Etikett: Axlagård

Är det så vi vill ha det?

Av , , 8 kommentarer 18

 

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).
Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.
Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.
Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.
Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.
Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.
I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.
Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.
Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.
Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.
Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.
Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Någonting funkar…

Av , , 5 kommentarer 11

 

Annanvardagväder, sa jag att det var, i onsdags, men skulle nu vilja påstå att det kanske är tredjedagsväder, istället. Ena dan är det regn, andra gången sol och som nu, någonstans mittemellan. Det bästa med regnet den här årstiden är att då snöar det i alla fall inte, och de är ju alltid något.
Jag besiktade ju Jeepen igår och den fick ett OK, mäh, så otroligt, nåt som funkar i den här vagnsparken. Jag drömde i förrgår att jag körde lastbil med släp och skulle släppa av Nicco på skolan, det var en mardröm för jag visste inte vilken väg jag skulle ta och inte hade jag lastbilskortet heller.
I natt körde jag en amerikanare, ett stort schabrak som inte ville gå som den borde. Jag var uppenbart irriterad över den, och ingen väg var rakt fram, fel på styrningen var det nog också, så jag kom mig inte dit jag ville.
När jag så skriver det här så tolkar jag även drömmarna lite, och kanske är det så att jag väldigt gärna skulle vilja att vägen gick rakt fram, man visste precis vad som väntade, men tyvärr så gör den inte det och hur gärna vi alla än vill, att allting skulle få ett lyckligt slut så kommer den här resan att sluta med en förlust.
Om (återigen detta om) nu inte det inträffar ett mirakel, vill säga. Dom finns, det vet vi, men dom sker ytterst sällan… men, man ska heller aldrig ta ut något i förskott. Dom har nu plockat bort det mesta som min pappa använt där han ligger, syrgas, blodtrycksmätare, även maten skulle dom ta bort men ändrade sig, hungrig ska han inte behöva vara och heller inte känna smärta, och det får vi ju vara glada över.
Deras planer är att flytta över honom till Axlagård, och det tror jag att dom flesta har hört talas om. Med tanke på mamma så gissar jag att det vore rätt så skönt ändå, hela miljön där andas lugn och ro. Huvudsaken är att pappa får det värdigt, det är han värd, alla gånger om.
Vi åkte ut till mina svärföräldrars grav igår kväll och lämnade en liten present och tände ett ljus (får se om det brann upp i regnet), dom skulle nämligen ha fyllt år igår, om dom levat. Elsie hade blivit 84 år och Nicke 86.
Jag skulle egentligen ha jobbat i helgen men jag har tagit ut närstående dagar istället, och det blir nog till det bästa. Åke ska väl försöka få bort bussen från gården idag och vi åker upp på lasarettet i vanlig ordning och hör om dom kommit fram till något nytt.
Önskar er alla en fin lördag!