, men det hjälpte ju inte mig, då jag inte har lust att stalka någon.
Sedan fortlöpte dagen och middagen passerade rätt så oförmärkt förbi. Jag fick med mig Nicco på en promenad, men var tvungen att muta henne med att hon skulle få köpa en godispåse på Preem för sin uppoffring, vilket var ett erbjudande hon nappade på.
Man passerar ett dike som går utmed gångbanan, och vattnet som rinner där ser ut att komma någonstans under E12:an ifrån, det är trång och snårigt och vart det sedan försvinner, vet jag inte. Men hej… vad kul det hade varit, sa jag, om man hade stoppat ner en kanot där, inväntat folk som kommit promenerandes, satt fart på paddlarna och ojat sig då man kommit fram bland grenarna och trasslet, hahaa… vilket perfekt ”dolda kameran” ögonblick.
Vi såg sedan på roliga klipp, pensionärsjävlar och sedan ringde mamma. Hon kände sig jättedålig med ett hjärta som rusade och yr som sjutton så hon fick skjuts upp på akuten av några grannar. Så det var bara att bege sig dit.
Halv två i natt släckte jag lampan. Då hade hon blivit hemskickad men ville inte sova själv så jag stannade över. Men jag har ju vissa problem att sova borta, det blev en timme på ena sidan, vaknade, hade jätteont i knäet, gjorde en Pippi Långstrump och bytte fotända, vaknade en timme senare med bägge armarna bortdomnade, snodde om igen och försökte somna.
Känner mig med andra ord, rätt så speedad just nu, men lär bli trött om ett tag. Mamma mådde bättre i morse men var fortfarande lite yr, nu har det ju hänt så mycket på sistone så det är inte så konstigt om hon mår som hon gör, för lite sömn och för mycket att tänka på, kan knäcka vem som helst, så är det bara.
Näpp, nu är jag i alla fall hemma igen, ska ställa mig i duschen och kanske… försöka sova en stund. Ha en fin söndag!
 

Hemska russin

Av , , 2 kommentarer 8

 

Vart ska man börja tro…hm, jag och mamma åkte på Expo, jag hittade lite smågrejs som Nicco ska få ha i köket, sedan skjutsade jag hem henne och åkte på Jysk och Rusta så nu har jag även fixat mattor dit upp.
 
På väg till jobbet lyste solen rakt in i bilen och det kändes halvvarmt sådär så jag släppte ner rutan…fem centimeter, skulle jag inte ha gjort, då det passerade en bil som hittade av den enda vattenpölen i stan så det sprutade in genom fönstret och hittade till och med av mina glasögon, tvi tvi tvi.
 
Nu till utmaningen, när jag var liten. Varje gång någon säger detta så poppar det helt ofrånkomligt upp denna lilla ramsa/visa i skallen: När jag var liten då var jag elak det vet jag, då jag sa jag skulle pissa då sket jag. Riktigt så illa bevänt var det nog inte med mig, jag var nog däremot påhittig och lite busig. Här har jag (mitten) och min kompis Annica, på vänstra sidan och hennes kusin Lollo, klätt ut oss och gick runt till alla i höghuset för att visa upp oss. Kortet tog en av Annicas grannar och sedan framkallades det kopior så vi fick oss varsitt kort.
 
Apropå visor, då vi satt där i rummet på akuten, chefen och jag, och skulle roa oss med något så snackade vi om saker man kan vara rädd för, hon gillar inte sprutor, men vilken tur att du inte är rädd för russin då sa jag, och kom helt osökt att tänka på den lilla visan russin, himla kul text, lyssna på den ni och tillåt er att skratta:
Skratta gjorde även chefen då jag skulle försöka komma ihåg texten till den, jag får nog spela den för henne idag.
 
Önskar er alla en fin torsdag!

Incheckad och utcheckad

Av , , 6 kommentarer 6

 

Det gick bra för Nicco, ingen fraktur utan snarare en sträckning. Tänk om dom kunde ha en liten simpel röntgen apparat på vårdcentralen så man slapp all denna väntan på akuten, vad praktiskt det skulle vara. Men det skulle förmodligen bli alldeles för dyrt.
 
Nå, nu fick då hon och Åke ett tillfälle att besöka tågstationen så även hon fick se hur det ser ut därinne. Jag fick inte se tågstationen den här gången men jag fick göra ett snabbt återbesök vid södra entrén. Och hur kan det komma sig, tro. Jo, jag parkerade där då jag och Nicco var på akuten, bra med platser och motorvärmare samt att man bara stoppar in kontokortet och checkar in, för att sedan…om man kommer ihåg det, checkar ut innan man åker, vilket jag totalt glömde bort, men se tokigt. Jaja, jag tordes i alla fall inte lita på att man automatiskt blir utcheckad efter klockan 17, så därför åkte jag förbi där på hemvägen.
 
Fick en glimt av tomten i Järlåsa, ovanligt gullig sådan och utan skägg:
Tomten är givetvis Sally och antagligen är det mamma Theresé som hållit i kameran/mobilen.
 
Nu håller jag på vara klar med julklapps inköpen, har kvar någon men jag vet vad det ska bli och jag måste nog vänta med att köpa dom tills jag fått min lön, min sista lön jag fick var ju bara för två dagar och det håller på att kännas nu, det ekar tomt i plånboken och det är snudd på att det blinkar error i uttagsautomaten.
 
Åke skulle beskriva en person igår och hade vissa problem att hitta dom rätta orden, ja, sa han till slut, han saknar nog några kopplingar däruppe, aha sa jag, så det är nästan så att det luktar lite bränt då han passerar, efter kortslutningar, han haft, moahahaha, nu har vi varit lustiga så nu får jag avluta dagens blogg och dricka lite mer kaffe. Ha en fin lördag, allihop!

Virrvarr

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Nu har vi hittat oss en ny väg upp till svärfar, där han ligger på lasarettet. Vilket virrvarr det är, och jag med mitt lokalsinne skulle väl aldrig hitta ut därifrån om jag var själv. Man kan som inte begripa om man står på utsidan, vart det är man ska upp och hur vägarna dit, går. På baksidan har dom ju dessutom byggt nya hus som sitter ihop med dom andra, det är jättefint därinne men inte hjälper det om man nu inte hittar dit man ska.
 
Kom att tänka på nu sist, då Nicco brutit det där lilla benet i foten och vi skulle ta oss alldeles själv, upp till röntgen. När vi lämnade akuten och kom ut i trapphuset så var den enda belysningen därnere en liten glödlampa som hängde i taket…lägg till lite Hajen musik så förstår ni upplevelsen, det var som att komma från storstan med alla ljud, människor och gytter, till en öde ö, mitt ute i världshavet, fast utan solljus.
 
Man blev verkligen fundersam om man hamnat på rätt ställe eller om man hittat en hemlig underjordisk gång där man, om man hade lite otur, inte skulle komma ut ifrån. Är man nu nere i kulvertarna så ser det ju inte speciellt mysigt ut, allt är grått, smutsigt och slitet, varför släpper man inte ner alla klottrare (ursäkta, graffiti utövare) dit, dom kunde säkert pigga upp stämningen med lite färg, ja, dom skulle nog till och med kunna använda sig av mycket färg.
 
Men då är vi väl där igen, som med så mycket annat, om man nu gör det man egentligen redan gör, fast det inte är helt lagligt, så är det inte intressant längre. Spänningen försvinner och då blev det inte lika roligt. Det är väl redan bevisat, med klotterplank som visserligen kanske har färg på sig men det är ännu mer färger i tunnlar, på vägar och stenar, på vägen till dessa plank.
 
Man kommer väl ihåg hur man var själv, som barn. Gjorde man något föräldrarna inte gillade så skulle det smygas och fifflas med både det ena och det andra, kom dom på en och till slut tillät en att göra just denna grej, så försvann intresset och man hittade på något annat. Så är det nog bara.
 
Idag blir det promenad med Kerstin, sen får jag se om jag går upp på förskolan och pratar lite med dom om nästa vecka, hur vi ska lägga upp den och sen vill dom nog ha utdraget från polisen, innan jag börjar min praktik där. Ni får ha en bra dag!

Avigt or what

 

Igår skulle jag ha en absolut Maria dag, ingen Nicco att få upp ur sängen eller fixa frukost/lunch till, ingen affär att känna sig nödbedd att åka till, ingen tvätt och ingen städning. Absolut en dag att göra precis vad jag ville på…trodde jag ja.
 
Kvart över åtta ringde min svärfar, han skulle åka upp på akuten, han mådde inte bra, men innan dess skulle han åka på kvantum och handla. Ehhh, ok, men då skjutsar jag upp dig på akuten och åker och handlar, sa jag, och så fick det bli.
 
När jag kom tillbaka så tyckte jag att det var lika bra och åka och städa hos honom, jag hade lovat det vid ett svagt tillfälle tidigare och nu kunde det ju vara lika bra som någon annan dag. Blev färdig där halv elva och hann inte mer än kolla brevlådan så ringde min mobil. Det var Annika ”the boss”, hon tyckte det var dags att komma och skriva under nå papper, jag sitter ju som suppleant i styrelsen för hennes företag och det innebär en del åtagande, inte tunga saker men ändock.
 
Åkte hem med kattsanden jag passade på att köpa när jag handlade till Nicke och lite annat, sen drog jag iväg till Marieberg. Hon bjöd på lunch och sedan kom jag hem strax efter 12. Hela förmiddagen var som bortblåst. Jag som hade tänkt ta mig en pysslardag, egentligen.
 
För två år sedan så satt jag och Nicco och trädde armband och fotlänkar, som man bara knyter fast. Sedan sålde vi dom för en sisådär 25-30 kronor. Tror att vi drog in nån 500 lapp, inte så pjåkigt, faktiskt.
 
Nu gjorde jag två stycken igår kväll istället, framför tv:n. Så jag fick då göra en sak som jag hade velat göra under dagen.
 
Jag skulle också hämta upp Åke efter Vännäsvägen när han slutat jobba, för vidare färd till returcentrum, där vi skulle köpa en divan till Nicco, det bidde ingen divan, den var såld…var det nå typiskt då.
 
Nå dagen kom och gick, vare sig man ville eller inte och så himla tokig blev den väl ändå inte, fast Åke ställde sig lite frågande till det imorse…ty
 
När jag skulle sätta på mig mina byxor nu på morgonen så hittade jag inte knappen, så jag stod här i tv rummet och fipplade med det då Åke till slut frågade varför jag skulle ha på mig byxorna avig. Hm, han undrade om det hade varit fest igår, eller?
 
Nå, och givetvis, så poppade en annan händelse upp i skallen med tanke på aviga saker. Min kära mormor, Sadura, som tyvärr inte finns med oss längre, hade så tunt hår att hon föredrog att ha peruk. Hon bodde på den tiden uppe i Malå, Lainjaur/Udden, och när det var dags för matinköp så var det buss in till samhället som gällde. Min morbror Assar, var hemma, Assar som förövrigt var en gammal lumpar kompis till Åke, kan ni tänka.
 
Ja, han skulle i alla fall följa med in till Malå och det var lite små bråttom då dom skulle iväg, dom hade en halv kilometer ner till storvägen också. Dom gjorde sig en halvdag nere på samhället med diverse butiks besök och sedan vände färden av hemåt igen. När mormor sedan kommer in på toaletten och får se sig själv i spegeln så får hon en smärre chock, hon har nämligen satt på sig peruken avig, så nätet som egentligen sitter på insidan, sitter uppe på skallen och små lockar sticker fram under kanten.
 
Assar får givetvis en liten utskällning, varför har han inte talat om för henne att peruk satt fel, nu hade hon ju skämt ut sig för alla nere i Malå. Vaddå sa han, och såg helt oförstående ut, han hade trott att hon köpt sig en ny mössa. Hahahaha…ja, det där hade man också önskat att man hade fått se.
 
Mormor utan peruk fick jag se strax innan hon gick bort och jag kan än idag inte begripa varför hon ens iddes ha peruk, hon var jättefin i sitt gråa snaggade hår, hon såg ut som en cooling, utan den. Men men, det var hennes val.
 
Nu är det strax dags för frukost och sedan packar vi oss iväg till Maltträsk, ni får ha en toppen lördag, det ska vi ha.

Akuten by day and night

Av , , 2 kommentarer 4

Gårdagen började bra, satt ute och blev bjuden på förmiddagskaffe av Jan och Ingegerd, och med vi menar jag både Sören, och Gunbritt (rätta mig om jag tar fel på hennes namn), och jag, hunden Fanny var också med som fotvärmare. Vi väntade på Åke som jag hade tänkt skulle ge en liten guidad tur i bussen, men av någon outgrundlig anledning så hade han slocknat på soffan. Kan det måhända vara lördagens efterdyningar som gjorde sig påminda?

Nå, jag fick visa upp bussen istället, så många kvadratmetrar är det ju inte. Sedan blev det lunch dags och jag gick in och fick väcka både Nicco och Åke. Nicco som dessutom skulle följa med några kompisar till Nydala, så för henne blev det bara att studsa upp ur sängen, ta ett äpple på vägen dit och en bulle med saft som fika nedstoppad i väskan.
 
Sedan gick Åke ut till Camaron, själv satt jag mig med Britt och Eleonor ute på en annan del av gården. Ha, man kanske skulle göra en liten dokussåpa med det namnet, istället för i en annan del av Köping, menar jag. Nå, Britt gick upp och kokade kaffe så både jag och Åke fick oss en kopp. Inte så tokigt folk som bor här, må jag säga 🙂
 
Sen ringde min mobil, det var Nicco, som sa att hon gjort illa sig i foten, jag begrep ingenting, sen fick jag tala med hennes kompis Alicia, som först hade tänkt lägga på luren för att Nicco inte kunde prata, men stopp och belägg sa jag, vart är ni och vad händer? Dom säger att Nicco kanske ska på akuten, jag vet inte, hon har kanske brutit nån tå…fortsatte hon, ok jag kommer, sa jag och skyndade mig upp för att hämta väskan, sedan hämta Åke som gått tillbaka till garaget, jag ville att han skulle skjutsa upp oss på akuten, jag vet att man får stå där i två timmar, men jag har aldrig någonsin varit på akuten och det har gått fortare än så.
 
Vi kom dit strax före 16, och var hemma 22.42, och fick äntligen äta middag. Vilken jädrans dag det hade varit. Överfullt i väntrummet, in till läkare, vidare upp till röntgen:
 
Ner till läkaren igen som sa att hon brutit ett ben i foten, vidare väntan i väntrummet, sedan ortopedläkare, och sist gips skena:
 
Dom ska ha en liten genomgång av hennes skada idag, på ortopedtekninska, så får vi höra om det blir gips, eller möjligtvis sula och bandage, samt givetvis kryckor. Usch, jag som skrev igår att folk skulle passa sig för oss, för vi hade säkert dålig karma, hm…men det borde ju inte gälla egna familjemedlemmar, eller hur, nån j-kla måtta får det väl vara.
 
Jaja, vi fick oss i alla fall en hel del skratt på akuten också, tro det eller ej. Till slut, då vi var som mest trött och hungrig, så kanske skratten var mer desperata, vi höll på få skrattanfall som man inte skulle fått hejd på om vi inte slutade titta på varandra.
 
Jag lyckades hitta en maskin där man fick köpa godis (godis när man håller på svälta ihjäl, är inte kul, varför kan dom inte sälja mackor istället, jag bara undrar), nå, maskinen pratade när man dragit sitt kort och jag blev så rädd att jag höll på tappa börsen, ja prata, jag tyckte att den skrek.
 
Sen, när vi skulle ut i väntrummet igen, efter läkarbesöket, så skulle man trycka på nyckelknappen för att låsa upp dörren och sedan dörröppnaren, tror ni jag hade koll på åt vilket håll dörren öppnades…nä, och där satt hela väntrummet vänt mot oss, och Nicco var den som satt närmast dörren i sin rullstol, men hejdlöst, jag tror alla fick sig ett gott skratt då rullstolen dessutom fastnade i dörren. Jag tordes inte ens titta på nån därute för då hade jag aldrig slutat garva.
 
När vi sen fått foten gipsad och jag ökade stegen på väg mot dörren så kom killen som lagt gipsskenan, nä, vänta två sekunder sa han, ni ska få skriva under ett papper, ok, vi gjorde det och tog ny sats mot utgången, nä stopp, vänta två sekunder till, sen kom ortopeden, tittade på gipsskenan och sa, näpp, det där godkänner jag inte, det får göras om igen. *STOR SUCK* det var bara att dra tillbaka henne till gipsrummet igen. Ny skena och sedan order om att vänta i en halvtimme innan vi skulle få åka hem.
 
När vi sedan kom ut i korridoren så föreslog Nicco att vi skulle ducka, sedan springa till dörren utan att dom skulle märka att vi var på väg ut, men det behövdes inte, ingen såg oss 🙂
 
Ja, vilken dag, den vill vi helst inte göra om:
 
Ha det gott!
Maria Lundmark Hällsten