Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).
Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.
Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.
Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.
Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.
Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.
I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.
Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.
Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.
Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.
Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.
Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!
Senaste kommentarerna