Etikett: armar och ben

Att brinna för sitt jobb

Av , , Bli först att kommentera 17

Nu i januari, har jag varit anställd i 4 år, av bolaget jag jobbar för. Lystra personlig Assistans, heter dom. Och jag måste säga, utan att skryta eller på annat sätt, fara med någon osanning, att dom är i särklass, det bästa bolaget jag haft. Och dom är dom sjunde i ordningen, vilket innebär att jag har nåt att jämför med.

25532109_10155900952331585_527342517217392178_oI got the power!!!

Här pratar vi om kvalité, att dom bryr sig om, inte bara sina kunder utan även oss assistenter. Inga mutor, happenings eller annat som bara är till för att täcka upp sånt som vissa bolag, inte vill, ska komma upp till ytan. Med Lystra är det betydligt mer personligt. Är det nåt som skaver, så fixar dom det på bästa möjliga sätt.
Varför jag skriver om detta nu, är att tankarna dök upp igår, då jag och min brukare hade besök, från just Lystra. Vi pratade om hur det är idag, vad vi kanske skulle ha velat ha förändrat eller hur någonting kan förbättras.

Jag tänker att väldigt mycket hänger på den personliga assistentens sätt, att se på livet och sitt yrkesval. Om man inte brinner för att hjälpa andra, eller om man inte kan se, andras behov, så tycker jag kanske att man inte borde söka sig ett jobb som assistent.

Här handlar det ju om att vistas i någon annans hem, att respektera hur dom vill ha det. Sätta sig in i andras situationer, alltid tänka, ”hur skulle jag själv, ha velat haft det” men ändå, inte göra som du skulle ha gjort, om du hade varit hemma hos dig. Utan tvärtom, acceptera att den du jobbar för, vill ha det gjort på sitt sätt. För det är ju precis så, du skulle ha velat haft det. Enkelt va?

När jag sökte mitt jobb, för 7 år sedan, hade man hört om detta att man som assistent, skulle vara någon annans armar och ben. Jag skulle vilja lägga till lite mer…

Givetvis beroende på behovet, men många gånger kanske du även ska fungera som ett socialt sällskap, vara någons öron och ögon, kunna stå upp, för någon annans rättigheter, och tyvärr, vara beredd, på att ibland stånga pannan blodig i försök att få instanser att förstå, vad som krävs, eller vad nån har rätt till.

Jag hade tänkt börja mitt inlägg med denna bild:

25507647_10155900836646585_2808157564222157900_nSom togs i morse, 5.30, jag la ut den på Instagram med texten, att detta skulle bli en lång dag. Det kändes lite så, då Åke klev upp 5, jag försökte kolla min klocka men det gick inte, den var svart, strömmen hade gått. Och med allt bök som följde efter det, så klev jag upp. Kände tacksamhet, över min julklapp som jag fick av en av mina kollegor igår, den där, stora koppen och en påse med lösvikts te, som luktade och smakade, underbart, men just i den koppen på morgonen, var det Mynta te, som lockade.

Och varje dag, jag kliver upp, eller går hem från jobbet, är jag tacksam över att jag kan gå på mina egna ben. Jag är glad, över att jag med väldigt små medel, kan göra någon annans dag, så bra den bara kan bli. Och med dom tankarna, måste det väl innebära, att jag har, ett av världens bästa yrken. När tacksamhet står överst på listan, och att man kan dela den tacksamheten med någon annan.

Sedan kan jag tillägga, att visst är det även upp till bolaget att se till att personalen trivs, känner sig trygg och både sedd och hörd. Jag tänker att det är därifrån deras namn kommer, Lystra, att lyssna och vara uppmärksam, till alla i dess närhet.

25550270_10155900949606585_4197543828017224911_nOch med dom orden, önskar jag er alla en fin torsdag, nu har väl nedräkningen börjat på allvar va…dan före dan, före dan före dopparedagen :D
25550260_10155900955146585_4652982564240998165_n

Jag slapp se, höra och göra, tack!

Av , , 5 kommentarer 10

Nicco fick göra/lära sig om, HLR (hjärt och lungräddning) igår på skolan. Och väl hemma så satt vi och pratade om hur man skulle göra om en sån situation skulle uppstå, där man blev tvungen att utöva sina nyss, inlärda konster. Hjärtstartaren, till exempel, som ingen kan misslyckas med…säger dom.

hjartstartare-slide-3HÄR finns den bilden och information

But how about this scenario! Hjärtstataren säger ju vad du ska göra, hela tiden, och vid ett tillfälle, säger den att du ska ta av kläderna…hm…som upplagt för misstag, om du själv börjar klä av dig, hahaa…. Nja, ok, då, risken kanske inte är så stor för det misstaget :D

Spa slutkörd

Jag började fundera på det här att man faktiskt, kan få igång ens hjärta som slutat slå…så fantastiskt, egentligen, och hur kom man ens på tanken? Hur vet man, när det är dags att ge upp…

I och med pappas olycka, så satt jag och googlade en hel del, jag kunde inte riktigt greppa vad dom hade gjort. Vad jag läst och som jag förstått det, så håller man inte på med återupplivningsförsök, mer än 13-14 minuter. Min pappa hade hjärtstillestånd i sammanlagt 45 minuter…då kanske ni förstår varför man undrar.

Å andra sidan kan jag också förstå att den som håller på att försöka rädda någons liv, har svårt för att släppa taget. Usch, man kan ju bara föreställa sig paniken att vara med om något sådant, man får verkligen hoppas att man slipper.

Nu kom jag osökt ihåg en händelse som inträffade rätt framför mina ögon. Jag vet nu att jag skrivit om det förut, men det var nog längesedan, så jag kan ta det igen :D
Jag hade följt med Nicco till skolan eller om det var förskolan, och var på väg hem. Vi bodde då på Näckrosvägen, och huset närmast HP:s och Vännäsvägen, höll på att fixas till. Det var byggnationer på taket. Och detta var ungefär denna årstid, kallt och frostigt, kan ha varit lite snö närmast husen.

Jag tittar uppåt  en kille som är och vandrar mitt uppe på taknocken och plötsligt ramlar han på ändan och börjar glida utför. PANIK!!!

Kazan's_Panic_in_the_Street_trailer_screenshot_(8)HÄR hittade jag den bilden

Han har ingen sele på sig, han kämpar och sätter ut både armar och ben för att försöka bromsa, men det hjälper inte. Allt går som i slow motion, och jag hinner tänka tusen tankar…vad ska JAG göra? Vad händer då han landar i backen? Ska jag börja springa nu eller…ska jag ropa på nån, kommer han att klara sig…

Så kommer han fram till kanten, och får ner foten i stuprännan, och där stannar han…PUH!!!

När jag skriver det här nu så ilar det i mina ben, bara genom att gå tänka hela händelsen igen, vilken färd, och jag undrar idag, vad han kände. Köpte han en trisslott, drömmer han mardrömmar, blev han religiös, sökte han ett annat jobb, på markplan? Jag antar i alla fall att om han fortsatte jobba med sitt yrke, så kom nog selen på, efter detta. Och jag var så glad, att jag inte behövde göra någonting överhuvudtaget…jag slapp se, höra och göra. Tack så mycket!

IMG_5774-300x291Önskar er alla en trivsam onsdag!

Väldigt få, lyser upp tillvaron!

Av , , 4 kommentarer 17

 

Jag fattar inte hur det kan vara tillåtet att ens sitta på en cykel, om man både är döv… och blind. Att vara döv, är ju en sak… man har ju ändå ögon att se med, men att vara båda delarna och bara braka på, det är för mig, obegripligt. Och som om det inte vore nog… dom har heller inte råd med vare sig reflexer eller lysen.
Jag skulle backa ut från vår gård för några kvällar sedan, är jättenoga med att kolla att ingen kommer på cykelbanan, slänger i backen och gasar, bara för att få tvärnita då det kommer en cyklist rakt över vägen och cyklar upp på vår infart, den människan får cykla ut på gräsmattan. Jag blir faktiskt så jäkla arg att jag tänkt köra upp och vråla åt människan om den har ny lärt sig trampa och inte vet hur man stannar eller svänger.
Vi var faktiskt med om, en gång i tiden, att bli på cyklade då vi satt i bilen. Vi hade varit ner på stan och köpt en loftsäng till Niccolina. Kom och körde på E12:an mot Västerslätt (detta var på den tiden då det fanns ett trafiklyse, just norr om E4:a bron), det har varit rött för oss, så Åke saktar ner och sedan slår det över till grönt och han gasar på.
I samma veva dyker det upp en cyklist från vänster, Åke svär, jag har inte hunnit uppfatta någonting då jag inte ens sett cyklisten, han gasar på, i tron om att han ska hinna förbi, jag tittar bakåt, hör en smäll, ser armar och ben fladdra i bakre sidorutan, hinner titta i backspegeln och ser en lastbil och tror ju givetvis att den ska braka över människan som ligger där och sprattlar.
Åke tvärnitar, hoppar ur bilen och killen som cyklat in i oss, skyndar sig till cykeln, tar tag i den och försvinner som ett skott i fjärran. Åke arg som ett bi och vrålar till honom, jamen det gick bra, ropar killen tillbaka… ja vadå det gick bra… hur gick det för vår bil då??? Men inte stannar den killen inte, han är borta med vinden.
Och visst, det gick bra och det är ju absolut huvudsaken, bilen må ju så vara, men även cyklister ska ju ta sitt ansvar, och det gjorde inte denna killen. Och jag ser varenda dag, folk som trampar runt och över hälften, kör svart, dvs utan lysen och reflexer, även gående suger på att lysa upp tillvaron, och då tycker jag, om det nu är så dyrt att investera i ett reflex, att dom kan stanna några meter ifrån vägen dom ska över, och vänta tills det är fritt fram, istället för att kuta rätt fram och tro att man hinner se dom.
Nåja, det var det om det. Idag jobbar jag, längtar inte alls… jag skulle vilja gå i säng igen, men så får man väl inte säga :) Fortfarande ont i halsen, 15:de dagen idag, usch vilken pest.. . och pina. Men det kommer väl att ge med sig, inom kort, hoppas jag. Önskar er alla en fin måndag!
ps. "Kul-Janne" roade sig med att vända på mitt lilla meddelande som jag lagt ut på ordlös lördag, så här ser det ut… vänt åt andra hållet ds.