Etikett: Bronco

In i benmärgen!

Nicco ville se hur Winstone skulle reagera då en hund satt och ylade. Hon slog igång ljudet på sin mobil och Winstone, kollade runt lite, ut i köket, tassade tillbaka, han tog en stund på sig, sedan stirrade han på mobilen och la huvudet på sned. Men inte just nån annan reaktion.

Han är inte så ljudlig av sig…ja, förutom skällandet, men just det där att ha andra ljud för sig nästan som när vi pratar. Dock är det ett ljud han gör, och det är då han blir uppspelt för att han vet att han ska få följa med ut, eller att åka bil, då säger han Jaaoo, fast med en lätt brytning.

Jag frågade om Nicco någon gång hört en hund yla…på riktigt, men det kunde hon inte komma ihåg. Jag däremot, har varit med om det, en endaste gång, faktiskt, och det var lite weird. Jag skulle ut med Bronco, Åkes karelska björnhund, som han hade hemma hos sina föräldrar, i just detta hus, där vi bor idag.

Nå, jag tog honom med till hundtoan, och ni som inte bor här på Västerslätt, vet kanske inte att det kallas så, den där björkallén som går jäms med Industrivägen, nedåt mot industriområdet. Mitt på hållet, där i grönskan, sätter han sig plötsligt ner, riktar huvudet upp mot skyn och sätter igång att yla.

Jag blev först något förskräckt, vad höll hunden på med??? Sedan lite så där…vad gör jag nu??? Vi står där, helt ensamma, och han fortsätter yla mot himlen en stund innan han ger sig och återgår till sitt normala jag…japp, fråga mig inte vad som föranledde detta läte som isade in i benmärgen, och som förmodligen hade kunnat locka dit vem som helst, om det hade skett ute i en villande skog.

Här är Bronco, förevigad av Åkes farbror, Jean Ragnar:

18920227_10155335230171585_5221645185218499664_nOch nu, över till nåt helt annat. Såg precis ett klipp på FB, som påminde lite om backhoppning, men detta ser galnare ut, och inte ska man då lida av svindel om man utsätter sig för detta:

Önskar er alla en fin torsdag!

18921192_10155335233431585_1654841347446212157_o

Fåglar, stora som små…

Av , , Bli först att kommentera 13

Det går åt några talgbollar här, Åke hänger upp i buskar och tallar, småfåglarna får vara glada om dom hinner med en, innan skator och kajor hunnit hitta igen dom. Spelar som ingen roll hur man försöker gömma undan dom eller göra dom svår att nå, dom stora fåglarna hittar alltid på råd.

På den tiden svärföräldrarna bodde här så matades alla djur som kom förbi. Dom hade små fåglar som satt på termometern utanför köksfönstret, och knackade på rutan med näbben, då dom ville ha mat.

En skadad kaja, hoppade upp på bron då det bjöds på nystekta plättar, som Elsie ordnat. Och igelkotten fick leverplättar, medan Bronco (Åkes karelska björnhund) stod och tittade på.

Min pappa älskade också fåglar, stora som små. Och många gånger kom fågelboken fram då det skulle utredas vad det var för fågel, hur dom låter och vart dom normalt brukar vistas.

Och ta bara min morfar, han hade en tam trana, som följde i hans fotspår, så fort han var ute. Men, om det nu var den svenska avundsjukan eller vad det kunde ha berott på, så sköts den tranan av en avlägsen granne, han tyckte inte att man skulle ha tama fåglar. Fast, det var ju inte så att morfar hade stulit ungen från mamman, förmodligen hade väl mamma vikit hädan och kvar var ungen.

Nå, det är i alla fall kul att se på fåglar, och vad dom kan hitta på. Mäktigt är det också då man får se större arter, och rovfåglar.

Min mamma, däremot, är ju inte så där överdrivit förtjust i ugglor, men det har jag skrivit om förut, då den där berguven, försökte ta henne med sig, och mormor sprang in efter salongsgeväret, hon missade, men morfar fick in en fullträff då berguven kom tillbaka, dagen efter. Och den pippin, har sedan dess suttit hemma hos morfar på väggen, för att sedan hamna hemma hos mamma.

Min morfar och mormor…för längesedan:

10339315_10152511905337060_6400295879934266482_o 10405426_10152628338732060_108441873236782403_n 10639688_794911340531934_290545960214519720_n

Idag är den nerpackad och ska tillbaka upp till Malå, där den en gång kom ifrån, så får den hamna på nån vägg där, och får fortsätta sitta och glo på dom som passerar.

Önskar er alla en fin söndag!

4bc4702c1ea672b780155e88cc9e9984

 Hittade en till passande bild till inlägget, på FB, måste ju ta med den också :D

1621960_10153740177655268_1980103193_n

Vanesaker

Av , , 2 kommentarer 12

Dom har byggt en parkering på andra sidan kyrkan, här mitt emot oss. Tidigare var det bara en gräsplätt som alla genade över, och arbetet har tagit sin lilla tid men nu ser det ut att vara som klart. En häck har planterats, säkerligen i förhoppning att ingen ska gå rakt igenom, utom istället trava runt hela placet för att ta sig till ”lilla” centrum.

Det blir säkert fint, då det får växa till sig, man kan däremot undra varför dom envisas med att bortse från att vi människor alltid, snudd på utan undantag, tar den närmaste vägen. Läste någonstans eller fick höra av någon, att i ett land i världen, byggdes alla vägar efter stigarna som folk gått efter, då blev det som rättast.

Nu har dom i alla fall placerat två lampor där borta, som lyser hitåt, och varje gång man kikar ut genom tv rum eller kök, så tror man att det är en bil som står där på tomgång, med lysande lampor, irriterande, men en vanesak, snart har vi vant oss med det också.

Apropå att bli van, så har vi ju bara ett stenkast till klocktornet, vid kyrkan, då dom sätter igång att spela så låter det rätt högt, sitter man ute på sommaren, eller på vintern med, för den delen, så är det bara att ge upp att försöka prata, det är bara att vänta ut spelandet.

005

Åkes hund Bronco (en Karelsk björnhund han hade då vi träffade varandra), tålde aldrig dom där klockorna, han satte igång att skälla, sekunder innan dom startade upp, antingen hörde han stegen dom tog, inne i kyrkan, på väg mot klockringningsknappen, eller mer troligt, att han hörde motorn snurra igång.

Men sa jag, visst är det konstigt att han aldrig vande sig, för det spelade ju ingen roll hur han skällde, klockorna fortsatte ju ändå, med jämna mellanrum. Och tystnade först då dom var nöjda, inte hunden. Nåja, vi får vara glad att Winstone inte hittat på att skälla ut kyrkklockorna, han skäller ju på annat eller andra :D

En bild från Strömpils-platsen, som jag tog igår, får avsluta dagens blogginlägg, och jag önskar er alla en fin söndag!

Foto1170

 

 

Hur var det nu?

Av , , 2 kommentarer 15

Ni vet den där pojken som passerade här utanför, då Åke var på väg ut samtidigt som han nös, och grabben blev så rädd att han tar sig åt hjärtat och säger – Er hund skrämde mig!!!

Igår, så kom vår granne förbi med hennes hund Bronco, han och Winstone är bästa polare och dom stod härute och försökte busa ihop. Åke hade spillt upp en kaffekopp och jag stod och pratade med grannfrun.

Då kommer samme pojke förbi, stannar och tittar in på gården, sedan vänder han sig till mig och säger  – Jag tycker om dina hundar!

Hahaa… nu undrar ju jag givetvis om han trodde att bägge hundarna var mina, eller…kanske han räknade Åke som en hund, och Winstone som den andre?  :)

Inte bara vi som häckar här

Av , , 4 kommentarer 7

 

Vi har en del kajor och skator på gården, förutom alla små fåglar förstås, och nu tillhör jag dom som tycker att det är rätt så ok, varför skulle inte dom få vistas här också. Lite värre är det ju med fiskmåsar och andra skränande fåglar som sätter igång mitt i natten.
Vissa av dom kan bli ganska närgångna när dom vant sig vid att man sitter där och… häckar på altanen (nu fick jag allt till det). Men det är ju det som är roligt, dom litar på en.
När mina svärföräldrar levde så omgavs dom av fåglar av olika slag, en del av dom där småttingarna, väntade tappert på sin mat, men ibland, när dom tyckte att det gick för långsamt, hoppade dom upp på termometern som satt på utsidan av fönstret och pickade på glaset, kikade in och lade huvudet på sned. Dom gav sig inte förrän dom fick maten.
Nu var det inte alltid det serverades vanliga fågelfrön, nejdå, Elsie kunde lika gärna slå igång stekpannan och göra några tunnpannkakor, det gick alltid hem, likaväl som hon stekte leverbiffar till Åkes hund, Bronco. Inte för att dom själva skulle ha utan för att djuren skulle få något gott.
En av kajorna hade råkat ut för något och kunde inte flyga, Pelle fick han heta, och han vistades alltid här ute på gården och blev uppassad. Nicke byggde honom en liten stege, som fick stå lutad mot en av tallarna, så han kunde ta sig upp i trädet, vilket han gjorde. Men en sommar försvann han, spårlöst, och att en katt kommit i hans väg är ju inte helt otroligt, men det kan ju lika gärna ha varit en bil.
Fast man vet ju aldrig, en helg då dom var bortresta fick jag uppdraget att vattna blommorna och kolla till Pelle. När jag var klar med blommorna fick jag se en kille som sprang utanför kyrkan med händerna nere mot backen, som om han höll på fånga något. Jag gick mot vägen och kisade med ögonen, och visst höll han på fånga något… Pelle.
Jag ropade åt honom och frågade vad han höll på med. –Ja, sa han, jag ska fånga den här fågeln, den verkar vara tam. Jag ska ta hem den. Nämen du, sa jag, den där fågeln, han heter Pelle och han bor här, i det här trädet, och sedan visade jag vart han hade sin boplats. Han lät Pelle vara, men han kanske inte var den enda som tyckte att det hade varit roligt med en fågel hemma.
Nu är bussen lastad, inte bara med junioraren, utan med alla kläder och utrustning som behövs, papperen som skulle med, lunchen vi ska ha och andra viktiga saker, ska faktiskt bli lite kul att få göra första bussresan för i år, och vi ska ju inte sova över i den, utan det blir lite som test and tune. Önskar er alla en fin lördag!

Älgvarning på Västerslätt

Av , , 2 kommentarer 4

 

Det blev en dag med fullt upp, igår. Jag var ute med Kerstin, sedan ett snabbt besök på vårdcentralen, prata med juristen, var in på Handelsbanken, handla, gick till huset, där jag skulle leta efter nödvändiga papper, städade upp i några lådor och skafferiet, hem och tvätta samt plocka undan all jul…fast precis som vanligt, då jag var klar med allt och förnöjsamt tittade runt på nystrukna gardiner och annat nytt så hittade jag en felande länk. En kvarglömd svart, julstjärna som jag satt upp mitt i taket. Och det skulle väl vara konstigt om inte fler små tomtar dök upp, bara så där.
 
I huset finns det fotografier i massor, och när jag stötte på dessa kunde man inte låta bli att le, och komma ihåg vilken ”bra” fotograf, svärmor var. Inte många kort som innehåller det hon egentligen ville visa:
 
Sedan fanns detta kort också:
 
och jag tyckte först att det inte riktigt stämde, med en älgvarningsskylt, uppsatt mitt emot kyrkan på västerslätt, men så kom jag också ihåg att det faktiskt varit en älg och sprungit runt här på villaområdet för flera år sedan. Då bodde Bronco, Åkes hund, hemma hos hans föräldrar, och han hade blivit som galen och stått och skällt nedåt vägen. Och svärföräldrarna förstod inte vad som tagit åt hunden förrän dom hörde att det sprungit en älg där.
 
Efter allt slit igår så gick vi då till slut i säng och jag slötittade i en Knasen, och ramlade förstås över denna lilla serieruta:
 
Apropå julen…och vad vi hade för oss på julaftonen, så kändes den liten träffande, eller hur Åke :-) ? Ha en fin dag!

Ko-kos bollar, stackars kossor!

Av , , 2 kommentarer 1

Har en liten undran. Är det inte rasistiskt eller nedlåtande mot korna, eftersom det finns bakverk som heter kokos toppar, kokos kakor, kokosbollar etc. Inte nog med att namnet näms en gång, nej, det upprepas också. I mina öron låter det rent utav sagt, hånfullt. 
 
Anledningen till det kan naturligtvis vara att vi, när jag var yngre och syftade på en mindre begåvad person så kallade man den för kokorot. Fråga mig inte vart det kommer ifrån men första gången jag hörde det var jag uppe i Arvidsjaur. Kanske det är ett lokalt ord som bara förekommer däruppe för jag har aldrig hört någon annan säga samma sak.

Nä, skämt å sidor, det är bara en sån där sak som fastnat i mitt huvud och i och med att jag nu har skrivit av mig det så kommer det förhoppningvis att försvinna.
 
Vi såg på mannen som talar med hundar, igår. Ceasar heter han och verkar kunna en hel del om hundar. I just det här avsnittet fanns det med en hund som var blind och då berättade Åke om en hund som hette Manne och som bodde uppe i Tärnaby, Konäset. Åke och hans dåvarande hund, Bronco (karelsk björnhund) kom dit och Manne var som förtjust i Bronco och kom dundrande för att möta upp dom. Han visste naturligtvis inte att en snöskoter stod parkerad i hans farväg och han brakade rätt in i den med buller och bång. Bronco som var på väg att möta honom blev tydligen alldeles paff och tordes inte gå fram till honom. Han måste ju riktigt ha trott att det snurrat runt i huvudet på honom. Åke for fram och frågade hur det gick för honom och han kravlade fram bakifrån skotern med viftande svans, så han klarade sig utan blessyrer.
 
Jag kan riktigt se hela scenariot framför mig.

Det blev en hel del friidrott igår och jag kan ju inte låta bli att fundera över detta.  Har inte fler än jag, upptäckt att när dom springer, om det är 400 meter, 800 meter eller vilken sträcka som helst, så sackar alla av en liten bit innan målgången. Ibland blir dom ju t.o.m. snuvade på första platsen för att det kommer en annan sprinter,susande förbi. Varför håller man inte tempot hela vägen?

Mm, det kan ju vara för att man orkar helt enkelt inte längre, men jag tror själv att mycket är psykiskt, det sitter i huvudet. Dom ser målsträcket och tar i det absolut sista dom har. Tänk om man fick göra en test på detta. Man skickar iväg dom i vanlig ordning, för att t.ex. springa 800 meter, då dom försvinner på andra varvet, bakom rundningen, så flyttar man fram målgången 10 meter. Det skulle vara roligt att se om dom fortfarande säckar ihop på samma ställe eller om dom fortsätter 9 meter till i samma fart för att sedan tackla av. Ingen fler än jag som skulle tycka det vore intressant?

Ja där ser man vad som kan röra sig i huvudet på mig en helt vanlig dag. Hoppas att saker rör sig i era huvuden också, annars kommer man väl ingen vart. Ha en bra dag!

2 kommentarer
Etiketter: , , , , , ,