Etikett: ambulans

Hur gör dom då?

Av , , Bli först att kommentera 12

Vi snackade om naglar och nagellack igår, och kom in på sjukhus historier och annat.

Om ni någon gång varit på lasarett, inför en operation, eller om man är inlagd, kanske på en vårdcentral och dom vill kolla syresättningen, så vet ni att dom brukar  sätta en plopp på fingertoppen. Och då vill dom inte att man har nagellack på den nageln.

Hum, sa jag, med ett färsk minne av just det där. Då jag åkte in och dom skulle se om dom kunde sy igen hålet, då skulle jag sövas och dom ville låna mitt finger. Dom hade aceton, där, förmodligen för att dom flesta kanske inte vet om just detta. Men tänk om dom kommer hem till dig/mig/vi…

Ja, jag har aceton hemma och kanske dom har med sig en flarra i ambulansen, men tänk nu på alla som gör sina naglar på fixerier. Den lacken och uppbyggnaden av nageln, tar man inte bort med aceton…hur gör dom då?

Men du, sa jag, det skulle ju kunna vara ett nytt yrke…ambulerande nagelfixare, jobbar dag som natt, jour, ni vet, utryckning med nagelvårdsväskan. Jaa, men det är ju perfekt! :D

IMG_2940Ja, min nagel sitter kvar…än…knepish!

Igår fick jag veta varför det stått uppställt, lite tält ute vid skridskobanan på Nolia, dom har ju haft matcher där i helgen. Jag som sa till Nicco att det kanske var glass stånd, ja, dom säljer skridskoisglass…skrapad direkt från isen…slush med järnsmak från oslipade grillor, (smaksättningen kom Nicco på, by the way). Fast, det kanske hade varit godare med nåt varmt :D

Nä, man kanske skulle ha hett sig ut med vovven nu, lite gråmulet är det och nästan som om man kan vänta sig snö, 3 plusgrader, och man kan ju verkligen förundras över temperaturskillnaderna, att det kan gå så fort. Från -24 till +3 på ett kick.

Nu kommer jag inte ihåg vart jag hört detta, men någon berättade om en bekant eller vän, som arbetade nere i Afrika någonstans. Och han skulle förklara hur en vinter i Sverige, kunde vara. Dom förstod inte, men så hade dom en frys där, han öppnade den och sa att så här kallt blir det på vintrarna…nonono, det trodde dom inte på, man fryser ju ihjäl om man kryper ner där, ja…sant, om inte vi heller hade vetat så hade vi nog sagt samma sak.

Ha en fin måndag!
IMG_2943

Vad var det jag sa!!!

Av , , Bli först att kommentera 13

Fick en kommentar på FB igår, om mitt blogginlägg, som delvis handlade om telefonförsäljare. Och jag svarade: Vad kul det hade varit om Ica handlarna började ringa runt och prata om ost…mjölk kanske, och nu, en ny yoghurt, den har man ju bara inte råd att missa, innehåller en massa bra saker, du vet, förebygger sjukdomar och annat elände…KÖP, eller bli sjuk!…eller…

Och sedan står dom där vid din sjukhusbädd…för du fick åka in och operera ett nageltrång, och dom säger lite spydigt…Ja, vad var det jag sa!!!

Med dom orden kommer jag ihåg min dröm, jag hade och som jag skrev om, för några år sedan. Ipren, hade kommit med en ny värktablett, den hjälpte till och med mot träskmyrflugan. Nu finns det inga såna flugor, bara i min dröm, men så skrev jag också, det finns ju Ipren, och inga träskmyrflugor, vad är det då som säger, att dom faktiskt inte hjälper, mot just dom :D

Så här är det med väldigt mycket och många saker. Hudkrämer, salvor, vitaminer, mediciner, tandkräm, schampo, balsam, som ska förebygga eller göra gott åt din själ. Men, hur ska du veta om det hjälper dig, om du inte har nåt att jämföra med? Använd den där i 5 år, och du ser ditt resultat eller vart du landat då, men du får aldrig veta vart du hade varit om du hade låtit bli, eller hur? :D

Jaja, jag tänker att man får gå på magkänsla, köp och använd det du tror på, huvudsaken är ju att du är nöjd med det du använder och har.

Resan till och från Lycksele gick bra. Vi gjorde Golden bar (lunch), Dollarstore (lite shopping), lasarettet (med ett års utvärdering efter operation, såg bra ut, och han diskuterade mest mitt före detta hål i buken, som läkt ihop fint, och som ska utvärderas igen, om 1 år till). Vi avslutade med en go´fika på Lilla bageriet, där man förövrigt kunde fynda bröd, skorpor och annat gott:

2016-10-13 21.11.03 2016-10-13 21.11.21Jag och Tina kan lätt kalla oss för svamp nördar, inte såna man äter, utan såna man använder i köket till disk och annat. Och vi utbyter nya sorter då vi hittar såna, och på Dollarstore, fanns såna jag aldrig sett förut, Tina ska få ett paket:

2016-10-13 21.11.50Om dom sedan är så där bra och riviga som dom spanska, det tvivlar jag på…starkt, men dom var snygga :D

Sedan blev jag, till min häpnad, uppringd av den äldre herren jag hjälpte i förrgår, han som behövde lite hjälp av ambulans personal. Han ville tacka mig för att jag hjälpt honom, det var ju schangtilt, och att han hade sinnesnärvaro att faktiskt snappa upp mitt namn, och sedan leta reda på mitt nummer, otroligt! :D

Och vad säger man en sån gång…jag tror och hoppas, sa jag, att alla skulle göra likadant (fast jag vet, att det inte alltid är så), man vill ju själv bli hjälpt om det skulle hända nåt där du blir ställd och behöver en hjälpande hand. Och då tycker jag att man gör likadant som man själv skulle velat haft det. Simple as that!

Kvällen avslutades med bastugänget hemma hos Marianne…9 lotter, 0 vinster…snopet!

Och nu, en önskan till er alla om en trevlig fredag, på återstörande! Ps. vi låg efter sandbilen igår, på Lycksele vägen, så nog är det dags för vinterdäck, om ni ska inåt och uppåt i landet, vi har våra på…ds.
2016-10-12 10.03.42

En dramatisk dag…med skratt!

Av , , 4 kommentarer 13

Det blev en dramatisk dag, igår…fast nu sa ju Nicco nåt i stil med: Mamma, nu kan du ju göra som flertalet skulle ha gjort. Lägga ut det på FB och börja med…ja, det här skulle jag ju egentligen inte skriva om, men…

Jaja, jag går väl inte in på just det, nåt närmare, men jag agerade i alla fall som jag tror att dom flesta skulle ha gjort, och jag satt med en person, i väntan på ambulans, och ingav denne någon, hopp om liv, hjälp kommer, det är lugnt, jag erbjöd min jacka, ställde frågor och fick svar. Jag gick därifrån, efter 45 minuter, med en en hälsning och önskan om att han skulle ha det så bra, och alla runt om kring tackade så mycket…och det kändes helt ok.

Så steg jag ut därifrån, och in i nästa drama…där Nicco sitter knäböjd vid björken. Hon hade tålmodigt stått utanför, där scenen utspelades, och väntat på ambulans för att kunna vinka in dom på rätt ställe. Dessutom tog hon hand om Winstone, som jag hade varit ute med. Och nu fick hon då se en stackars fågel, bli attackerad och slutligen ihjäl hackad av en skata.

Hon kunde inget göra då hon hade Winstone att hålla rätt på , samt, att hon var rädd för att missa ambulansen om hon lämnade stället där hon stod. När dom äntligen kom, ambulansen, så gick hon hem med Winstone, men då var det redan försent att rädda fågeln. Dock så hade hon handskar  sig och plockade upp den för att sedan bära hem den till oss och begrava den på gården…den blev ingen skatmat, i alla fall, fast den fick offra sitt liv.

2016-10-12 15.06.42Efter allt detta, tyckte jag att vi förtjänade en nykokt kopp kaffe, och en halva blåbärsmuffins, till densamma. Så ringer min mobil…och det råkar vara en försäljare. Jag vill inte prata med honom, är totalt ointresserad, och tycker att han ska höra det, på min röst. Jag överväger att bara lägga på, Nicco överhör honom också.

Han vill sälja en brandvarnare som inte bara tjuter, utan även larmar brandkåren…om man nu inte skulle vara hemma då det börjar brinna. Det hela urartar lite då jag till slut, med väldigt trött röst, säger nåt i stil med att jag typ…skiter i, om  huset brinner ner, jag vill INTE ha nåt sånt där larm som säkert larmar om man rostar en macka för hårt (vilket jag oftast gör), och då jag säger såna saker så går ju han igång, och tyvärr alltså, man skulle kunna tolka hans uttalande som underförstådda hot, då han säger att han i alla fall inte önskar, att vårt hus börjar brinna…ehhh.

Jaha, så ponera att jag skulle vilja sälja in mig som personlig livvakt, ska jag då ringa runt till folk och när dom inte vill ha mina tjänster så ska jag säga till dom att jag absolut inte vill att dom ska bli påhoppade, utsatta för mordförsök och dylikt, men underförstått så kan ju det hända om dom inte lejer mig…eller?

Nå, nu till en liten tvist, för mitt i detta, då våra röster höjs, så börjar Nicco sjunga…the roof is on fire…typ, ni kan lyssna på låten här, (hon tycker inte att jag ska skriva vilken mening hon egentligen började med) det slutade i alla fall med hysteriskt skratt och jag stängde ner samtalet, over and out :D

Dom har, förresten detta nummer: 0731256308 och säger att dom ringer från FöreBygg. Dom går dock inte att hitta på nätet, så…

Ha en fin torsdag, det tänker jag ha!

2016-10-12 14.12.04

Jag blev lätt impad!

Av , , 2 kommentarer 12

Vi gjorde en liten utflykt igår, satsade på Sala men hann inte dit eftersom Sally skulle hämtas innan två, men Heby, dög. Vi käkade på det berömda mathaket där Åke i somras, misstogs för att vara gitarristen i Lasse Stefanz, jodå :D

Var in på ett loppis och avslutade med Karlssons i Morgongåva, där fyndade jag (rejält, eftersom Åke hade plånboken, ajdå :D ), två kuddar och en skalle:

14358706_10154515308716585_821156016465646565_n 14440903_10154515308351585_2712650104399099930_nTheresé har en ny bil…Volvo:

14370441_10154517669416585_8946030780217845866_nOch den tillhör den intelligenta hybrid rasen, som nästan, men bara nästan, kan köra sig själv. Jag blev mäkta imponerad, en kort sekund, då jag faktiskt trodde att den till och med kunde fixa kaffe:

14359265_10154517670206585_7260848937842285549_nMen den indikerar bara att det kan vara dags för en kafferast om du börjar vingla lite väl mycket över vägen. Den kan till och med larma om du är med i en bilolycka, om du inte svarar på tillrop, så kontaktas ambulans som i sin tur vet exakt vart du befinner dig…lite coolt är det ju.

Ikväll kommer lillebror Lars med familj, hit och ska äta middag med oss, och jag tog med mig vinflaskan jag fick av ”gammbossen” då jag fyllde år, jo nu jäklar ska den korkas upp, och jag ska testa…fast jag ryser lätt, med bara tanken på hur det kommer att lukta då man öppnar den.

Men dessförinnan, ska annat fixas och kanske vi åker iväg och tar en kaffe, nånstans en bit efter vägen. Önskar er alla en trevlig lördag!
14449001_10154514851376585_6541769714630775244_n

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Det blev bara värre, och värre

Av , , 2 kommentarer 8

Jag fick kliva upp mitt i natten då jag fick kramp i fotknölen, har aldrig någonsin råkat ut för detta och önskar ingen annan att göra det heller. Vanlig kramp i vaden, har man haft, men det går ju över så fort man ställer sig upp.

Detta blev bara värre och värre och jag målade upp scenariot att ambulansen fick komma och göra en akut, amputation jämns med knäet…typ. Ja, jag vet, jag överdriver litegrann, men ändå :D

Till slut rann smärtan bort och jag kunde gå och lägga mig igen, men man smög, lätt oroad att det skulle komma tillbaka om man gjorde något dumt. Sen kan man alltid fundera vad jag, gjort för dumt, som råkade ut för detta, men det lär ju bara bli gissningar.

Nå, nu är det bra, jag har haft fullt upp ett tag här på morgonen, med telefonsamtal, sms, meddelande, men nu har det lagt sig och jag har hunnit vara ut med Winstone och åt precis en macka till frukost (intresseklubben antecknar).

Jag var inne en sväng igår, på Östra station, och där mina vänner, finns det en bokstation. Hade jag aldrig hört talas om förut, men det är ju hur bra som helst. Man kan lämna in sina böcker där, bara lägga dom på bänken, sen får du plocka dig en bok, om du hittar nåt intressant, att ta med hem eller dela vidare till någon annan. Vad bra, tycker jag, böcker har ju knappast något andrahands värde, då ska det vara något alldeles speciellt.

Nu ska jag se om jag får igång gräsklipparen, Åke klippte för fullt igår men hade ett gräsklipparhaveri innan han blev klar, förhoppningsvis fick han till felet, det lär jag ju märka om den inte startar. Ha en fin dag, allihop!

11704816_898255360263320_7017910056037011167_n

Fotograf Niccolina Lundmark Hällsten…chaufför, Maria Lundmark Hällsten (kör så det ryker, men helst inte efter start) :D

Utryckning och inläggning

Av , , 4 kommentarer 14

Det bidde en spännande dag igår med två saker att prova på som jag aldrig gjort förut. Vi hade ett möte på jobbet…från ingenstans hugger det tag runt min bröstkorg och det stramar åt. Jag sitter och känner efter, höger överarm domnar bort och jag försöker skaka lite liv i den, det lyckas inte.

Jag hör inte så mycket av vad som diskuteras, utan filurar på hur jag ska framföra att jag börjar misstänka att jag kanske har en hjärtinfarkt på G. Men kan som inte i mitt huvud, förstå hur jag ska kunna göra det utan att alla där kanske panikar, jag ser framför mig hur jag trycks ner på golvet, och blir fasthållen för att jag ska ligga blickstilla tills hjälp anländer, ett mindre tumult kommer att utbryta.

Efter en kvart blir smärtan olidlig, jag reser mig upp och säger att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen, jag mår inte bra, sen går jag iväg…och gör just det, ringer, och där får jag rådet att ringa 112, det gör jag också.

Förklarar läget och medan vi pratar klingar allting av och jag blir som vanligt igen (frisk ska jag ha osagt, det är man väl aldrig, med den här hjärnan :D ), killen kopplar mig vidare till en sjuksköterska som säger att dom ska skicka en ambulans, och det gör dom.

ambulance-cartoon(bild från google)

Blir påkopplad sladdar och annat, EKG ska tas, en febertopp har jag innan vi åker iväg, men annars tycker jag, och säger, att det känns lite fjantigt, faktiskt, jag har ju inte ont längre. Men man ska ju alltid ta det säkra före det osäkra.

Sen tas det prover, mer prover, jag ligger på den hårdaste, ogästvänligaste britsen som kan uppbringas, från 15.00-22.30. Efter 2 timmar får jag lov att larma och säga att jag måste få sätta mig, min rygg fixar inte att ligga längre, hon hjälper mig med sladdhärvan och jag får slänga över fötterna.

Efter ytterligare 3 timmar så tjorvar jag ihop sladdarna själv, så jag kan komma mig upp på fötterna. Dom tar prover för att se om det kan vara gallsten, alla prover är bra och jag tar ju för givet att jag ska få åka hem. Då kommer läkaren in och säger att dom vill att jag ska läggas in för att dom ska få utesluta en hjärtinfarkt, det trodde ju jag att dom redan gjort i ambulansen, men hon sa att dom sällan kan visa det, så där nära inpå.

Dessutom vill dom röntga mina lungor, för att utesluta att det gått ett hål på en av dom, vilket tydligen kan hända, om man har otur.

Så jag får böja mig och gå med på att läggas in. Jag är jättetrött och tänker att när jag får komma upp på avdelningen kommer jag att få lägga mig i en underbart skön säng med dubbla madrasser och ett fluffigt svalt täcke…jo kyss mig.

23.30 fick jag en kopp kaffe efter eget önskemål, sängen hade en endaste madrass, inte av det tjockare slaget, en filt utan påslakan och en kudde, hal som sjutton, så i natt har det inte varit många timmars sömn, och jag känner mig i sämre skick nu, än innan natten.

Men vad gör väl det om hundra år, jag hade ingen infarkt, inga blodproppar, inget hål i lungan och inte heller gallsten, utan det var mitt bröstben, som ville spöka till det. Så nu ska jag ringa läkare och kiropraktiker så får vi se vad dom kan hjälpa mig med. Jag har ju ont i ryggen och nacken, så det kan ju vara läge att rätta till det.

Så vad var det nu jag fick göra för första gången…jo åka ambulans, och bli rullad i rullstol, så då kan jag kryssa av det i saker som är gjorda och inte göra om det en gång till :D

Det värsta med allt detta är att jag VET, att nästa gång, om det blir en till gång, så kommer jag INTE att ringa, utan jag kommer att tjuras och tro att det kommer att gå över, så jag hoppas att jag kommer ihåg just den här smärtan och om det skulle bli något allvarligare en annan gång, så kanske det känns lite annorlunda, förhoppningsvis.

Ha det gott, allihop, och var rädda om er!

 

Dagens fråga

Av , , 6 kommentarer 3

Varför finns det, på vissa ställen eller platser, ingen täckning på mobilen, men nödsamtal kan man alltid ringa?

Vad har ambulans, polis och annan räddningskår för master som fixar samtal vart eller hur otillgängligt till, du än är, och varför kan inte vi få tillgång till dessa?