Den här dagen för 9 år sedan, bytte jag ut min profilbild på FB. Till den här, som Tina tog då vi hängde på deras balkong, ute på Jägarvägen.

Det var inte oktober då hon knäppte den utan slutet på april. Den väcker mer än ett minne. Min mobil ringde nämligen där vi satt och njöt av vårens första soldagar. Det var från barnprogrammet Bulldog. Det tog nog en stund innan polletten föll ner. Det var nämligen inte ett program jag tittat på och knappt visste vad det var.

Nu hade dom hittat min blogg, sett Winstone i den och en japansk spets var precis den rasen dom sökte efter.

Dom undrade om dom kunde få låna honom. Det hade dom säkert kunnat få om det inte vore så att Winstone aldrig varit en peoples dog, utan väldigt familjekär, och vår familj är inte speciellt stor.

Jag satt och undrade i samtalet hur stackarn Winstone, den yrbollen, skulle kunna tämjas så pojken ens skulle få klappa honom, så när hon pratat klart, frågade jag om hon visste hur gammal Winstone är. Och det visste hon ju inte, så Winstones tid i rampljuset lämnade vi därhän. Han var ju alldeles för ung och otämjd för att kunna vara med på något sånt, men kul att dom ringde i alla fall

Annelis hundar är ju också världsfina. Nu snor jag 2 bilder av henne, här. Mattis, hennes partner in crime och på tävlingar i rallylydnad. Här vet jag att Annelie själv, fotat.

Och i förrgår fick dom hoppa upp ett steg i klassen, efter ett bra utförande. Så grattis till ert team. Fotograf här är en Emma Sandman, okänd för mig, men inte kvinnan och hunden

Sambo kom och hälsade på en stund igår kväll. Snacka om att man får några sekunder på sig att fota, annars är det full fart framåt… åt sidan … andra sidan, burnisar och bredställ på parketten.

Han är då inte bangen för nåt. Winstone känner sig dock nalta osäker då katten smyger runt nosen på honom.

Våra katter, Enya och Eloise höll honom nog med strama tyglar. Apropå dom så hittade jag denna lila skrivna episod, från 2013, och jag citerar:

”När jag sedan kom hem, så tog jag av mig skorna (jag går nästan barfota hemma, året runt), går och bläddrar i posten, kommer in i köket, och sätter ner främre trampdynan i golvet och det gör rejält ont, jag lyfter ju automatiskt upp foten och sätter den igen på ett annat ställe och det blir samma smärta fast nu i hälen…???

Jag lyfter bort posten från mitt ansikte och tittar ner på golvet, jag begriper verkligen ingenting, där ligger det glittrande saker över hela köksgolvet, så får jag se vad det är, och jag vet vart dom kommer ifrån och vem som är den skyldige…ENYA!!!

Jag har nämligen köpt nitar, såna där med fem sylvassa piggar på undersidan.

Dessa har legat i en påse på mikron, och där låg dom då jag åkte på jobbet. Så har alltså det lilla monstret hoppat upp på bänken, rivit ner påsen, öppnat den och spritt ut varendaste liten nit, och säkert har bägge katterna roat sig kungligt med dom.

88 stycken skulle det vara och jag räknade ihop till 86… jobbigt. Fram med dammsugaren och dammsög i kök, hall, sovrum, och den yttre hallen, det slamrade till i snabeldraken en gång så jag gissar att där åkte en nit i, eller bägge två, men dom kan lika gärna ligga under spisen, det vet man ju hur det ser ut då katter leker med saker som glider efter golvet.
Det gjorde ont att få en nit i främre trampdynan och lika ont i hälen, jag var ju tvungen att bruka våld för att dra loss dom.” Slutcitat

Ja djur är kul, sägs det, och det stämmer väl, överlag. Winstone var inte så kul i natt, då han väckte mig och ville ut, som i bråttomut… sen väckte han mig igen 7 på morgonen, och ville göra en repris på utgången. Stackaren

Önskar er alla en fin måndag!