Etikett: ansiktet

Ordentligt otäckt, under en nanosekund…

Av , , Bli först att kommentera 13

Ni vet hur skumt det kan vara då man lagt sig och är precis i skymningslandet, mellan vakenhet och sömn. Man vet inte riktigt om det är sanning eller påhitt, det man hör eller tänker.

giphy-221Bild lånad här

Jag hamnade där igår kväll, och det var ordentligt otäckt, under en nanosekund. Jag måste ju ha somnat (om jag ska tänka logiskt) men jag trodde inte det, utan jag låg och blundade, och plötsligt är det en hund som skäller, precis mitt i ansiktet på mig, inte Winstone skall, utan ett annat ljusare ljud. Och det är så nära så att det låter som om det kommer från mitt huvud.

Jaja, det gjorde det ju också, eftersom jag vaknade och det fanns då absolut ingen hund i våran säng. Så somnar jag och tror att jag vaknar, men tänker att jag drömmer ändå, för att jag hör en hund som tassar runt i hallen…på parketten.

Jag tänker att det var en lustig natt, först en hund som skäller och nu nån som tassar runt. Anledningen till varför jag inte har en tanke på Winstone just då, är för att han aldrig är uppe och tassar runt, så länge vi ligger i sovrummet.

IMG_2022Men så vaknar jag till på riktigt, sätter mig upp i sängen och försöker lokalisera Winstone. Han är inte i sovrummet…mycket konstigt. Kikar på klockan, den är 3, jag kliver upp och därinne i hallen står han och ser lite skamsen ut. Men vad är det, är min första fråga…jäkligt konstigt att man ens ids fråga, precis som om han skulle svara :D
Nästa fråga jag hade tänkt ställa, var om han ville gå ut, men jag sa ingenting, för jag kom på att jag förmodligen inte skulle få ett svar. Jag klädde på mig och han var överlycklig då jag tog fram selen, så visst ville han ut, och det var aningens bråttom.

Han är ju verkligen udda då det gäller att säga till, eller hur. Hade det inte varit effektivare om han satt upp sina tassar mot mig i sängen, hur tur hade han inte att jag faktiskt hörde han små trippande därute i hallen. Ojoj, nåja, detta har hänt en endaste gång tidigare i hans liv och nu är han ju 4½ år, lite drygt.
Anledningen till varför han inte säger till, är förmodligen för att vi är så duktiga på att gå ut med honom. 4 gånger/ dag, är det minsta, så han hinner ju aldrig ”visa” att han vill ut.

Hoppas på en fin dag för er alla. Själv ska jag på en liten intervju, det är två tjejer som har nåt projekt via universitetet, dom utbildar sig till dietister, och nu ville dom ha nån lämplig kandidat att ställa frågor till. Och ja, varför inte, kan man vara till någon hjälp så varsågod, tänkte jag :D

21558636_10155630762116585_7518072950917175716_n

-Gå försiktigt! Var dom sista orden jag hörde…

Av , , Bli först att kommentera 15

Från plus tio till minus fem, på en dag, eller kanske ett dygn, det är som aprilväder. Fast det ser ju ut att kunna bli soligt idag och då tror jag att vi kommer upp på plus sidan, härligt, trots att det är lite galet också, jag menar, vi är i mitten på februari…februari 1999, var det -33 grader, nån dag där, mitt på hållet. Det kommer jag minsann ihåg, för då skulle Theresé till vårdcentralen, och jag ville helst inte gå ut med Nicco, i den kylan. Hurven!!!

-Gå försiktigt! Var dom sista orden jag hörde då jag stängde dörren efter mitt arbetspass igår. Och jag klarade mig nästan, men bara nästan, ohalkad,ända ut till garaget. Men då hade jag ett litet ärende till soprummet, och ja, det var asfalt utanför dörren. Det är ohalkigt!

Jag öppnar dörren, lampan därinne har en fördröjning så dom första 2 stegen tar jag i kolande mörker. Och där, mina vänner, på golvet, precis där man sätter ner fötterna, är det en osandad halkbana med lite vatten på, så gissa vem som gjorde världens vurpa?

img_4246Här hittade jag den

Sen vet i tusan hur jag klarade av att få en liten bula på vänster sida av knäet, och på den högra sidan, ett blåmärke som är typ, 6cm i diameter…ehh, det måste ha varit en vurpa med tvist. Inte nog med detta. Hur eller kanske varför, måste man ta stöten, med det ben som är ”friskt”, varför inte ta det sämre benet som redan är åt skogen, tänker jag. Och inte blev det bättre i min onda arm…nejdå!

Jag mejlade i alla fall kvartersvärden, igår kväll, för tänk, hemska tanke, om nästa människa som kliver in där, inte faller lika mjukt som jag ändå, kanske gjorde, ojoj, det kan gå illa. Så där ja, då tycker jag nu att jag halkat färdigt för det här året. Jag lyckades ju även med det konststycket i lördags, då vi gick över till Lundalogén.

Glasögonen flög iväg och Winstone var uppe i ansiktet på mig innan jag landat, och undrade förstås vad jag höll på med för rolig lek.

Vet dock inte vad jag ska skylla på, det var då inte halka då, fast något knöligt underlag, så, ja, ett feltramp. Men med mjukare underlag än ett betonggolv :D

e411103277230c474fbb249cd8548be6Bilden finns på pinterrest.com

Jaja, det kunde ju ha varit värre, faktiskt. Idag ska jag till sjukgymnasten, undrar just vad han kan visa mig för övningar, ner på knä, tar jag mig inte, hahaa…inte med det blåmärket och onda knäet, inte kan jag heller använda det andra benet, som man ska, ja, som sagt, vi får väl se vad han kan hitta på.

Jag fick mig då en överraskning då jag kom hem igår, kaffet var kokat och på bordet stod ett litet konstverk:

16711795_10154973169496585_1991691602288733554_nNicco hade fixat och trixat med marängbotten, tårtbotten, lemoncurd och annat gott, inte alls dumt :D

Hoppas på en fin dag, för er alla!
16797882_10154973170566585_2629966403065521445_o