Etikett: årorna

Mitt rätta element, var…

Av , , Bli först att kommentera 14

 

På den lilla släktmiddagen vi hade så träffade jag en kusin som jag inte sett på säkert 14 år, han undrade om jag fortfarande var det vattendjur jag varit som barn, då jag låg i sjön i timtal, och bara njöt. Mamma skickade ut spanare med jämna mellanrum för att kolla så jag inte hade drunknat och jag visste att dom andra skulle komma tillbaka i sinom tid, och bada igen, och det gjorde dom också.
Men svaret på frågan blev nej, jag har inte badat i sjön på flera år… huvva, det är alldeles för kallt. Och då kan man ju undra, är det så att man faktiskt blir mer av en badkruka, då man blir äldre? Jag vet att mina föräldrar, dom badade högst ovilligt, och mamma doppade aldrig huvudet, medan vi plaskade på och tyckte att det var huuur varmt som helst, men var det verkligen det, hm…
Dagen efter släktmiddagen, så träffade jag en kvinna som var gift med en morbror till mamma, hon har också stuga på udden i Malå, och då hon skulle komma på vem jag var och till slut gjorde hon det, så var det första minnet hon hade, då jag paddlade ut i deras sons lilla gummibåt, pappan stod och filmade, jag hade en tablettask i näven, och vips, så hade hela båten tippat. Maria for med skallen under vattenytan, men den lilla handen med tablettasken stack rätt upp från vattenytan.
Och då Maria själv kom upp från vattnet så ropade hon glatt : JAPP!!! Jag klarade asken! Pappan var nog mest förskräckt i början och trodde väl att jag skulle ha blivit rädd eller nåt sånt, men inte är väl ett vattendjur rädd för vatten, heller, jag var verkligen i mitt rätta element.
Jag och kusin Anna, simmade över sjön en gång, nu vet jag inte hur långt det kan vara… kanske 500 meter, vi var på andra sidan sjön med våra familjer, på en fin liten badstrand, och givtevis så blev vi less på att sitta på samma fläck så vi ville tillbaka till stugan, men det ville minsann ingen annan.
Nämen då simmar vi hem då, tyckte vi, och började så smått simma utåt. Då fick våra föräldrar kalla fötter och skickade med en hjälpbåt, med kusin Johan vid årorna. Han rodde bredvid hela vägen över, så att vi inte skulle få kramp eller nåt annat, jag kommer ihåg att det enbart var ytvattnet som var varmt, stack du ner fötterna en bit i djupet så var det som isvatten. Men skam den som ger sig, över och hem kom vi… och kände oss förmodligen, oövervinnerliga.
Idag skulle jag aldrig ens komma på tanken, att simma ut i sjövattnet, jag ryser och fryser av att enbart måla upp en bild för mitt inre, hur jag går ut i vattnet, konstigt, man måste ha varit mer varmblodig då man var yngre, eller var man bara mer dåraktig 🙂
Önskar er alla en fin fredag!
Maria Lundmark Hällsten