Etikett: bloggkompis

The time has come…

Tid och att veta vad klockan är, hur långt det är kvar till en speciell dag, hur lång väntan kommer att bli, och vad man kan göra under…tiden. Hur viktigt är det att veta egentligen, varför behöver man en tidsuppfattning, ingen vill som sväva i ovisshet.

Vad kan nu föranlett denna tidsbetraktelse, jo, jag pratade med Ulla igår, en bloggkompis, och vi kom in på ämnet tid då vi snackade om människor som blir sjukskrivna, vissa på en längre tid, och jag kan ju relatera till just detta, då jag för 14 år sedan, blev just långtidssjukskriven.

Allt började då med en fruktansvärt ond fot, inget jag sökte hjälp för, utan gjorde som dom flesta gör… resonerar med mig själv och tänker att det där, går över. Men så blev jag kallad till en årlig hälsoundersökning via min dåvarande arbetsgivare, och jag nämnde i förbifarten, att jag hade ont under foten.

Hon sa att hon skulle meddela läkaren detta och jag fick komma dit efter någon dag. Han kollade, klämde och tjopp så hade han sjukskrivit mig…i 3 veckor…say what??? Jag förstod verkligen ingenting, utan blev totalt överraskad, hemma och sjuk… så länge.

Nå, jag kom på återbesök, och inget hade blivit bättre. Mera kontroller och klämmande där han kom fram till att mitt onda sitter i ryggen. Därifrån snurrar det sedan på med remiss till röntgen…jättelång väntetid, efter det, magnetröntgen, ännu längre väntetid, däremellan kotknackare, som inte vill göra ett dugg, innan det är utrett vad som är fel.

Mera besök och tjollrande…så det gick…nästan 2 år, fattar ni, och egentligen blev jag inte hjälpt någonstans, inget som kunde åtgärdas, och jag kommer så väl ihåg, då man summerade tiden jag varit hemma, jag tyckte att den tiden, blev verkligen bortkastad.

För hade någon talat om för mig, hur länge jag skulle vänta, på än det ena och än det andra, så hade jag gjort något under tiden. Men då du inte vet, om du nästa dag, ska skickas iväg till nåt ställe eller bli uppringd och utkommenderad till någon specialist, så väntar man snällt och bidar sin tid i tron att det kommer att hända…snart. Jo tjena!!!

Idag ser det nog annorlunda ut, det får ju inte vara hur långa väntetider som helst, inte heller får en läkare sjukskriva en människa och bara förlänga sjukskrivningen så där, utan att något görs under tiden.

Och tid och tidsramar, vill man nog ha, och detta pratade jag och kusin Anna om i förrgår. Då handlade det inte om sjukskrivning, utan om döden. Vill man veta hur lång tid man har, eller somna i sömnen? Ja det senare alternativet vill nog dom flesta av oss sluta på, men för dom anhöriga, är det nog eljest.

En sån gång blir det mycket av det där man aldrig hann säga eller göra, att någon bara lämnar och utan förvarning, man tröstar sig ju med att det är ju så där man vill dö, men…det blir ju en sån gång då man faktiskt inte, vill ha en tid, utan leva och dö i ovisshet. Ja, nä, jag ska inte trassla in mig mer i detta, utan göra frukost istället, det ni…trodde ni inte va :D

GÄÄÄSP, vad snackar hon om???

003

Ha en bra dag, allihop!

Vad hände???

Av , , 2 kommentarer 14

Jag blev bjuden på kaffe uppe hos bloggkompisen Helena, i förrgår, och som vanligt har vi mycket att prata om, tiden flyger iväg då man sitter där. Mycket snack den dagen om hur barn och ungdomar har det idag… och det är nog så att man kan bli lite mörkrädd då man tänker tillbaka på hur det en dag såg ut, och jämför med idag.

Mycket av respekt har försvunnit, på nätet hängs den ena efter den andra ut, till allmän beskådan, många tror att dom känner en människa på grund av att dom sett eller hört talas om den på en av alla sajter som finns, men en bekant… är långt ifrån en riktig vän, och på nätet kan man hitta på många olika historier.

Frågan är ju vart man ska börja, är det föräldrarna… eller vilket ansvar tar skolan, betänk också att många unga inte har föräldrar som bryr sig, vem tar då hand om dom? Andra har engagerande föräldrar, men bara för att dom fött ett barn, innebär inte att dom har dom rätta verktygen att fostra dom på ett korrekt sätt.

Och hur ska dom veta det? Jag tror på att vara konsekvent, men… om en sak du gör, inte funkar, då måste man också vara beredd att byta taktik, annars står du kvar på samma ställe och trampar. Jättesvårt att veta, faktiskt, och inget barn/ungdom, är den andre lik, och detsamma gäller oss vuxna. Ja, något att fundera över, och många frågor man skulle vilja ha svar på.

En sak jag skulle vilja veta är vad som hände här:

Foto0538Foto1201

Eller jag vet nog svaret på den… det blev en vinter efter sommaren och hösten, trots allt, och även om snön bara är fotknölshög, så finns den där och mer lär det bli. Nu är det väl kylan man får börja klaga över istället, men det vet vi allihop, det blir sällan som man skulle önska, och när våren kommer har man ändå känslan av att vintern kom och gick i ett svep.

Idag är det möte på jobbet så jag börjar en timme tidigare, så jag ska väl sätta igång nu då, om jag ska få något gjort innan dess. Hoppas på en fin torsdag för er!

Förlorade nästan tron på mänskligheten

Av , , Bli först att kommentera 7

Nej… inte kom Telia med ett expressbud och lämnade mig en ny mobil eller hjälpte mig med att rätta till felet, jag som trodde det, där förlorade jag nästan tron på mänskligheten. Men så finns det ju då människor som till exempel ”Kul-Janne”, som trots noll betalning (från Telia), försöker hjälpa mig genom att felsöka på nätet och skickar mig flera sms och mejl, med hur man kan gå tillväga… snöpligt dock, att inget funkar.

Återigen NEJ, jag ska sluta skriva att vi blir förvånade och inte fattar hur, var och varför, det där står ju skrivet i sten, ingenting kan bara fungera som det ska, utan dessförinnan ska det dras fram och tillbaka, vändas ut och in och sedan… kanske, det kan fungera, ”the story of my life”.

Jag hann med veterinärbesök, där Eloise sövdes ner för att rensa upp i munnen, och Enya togs det blodprov på. Enya har nu, efter en månads ändring i kosten, normala värden på hennes njurar, så den maten funkar.

Eloise ska tillbaka i februari, dom vill kolla upp munnen igen, det är som halvbesvärligt där, då hon har inflammationer som inte vill läka. För att sedan kvickna till så skulle hon få ha lugn och ro, så jag bar ner henne i källaren, och stängde för både upp och nedgång. Enya fick alltså inte fritt fram dit ner.

När jag sedan kom hem fick jag höra att det varit en liten cirkus här, då Eloise dragit ner den där tunga burken som står för kattluckan, och alla saker som var i burken hamnade utför trappen, sen satte hon igång med kattluckan och försökte demolera den så pass att hon fick ut skruvarna som sitter överst, och kunde trycka ut luckan 5 centimeter i överkant… mm, jag tror att det får bli pansarlucka med genomgående skruvar, vad ska annars kunna hålla detta på plats?

Och så mycket var det med lugn och ro, ta det försiktigt, vila… jo tjena!

Jag hann även med två samtal igår, innan jobbet, ett med en kvinna som jag inte pratat med förut, annat än via mejl, jättekul att få en röst till dom skrivna orden, det kändes som om vi kommer att ha mycket att prata om i fortsättningen också :)

Sen ett samtal med en bloggarkompis på en annan sida, kul att man kan lära känna människor på det här sättet, vem hade trott det för 15 år sedan?

Idag är jag ledig och har precis bakat en supergod saffranskaka, jag ska nämligen hämta upp Kerstin, Ingegerd och Birgitta vid tolv snåret, så ska vi ta en kortare tur upp på Emmaus, blomsterlandet och Barbros Bod och sedan ska vi fika härhemma. Så man kanske skulle ta och bädda sängen nu… och mata djuren i källaren. Önskar er alla en fin onsdag!

Hon ser verkligen ut som ett UFO

Av , , 4 kommentarer 10

Jag fick börja slå in julklappar igår kväll, känns bra att ha kommit igång med det. Jag är ju annars hopplöst disträ och kan glömma bort vart jag har lagt sakerna, vem som skulle ha vad och varför.

009

Tänkte att vi kanske skulle kunna dra ner på klapparna i år, och hålla ner hysterin lite. Huvudsaken att barnen får en fin jul, och barn i detta fall är väl egentligen Sally, Nicco håller förmodligen inte med, men om man ena dagen vill vara ”vuxen” och bara vara barn på julafton, så köper jag inte det, sorry :)

Grejer har vi i överflöd, och tänker man efter så behövs nog inget mer heller, även om det är kul att byta ut, och se nåt nytt ibland.

Apropå nytt så intog jag frukosten på ett nytt ställe i morse… nämligen hemma hos en bloggkompis, Helena. Det var ett tag sedan vi sågs och vad kunde då passa bättre än frukost hemma hos henne, perfekt!

Inte bara mackor serverades utan även blåbärssaft som hennes svärmor kokat ihop och när jag drack den så kastades jag över 40 år tillbaka i tiden, jag ligger på lasarettet och det efter en hjärnskakning orsakad av ett kastbyte av cykel, jag fick testa en med ballongdäck, och med facit i hand var dom däcken och cykeln inget att leka med, jag åkte rätt in i kantstenen och blev liggandes där till en granne kom utspringandes och bar hem mig för vidare skjuts på lassa.

Där fick vi blåbärssaft… vet inte om jag druckit det sedan dess.. . gott var det i alla fall och jag VET, att jag tyckte att maten som vi fick på lasarettet, den gången, var underbart god, den också :)

Kommer inte ihåg vilken maträtt det var, kunde ha varit lasagne, tjejen som delade rum med mig var en ynklig tös, som råkade ligga och sova då lunchen bars in. Jag åt maten och njöt av den, och nu ville jag ju ha mer, men visste inte hur jag skulle fixa det.

Sneglar på granntjejens tallrik, där allt det goda ligger alldeles orört, och jag gör (även där) ett snabbt kastbyte, hon får min tomma tallrik och jag tar hennes, hihi…

Sedan kom sköterskan in, ställer sig vid tjejens säng och ser ut som ett UFO, hon undrar vart maten tagit vägen? Ja, sa jag, som den naturligaste saken i världen, den har ju hon ätit upp.

Sköterskan tror nu inte på mig, men vad jag vill minnas så tyckte hon nog bara att jag var lite rolig, och jag förstår ju varför. . tjejen låg inte bara och sov just då, utan hon är förlamad och kan inte äta själv, så därför trodde inte sköterskan på min lilla utsaga (lögn) :)

Annars har jag inte gjort så mycket, känner mig betydligt bättre i benet, fast det värker uppe i låret, men det beror nog på att jag felbelastat benet för att undvika att det ska göra ont. Jag provade också att galoppera över vägen för en stund sedan (jag missbedömde farten på en bil som kom) och det kändes inte alls så skönt bak på vaden, men man lär sig av sina misstag, jag ska sluta galoppera och jag ska sluta med step up brädan, däremot har jag istället tänkt börja springa upp och ner i trappen.

Mm, berättade det för ”min” läkare, Tina, och hon vill vara säker på att kunna bli insläppt här då jag ligger med gipsade armar och ben, haha… ja, jag borde ju kunna förutspå, vad som kommer att hända om jag gör detta… jag kommer antagligen att falla utför trappen, i 120, göra en dubbel + en halv saltomortal och landa på skallen, men hey, man ska aldrig ta ut nåt i förskott och man ska heller aldrig leva i skydda verkstad, det kan bli tråkigt då :)

Hoppas ni alla hade en underbar tisdag och att kvällen fortsätter på ett ännu bättre sätt!

 

Lik eller olik

Av , , 2 kommentarer 11

God morgon världen! Om den nu är god, det återstår att se. Tänkte på det här med att jag inte kan ta igen människor på utseendet, utan det får bli på gångstil, detaljer eller övriga saker. Blev påmind om det nu i helgen, på tävlingarna vi är med i så är det alltid ett flertal som man träffat och pratat med tidigare, så man börjar på ta igen dom, så där lämpligt att man vet vilken klass dom kör eller vart dom är ifrån.

På fredagsmorgonen träffade jag så på en kille som vi pratat med mycket förut, han lånade till och med vår markis då Kubbe tävlingen regnade bort, vi hejade och tvär surrade litegrann, och jag var nästan, helt hundra på att det var just den killen jag misstänkte (och det var det, jag hade rätt, YESS!!!).

Nå, så gick det några timmar och plötsligt kommer han på en motordriven kickboard (ovanligt, har aldrig sett honom på en sån förut), han har inte bara ett konstigt fordon, utan han har krympt någon decimeter… och han har fått en kulmage.

Ja jösses alltså… där satt jag och funderade hur fasen han kunde se så där annorlunda ut, på bara några timmar, och jag trodde seriöst att det var han, och han hade pyst ihop i hållningen under dagen, men så öppnade han munnen och började prata, det var inte han, det var en annan kille, hahaa…ja sa jag till Åke, då han for, jag började ju bli lätt orolig där, men jag gjorde det ju bra som insåg att det något, som var fel :)

Jag och mamma var på pappas grav igår, han skulle ha blivit 67 år i lördags, om han hade varit här, det hade jag totalt förträngt, men det har varit ytterst sällan vi har firat honom på rätt dag, under dom sista åren, vi har ju alltid varit på dragracing, den helgen.

Idag har nog det värsta lagt sig, man får lov att acceptera vad som hänt, men ibland… bara så där rätt upp och ner, så kommer minnesbilder, vad man gjorde, vad man sa, hur det såg ut, och det är fruktansvärt jobbigt… eller ledsamt kanske är ett bättre ord, men det är som det är, och den känslan kanske aldrig försvinner, men det är skönt att man ändå inte behöver ha den, för jämnan.

Och apropå att känna igen någon på gångstil, så är Emma jättelik pappa då hon kommer och går, och bär en kasch, det var lite typiskt pappa, det.

Sen behöver man ju inte bli lik sina föräldrar eller syskon, på utseendet utan man tar ju efter uttryck och miner, därför kan ju även ett adopterat barn, vara lik sina adoptivföräldrar då dom tar efter hur dom säger eller gör saker. Jag vet par, som till och med skrattar på samma sätt, låter lite kul faktiskt :)

Jaja, nu ska jag göra mig i ordning för utgång med Winstone och efter lunch ska jag träffa en bloggkompis, ni får ha en fin måndag, allihop!

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,