Etikett: begravning

En sista hälsning!

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag var på begravning igår, i Tegskyrkan, en ung människa som inte fick leva livet ut, men som levde sitt liv, fullt ut, in i det sista. Precis som man önskar att man själv får göra, och inte behöva bli liggandes i en sjuksäng. Men tragiskt då det gäller unga människor. Allt gick i rosa, till och med kistan…så fint arrangerat. Och jag hade ordnat rosa handrosor, till jag och 3 vänner som gick tillsammans med mig:

31124566_10156231614501585_2823612230258393088_nEn annan ung människa har också vandrat vidare, Avicii. Jag kan inte skryta över mina musik kunskaper, utan jag var tvungen att leta på youtube för att lyssna på en av hans låtar, för att veta vem han var, och denna låt gillar jag och får bli min sista hälsning, till dom båda, klicka på ”lyssna på youtube”, så kommer låten:

Vi ska ha middags gäster ikväll, familjen Jonssons, och Jitte och Ina, joinar oss. Skulle då göra en potatistårta igår, den gör man en dag i förväg, så det är som lämpligt om man har annat att pyssla med, dagen D. Skulle köra lite med svartpepparkvarnen och det gick ju åt skogen, då jag vred av locket på eländet och dom svarta kornen spred sig som en löpeld, inte bara i stekpannan utan även i delar av köksregionerna:

30704504_10156230062716585_7631249285387911168_nDet blev med andra ord lite petgöra att försöka plocka bort kornen, men jag tror jag lyckades och resultatet såg ok ut, nu är det bara smaken det hänger på, får se ikväll, då det är dags:

31120800_10156230498496585_7743260503459233792_nDet absolut sista jag gjorde igår, innan läggdags, var att ställa Winstone i duschen, alltså jag hade inte hjärta att lämna honom oduschad en dag till, så skitig så man kan ju tro att han levt i en lerpöl. Nu ska jag tvärborsta honom innan utgång och man får väl göra om denna dusch en gång till innan dom tagit bort all jäkla sand från gångvägarna, men, det är ju borta det som är borta, just nu, för tillfället.

Önskar er alla en trevlig lördag!

Mitt mellannamn är Typiskt

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag hittade ett gammalt inlägg från januari 2013, i sökandet efter en bild av Capricen, och detta inlägg, beskriver mina dagar så bra att jag inte kan låta bli att sätta ut den igen, även fast jag ser ut att ha berättat delar av den, ännu tidigare. Alltså, googlar man ordet typiskt, så borde det sitta en bild på mig där, eller som man ibland säger, mitt mellan namn kunde har varit detsamma. Maria Typiskt Hällsten

Framsida2Bild lånad HÄR

”Kommer ni ihåg våran gamla Chevrolet Caprice, den som alltid hade något fuffens för sig, bland annat så ville ju dörrarna, under vintertid, inte gå igen, utan hade det varit plusgrader och sedan blev det minus så studsade dörren bara upp igen.

Jag vet att jag berättat om den där julaftonen när vi packat bilen, Nicco hade placerat sig i baksätet och vi skulle bege oss 21 mil norrut, upp till Malå, där vi skulle fira jul, för oss själva.

Allt gick ju som på räls tills vi skulle stänga Niccos dörr, den ville icket, Åke tog dörren och stod och slog den fram och tillbaka mot dörrkarmen, men inte hände något för det. Då tog han olja och annan smet och hällde ner i låsanordningen och överallt han kom åt.

Sen tipsade Maria (Maria Typiskt Hällsten) om att han kanske skulle testa att elda lite med tändaren, på den där grunkan som inte ville funka, och det gjorde han, med den följden att bildörren började brinna, invändigt och plötsligt var det rena cirkusen därinne på gården.

Nicco som hade spänt fast sig fick ju panik och ville ut, om nu någon granne stått och sett på hela scenariot så måste dom ha undrat vad tusan vi höll på med… döda bilen, eller vad? Först smäller man i dörren som om man ville ha ihjäl någon och sen ledsnar man och tuttar eld på den istället.

Nu var det ju inte mer dramatiskt än så, det som brann slutade ju att brinna och se… sen funkade dörren som vanligt igen och vi kunde ge oss av för ett helt normalt julfirande. När vi pratade om det igår, vid middagen, så tyckte Nicco synd om sig själv och sin tuffa uppväxt och hon undrade också hur sjutton pappas lastbil egentligen kan rulla, den borde ju vara lika misshandlad som bilen hade blivit, mja, sa jag, nu var det ju inte pappas idé, att tutta eld på dörren, det var ju egentligen min… moahaha!!!

Varför vi ens kom in på den berättelsen var att samma fenomen inträffade igår, då jag och Nicco hade bråttom till en läkartid vi hade att passa. Förardörren på Jeepen, ville först inte gå upp, jag bankade på knappen och plopp så lossnade isen och den gick att trycka in, men sen… ja då ville den inte stängas.

Ringde in till Åke som kom ut och provade både det ena och det andra, men det ville sig inte, till slut höll han bara in dörren och jag låste, så då satt då dörren fast i alla fall så vi kunde åka. Samma sak då vi kom fram och jag skulle låsa, dörren studsade så jag höll emot och låste.

Fick be om ursäkt att vi var sena, men sa jag, bildörren gick inte att stänga så det tog sin lilla tid. Nu till en något bisarr upplevelse därinne. Nicco skulle undersökas och när vi sedan pratade så skulle läkaren skriva ut medicin, han vände sig till mig och frågade om vi var fattiga? Ehhh, nä sa jag, det är vi inte. Är det säkert, sa han, hur ser det ut i plånboken? Det är lugnt sa jag, vi har pengar.

Han sa att medicinen han ville skriva ut, var dyrare än andra mediciner, den kommer att kosta ungefär 150:-, kommer inte det att kännas av, frågade han återigen. Nä, sa jag för tredje gången, det är INGA problem.

När vi sedan åkte hem skrattade vi då vi satt i bilen och Nicco undrade hur han ens kunde ställa en sån fråga, man borde väl kanske rimligtvis ha ställt frågan på ett annorlunda sätt, kanske frågat om man hade något emot en lite dyrare medicin, eller nåt sånt.

Nu berättade dock Nicco, att eftersom hon hade haft så bråttom då vi skulle iväg så hade hon inte haft tid att sätta på sig sockar så hon gick alltså barfota med sina Converse skor, och när han skulle kolla hennes längd fick hon ju ta av sig skorna så han hade ju sett hennes bara fötter. Jaha du, inte så konstigt då att han trodde att vi var fattiga, sa jag.

Först får han höra att vi har en skitbil där dörrarna inte gå att stänga och sedan ser han att du går barfota i ett par tunna tygskor mitt i vintern. Så vad skulle den stackaren tro… jaja, nu vet vi ju det i alla fall :)

16708538_10154980840331585_5559933414539730045_nTur också att man är vig, jag fick hoppa in och ut genom passagerare dörren, två gånger, men sen så funkade dörren, får se hur illa det är idag, då vi ska på begravningen, ser ju inte så seriöst ut att måsta ta sig in på den sidan av bilen.”

Önskar er alla en fin dag!
 

En enda sak, vet vi med säkerhet…vi ska alla, en dag dö

Av , , 2 kommentarer 15

Då var vi återigen inne i den här perioden av minnen…septembermånad…den verkar aldrig kunna gå, obemärkt förbi, även om jag önskade att den någon gång kunde göra det.

I förrgår, för 5 år sedan, var min pappa med om olyckan som sedan tog hans liv. Och i och med detta, så är det dessutom mer än 1 dag, då man slängs tillbaka. Det är dagen för olyckan, dagen då läkarna gav upp hoppet, dagen då han dog och sedan dagen för begravning.

Jag vet ju absolut, att vi inte är ensamma om att uppleva dessa saker, sorg, glada minnen, vad man själv har för minnen av den personen, vad andra har sagt, vad man gjorde och varför.

Ibland är det bra att älta, man matar in, man pratar om det, man skriver om det, som jag har gjort, och det blir absolut bättre med tiden. Eller ja, det är förmodligen så att vi lär oss, att hantera smärtan, sorgen och saknaden på ett annat sätt, än då allt är nytt. Då vet man ingenting, utan man får gissa sig fram.

Man spekulerar, man frågar, man undrar…men i slutändan, får du aldrig några svar, utan man får lov att acceptera att livet är som det är, det enda vi vet med absolut säkerhet, är att vi alla, en dag, på ett eller annat sätt, kommer att dö. Och när vi gjort det, så är vi lyckligt ovetandes om vad vi lämnar efter oss.

Min pappa hade en favorit låt, och den hade vi velat spela på hans begravning, men ingen lyckades fixa fram noter och text, så det blev aldrig av. Men här kommer den…direkt från youtube, och den får bli min hyllning detta år och denna månad, till min pappa:

Önskar er alla en fin tisdag!

21728503_10155633343556585_7352749361778855132_nFotade gjorde Theresé Hällsten

Upp och ner, hit och dit…

Av , , Bli först att kommentera 16

Tänkte på det här med, hur man påverkas av andras känslor. Rätt så tydligt blir det, då man är på en begravning, nånstans tror man att det kommer inte att bli så ledsamt, hon eller han, kanske levt ett långt liv, och då gör det som mindre, det är tidens gång, och inget man kan göra något åt.

Men nej, det spelar ingen roll, då andra gråter, eller talar med bruten röst, då är det svårt, man känner deras sorg och saknad. Och plötsligt påminns man, om andra gånger man suttit där, och hur man kände då.

Samma sak, fast tvärtom, då människor som skrattar och mår gott, och kanske till och med,  fäller en tår av ren glädje, då känner man deras lycka, och man gläds tillsammans med dom. Och här är det ju lite lustigt, det har ingen betydelse om man känner dom eller inte, kanske nåt man ser på tv, och ändå rycks man med :D
Mja, empati, är väl ordet jag söker, vad eller hur, vore livet utan det? Att kunna känna för andra, glädje, sorg, saknad, eufori, nedstämdhet, hoppfullhet, drömmar och fantasier. Det är väl livet, om inte annat! :D

Och alla går vi igenom allt detta, plus lite till, under våra år på jorden, det är väl också därför, vi ibland refererar livet, till en berg och dalbana. Vissa har en bana med fruktansvärda höjder och dalar:

2737274333Här, hittade den bilden

Medan andra klarar sig med banor, avsedda för barn, inte så skräckinjagande, fast ändå roliga.

4527364035_a009a8874d_bOch HÄR finns den bilden

Jag var ju på begravning i lördags så det är väl därifrån mina tankar kommer. Prästen följde med på samlingen efteråt, han hade lite bråttom, eftersom han skulle vidare till ett barndop, och där har vi ännu ett av livets ytterligheter, från begravning då en människas liv tagit slut, till ett dop, för ett barn i livets början.

Önskar er alla en fin måndag!
roliga-bilder-antligen-mandagBild...HÄR

DELA, DELA, DELA….

Av , , Bli först att kommentera 15

Fredag kväll, och vi spillde upp lite av det där drakblodet jag införskaffat och visst var det ett trestegs moment, precis som det stod  på baksidan av flaskan. En fruktig smak, följt av kanel och sedan hettan…jag gillade den där :D

17200940_10155043716751585_4392270233226550595_nÅke kom in för en stund sedan och sa att han måste vara huvud svag…hm, hur då, frågade jag. Ja, han kom in och skulle stoppa ner ciggasken i jackan men började ta av sig glasögonen istället. Du, sa jag, då är man inte huvud svag, då är man förvirrad :D

Och kolla den här killen, som kämpar med en lätt uträkning men lyckas inte riktigt:

Så där kan det ju bli ibland, förvirrad, mja, eller kanske mera ett hjärnsläpp, egentligen vet man nog, men blir stressad av att alla andra tycks veta, men inte en själv.
På FB florerar det alltid en massa ”kluriga” frågor, kan du vet här, DELA inlägget…ser du 8:an, DELA inlägget, räkna ut det här…DELA inlägget. Ja, fast så svårt är det ju inte, utan det är väl snarare så att dom vill bara synas, dom som står bakom dessa så kallade ”klurigheter, och det gör dom ju, om man nu delar inlägget.

Skärmklipp 2017-03-11 08.53.47

Idag ska jag, syrran och mamma, på begravning. Nog kan man göra roligare saker, men…jag följer nog mer med som moraliskt stöd, till mamma. Det är en sambo, till min morbror (som dog 1997) som nu har lämnat oss. Jag hade inte så mycket med henne att göra, men mamma och hon, umgicks ju en del.

Tråkigt är det alltid då någon lämnar, men ändå lättare då personen haft ett bra liv, och levat länge, det blir som naturens gång, som man skulle vilja ha det. Sen ska man kanske passa sig för att säga såna saker, för vad vet man själv, om just den personen haft det bra? Man antar det, fast enda gången man verkligen skulle veta är ju om dom själva sagt, att nu får det vara bra, jag vill inte längre, jag orkar inte…

Och med dom orden önskar jag er alla en fin lördag, njut av solen, ni som nu bor där den lyser, och till er andra som kanske inte har sol, tänd ett ljus och tänk att imorgon är en annan dag, kanske med solsken…bättre dagar kommer!

15977955_10154890496116585_461489812421523273_n

Man grät, inombords…

Av , , 8 kommentarer 17

Det blev som jag förutspådde, teknikern från Umenet, ringde då vi var i Malå. Inte i kyrkan dock, utan då vi förflyttat oss till församlingsgården, så jag kunde då svara. Jag sa till honom att jag lämnat en nyckel, så han fick gå in själv och fixa felet, och det skulle han göra.

Nu är konvertern utbytt, och nu är vi inte bara utan internet, även tv:n är död….Tack för den, televerket!!! Och inte får man hjälp med det, under helgen, ännu mer tack!!!

Det gick då bra att köra till Malå, fast det var kallt…i bilen, under dom första milen. Jo, det där är ännu en sak, som drabbat oss, och säkert ingen annan (skrev hon och lät som Häxan Surtant). När det är minusgrader ute, så blåser det kall luft i fläkten, är det plus trettio grader, ni vet, den där värmen som kan vara under sommaren, då blåser den, all varmluft den bara har. Ja, man skulle nästan kunna ha med sig en grillkorv och värma den inne i bilen.

Nu googlade Nicco på detta under bilresan, då tårna började kännas som isbitar och man grät inombords då filmen, ”Barnen från Frostmofjället” spelades upp i huvudet. Det kan vara ett så enkelt problem, som att man måste lufta kylarsystemet. Men du, då hoppas vi på det.

Värmen kom, då jag vred upp gradantalet till något som bara heter Hi, och då blev det så varmt att vi faktiskt fick ställa ner den efter en stund, då vi började tro att det snart skulle floffa till och skjuta eldsflammor ur fläktarna (eller vad det nu heter).

Efter begravningen och minnesstunden, åkte vi till blomaffären där mamma skulle göra upp med betalning av hand rosorna. Och där fanns det grejer, ojoj, fina saker, annorlunda och roliga. Jag köpte dom här lasagneplattorna:

15036721_10154671784776585_3956340095486814990_nOch denna pasta:

15078605_10154671786221585_6391982258529229087_nSka bli kul att lägga den i en sallad :D Den behåller ju färgerna, då man kokat den.

Efter det tänkte vi att det var lika bra att göra bort middagen, så skulle vi slippa fler stopp på vägen hem. Det blev Byblos, och jag dristade mig till att testa nåt jag aldrig ätit förut, kolla bara:

14976772_10154669836541585_4522100452956113880_oPizza med renskav på, och lite roligt var det dessutom, då namnet på menyn, bara var pizza. Ett fel dock, sa servitrisen, dom hade glömt skriva dit namnet :D
Och min recension av den middagen blir klart godkänd, en av dom bättre pizzorna jag ätit, och lingonsylten, passade faktiskt in, om man bara tog lite, så där, ibland. Jag kommer definitiv att äta den igen.

15027468_10154671785461585_352559242793088433_nResan hem, gick också smärtfritt, men det är lätt ansträngande att köra i mörker, då man inte är van. Man koncentrerar sig på ett annat sätt, än då det är ljust ute. Så det fick bli en Alvedon till kaffet, och jag är glad att jag jobbar halvdag idag, och faktiskt imorgon med. Då får jag in lite sovmorgon i det hela, skönt!

Ser ut att bli en fin dag, idag, trots dom tvåsiffriga minusgraderna, tyckte Åke sa, -13,8 eller nåt sånt. Önskar er en trevlig lördag!

Snabba puckar!

Av , , 4 kommentarer 14

Umenet ringde igår och ville komma och byta ut dosan i källaren…fast det gick ju halvdåligt, eftersom jag var på jobbet, och han själv skulle sluta 16, ingen var hemma då. Så nu håller jag en tumme för att han ska kunna komma i lämplig tid idag eller imorgon, han skulle höra av sig.

Det blir som ingen ordning när man inte kan göra det man är van att göra.

Winstone älskar snön! Ser kul ut då han ska hitta ett ställe att göra numero 2 på…han hoppar över plogkanten och försvinner i djupet. Ännu roligare då jag, sen ska trava efter och se om jag kan hitta det han släppte.

14908259_10154660749116585_808535979848275182_nNu är jag ledig i dagarna 3, men på fredag är det ingen sovmorgon precis, ska köra till Malå och gå på begravningen efter min ingifte morbror, Sam. Inget som lockar, det hade ju varit roligare om det hade varit för att träffa dom, däruppe. Fast jag vet också att det efteråt, kan vara kul och gemytligt att bara sitta där och prata minnen, eller få höra historier från andra, som handlar om den som gått bort. Kan bli mycket skratt mitt i allt elände.

Sedan är det min jobbarhelg, säger som mamma sa, då jag berättade det för henne igår…nu igen…det var ju alldeles nyss, du jobbade helg. Jo jag vet, dom här 4 veckorna känns som 1. Good or bad, jag vet inte :D

Ha den fin dag, alla mina vänner!

14956043_10154660748341585_6587188819013963044_n

Talanger, lite varstans!

Av , , 4 kommentarer 7

Fick ett litet brev igår, från barnbarnet, Sally, som tydligen pysslat och knåpat, har samma talang som mamma, då det gäller pärlplattor.

002

Kommer ihåg då man själv var liten, inte var det så mycket fri hand, då man skulle göra pärlplattor, utan då hade man färdiga figurer som man fyllde i, och sedan kunde dom hängas upp. Vet inte om jag någon gång fastnade för själva ihop knåpandet, tyckte nog mer om att rita…och berätta historier :D

En som hade andra talanger, var ju Åkes farbror, Jean Ragnar, han har jag skrivit om förut, och visat bilder på hans tidiga verk, då han ritade figurer på träskivor, sedan sågades dom ut och gjordes till små tavlor, som han bland annat sålde på barnens dag.

Då vi var på hans begravning, så hade dom lagt fram en hel del saker som han gjort och varit med om, där fanns en bricka, och då jag såg den, så kändes den igen och jag sa till Åke att jag trodde att vi skulle ha en sån, någonstans här i huset.

Och jag hade rätt, i ett letande efter något annat så dök den plötsligt upp, längst uppe i ett skåp:

004

Denna målade han då han var 14 år, vem som gjorde själva brickan, ska jag ha osagt, jag undrar om det inte var min svärfar, som hade ett litet samarbete med sin bror, och gjorde det andra som behövdes för att färdigställa en användbar bricka. Otroligt fin, synd bara att den ser ut att ha genomlevt sju svåra år, den har torkat och bitar har lossnat, men det går kanske att fixa, får fråga min händige karl, Åke, eller så låter man den bara vara. Får hitta en bra plats att ha den på.

Lillsyrran Emma Hällsten, har ju också en skapande ådra, här får ni ett exempel på ett av hennes verk, verkligen snyggt!

10603592_775026659199550_6694670085769461853_n

Tror att jag ska tvätta bilen idag, det blir ju en bra utevistelse, för både jag och Winstone. Han kan vara med mig och kolla så jag gör ett bra jobb, men först ska vi väl gå ut en sväng, och dessförinnan släppa upp djuren från källaren och mata dom. Hoppas på en bra dag för er alla!

008

 

 

Man räknar inte med det…

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag skrev ju förut att människan är som gjord för att gena och ta den närmaste vägen, och så lär det förbli. Men varför tar inte stadsplanerare in det i bilden?

Här till vänster, ser ni tallarna på vår gård, och kyrkan mitt emot, jag står cirka tjugo meter från ett övergångsställe, har det bakom ryggen alltså.

Foto1204

Inte alla men väldigt många som bor på Blomstervägen tar ju givetvis den rättaste vägen och där råkar det idag vara en häck, planterad:

Foto1205

Kunde dom verkligen inte ha kostat på sig några stenplattor och gjort en snygg liten genomfart där, så slapp det bli nertrampat? Det hade väl inte kostat så mycket.

Igår vart det fullt upp, jag följde med Tina på ett ärende sedan bjöd hon på en Sibylla lunch, vi hämtade Winstone och sedan fick han följa med mig upp till mamma på en kaffe. Spurtade iväg och trodde att jag skulle hitta kattsand inne på ÖoB, den jag brukar köpa, men det var väldigt tomt på alla hyllor där, ja dom håller ju på att lägga ner stället.

Kön till kassan ringlade sig halvvägs genom butiken så egentligen kände jag en viss förnöjsamhet då jag kunde passera kassan lika fort som jag klev in genom dörren, jag hittade inget av intresse.

Snabbsväng ut med Winstone, lämnade han hemma och blåste iväg till Blomkiosken och köpte tre handrosor till begravningen idag.

004

Och slutligen in på Ica och handlade till middagen som jag sedan åkte hem och fixade till…puh!!! Ja jag tog inte helg, då heller, halv åtta på kvällen fyllde jag skurhinken och gick ner i källaren och torkade golvet och trappan, jag hade dammsugit därnere på morgonen, men sen…tog jag helg :D

Vi såg en väska som säkert ett barn har tappat, hängandes på lilla träbron över ån:

Foto1209 Foto1210

Ganska fint ute, då det inte regnar eller kommer annat nedfall från himlen. Önskar er alla en fin lördag!

Foto1197

Kan sandpapper vara lösningen?

Av , , 4 kommentarer 9

 

Jag skrev ju det då vi hade pappas begravning, att det är ju egentligen synd, att man träffas så här på minnesstunder efter en som avlidit, och det är ju för det mesta jätte trevligt. Man träffar människor man inte sett på år och dar och som man inte håller någon direkt kontakt med, och man vet, att den man är där för att minnas, också hade velat deltaga i levande livet och inte bara andligt.
Men då har vi det där med vem som skulle orka samordna något liknande, vart skulle man komma överens om att träffas, många bor ju på andra platser i världen. Vem skulle kolla att tiden och platsen passar flertalet, och hur skulle man få det att gå ihop, i slutändan.
Nja, då blir det nog övermäktigt, ingen har tid, fantasi eller kreativitet att utföra det, och allting fallerar. Minnesstunden efter Åkes moster var på Vingen, eller hotell Vännäs, som det så vackert heter idag, och det var en trevlig stund, mycket prat och sorl, och mysig omgivning, så tiden gick fort och plötsligt var det dags att åka hem och fundera om man verkligen skulle behöva fixa någon middag.
Mamma ringde och undrade om jag kunde komma och hålla henne sällskap på kvällen så jag åkte upp dit efter att ha snabbätit ett litet grillspett. Och jag blev väl där till halv tio, någonting.
Sen, då det blev dags att kvälla, så lyckades Maria med det mest otroliga konststycket att halka på köksgolvet (hon var barfota, och Nicco har frågat flera gånger tidigare hur fasen hon lyckas slira och halka hela tiden), ja, jag vet inte jag heller, hur man lyckas med det, men det gick, jag lovar.
Jag skulle valla in katterna och få ner dom i källaren, och det gick precis som det alltid brukar gå, Enya är det inga problem med, men Eloise hon går in i köket och när du vänder ryggen till så försöker hon smita in i tv rummet igen, och det var exakt så hon gjorde igår också.
Jag tvärvände och skulle sätta upp foten för att hindra henne att gå tillbaka, och när jag gör det så flätter den andra foten upp och jag landar obönhörligen på svanskotan, utan att hinna ta emot mig med armar eller annat… det var inte skönt.
Det gjorde till och med så ont att jag inte fick fram ett ljud utan jag låg bara där och försökte kolla om jag skulle kunna röra på mig eller inte. Enya kom upp från källaren igen och nosade mig i håret, hon undrade förmodligen om jag hittat på någon ny lek. Eloise satt som en stenstod i tv rummet och gluttade.
Nå, jag tog mig upp, och katterna gick ner i källaren, men jag visste att detta skulle jag förmodligen få känna av ordentligt, och oh ja, det gör jag. Jag kunde inte ligga på rygg och inte är det skönt att sitta eller försöka ställa sig upp heller… så går det, när man har halkiga fötter, får väl klistra dit nå sandpapper under hälarna så det inte händer igen då :)
Och en sån där händelse har jag ju skrivit om tidigare, då jag halkade genom hela köket, fast då stod jag ju kvar på fötterna, och drämde in kaffekoppen i dörrlisten, och Eloise låg därunder och väntade på att bli insläppt i tv rummet men hon försvann ju som en oljad blixt då jag kom farande. Mjo, så man skulle ju kunna tro att man hade lärt sig nåt, men icket.
Önskar er alla en fin lördag!