Etikett: chow-chow

Supermänniskor vs vi vanliga dödliga

Har man lite att göra så ordnar man nåt att greja med. Igår hittade jag på att jag skulle gå igenom en kartong med bilder, det blev mer än en kartong, kan jag ju säga.
Sen fick jag igång skannern och la upp lite bilder på datorn. Vad sägs om den här:

53377734_10156966727711585_9022116732721954816_oBilen vi hade då Nicco föddes, så hennes absolut första åktur, på väg hem från BB, var i en Valiant, med röd skinnklädsel, jojo :D

Vi hade en röd Valiant då Theresé var liten, hm, weird.

Och den här bilden som Åke hade, på en Ford Vedette, 58:a, som han och hans kompis Larry, köpte 1976 för 120 svenska enkronor, och sålde året därpå för en tusenlapp, jämt.

53752710_10156966603616585_8818831493901058048_nJag gillar kortet, skulle kunna tänka mig en förstoring på den och hänga upp på väggen.

Sen i nån låda hade jag detta recept som florerade där på 90 talet.

2019-03-03_181003

Jag fick just den här av lillebror Lars. På den tiden jobbade jag i köket på en förskola, nån typ av projekt där jag skulle gå utöver ordinarie kokerska (Sussie) och blev plötsligt utlånad till en annan förskola.

Nu tyckte inte riktigt jag om det, jag menar, jag kände ju dom flesta på ”min” förskola, men ingen därnere. Så i min frustration kopierade jag receptet och skickade det brevledes till min gamla förskola, så dom skulle fatta att jag inte var så glad där jag hamnat. Dom skrattade mest…haha :D

Och här kan ni få skratta åt ett klipp, på supermänniskor som fixar allt, kontra vi andra, vanliga dödliga :D

 Önskar er nu alla en underbar måndag och avlutar med en bild på min gammhund, Lady.
Skanning_20190304

Vårt place, uppe vid vattentornet!

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag och Winstone, bjöd in oss på kaffe hos mamma på Mariehem, igår. Och då vi lämnade henne så tog vi en promenad upp till vattentornet. Det var längesedan jag var där, och min skolväg, gick ju där i skogen, under 3 års tid då man var stationerad på Bräntbergsskolan.

Jag hade ju även en hund, på den tiden, då man var Mariehemsbo, Lady, eller Tolletott, som hon också fick heta:

fdf 010 fdf 013Så med henne var man åtskilliga gånger däruppe och vandrade på.

Vattentornet var också en samlingsplats, för oss, ungdomar. Vet inte om jag skrivit om detta förut, inte otroligt, men här kommer det i så fall, ännu en gång :D Jag och min bästa kompis på den tiden, Urban, gick runt där för x antal år sedan och var nyfikna på den där kullen, på baksidan av vattentornet. Det finns ett rör som sticker upp där, och gör så, än idag:

2016-10-17 14.00.06 2016-10-17 14.00.45 2016-10-17 14.00.48 2016-10-17 14.01.32Av någon anledning, var den lilla fyrkantiga pansardörren öppen, och detta fick vi ju naturligtvis se. Man kunde krypa in i en liten gång, det var inte ståhöjd därinne. Kröp man fram, låt oss säga 2 meter, så öppnades det upp lite och där var som en rund kula, om man kikade ner, med 3 bänkar som gick runt där man kunde sitta och en hylla på ena sidan.

Kulan var vattenfylld upp till bänkarna, det luktade rost och vattnet var rostfärgat. Det där, mina vänner, blev ju jätte spännande, vilket fynd!!!

Jag och Urban fixade hinkar, trasor, säkert nåt ”luktagottmedel” och begav oss dit upp, värsta städpatrullen…och rensade upp i kulan, tömde ut allt vatten och donade på. Vilket mys ställe det blev :D

Ryktet spreds, givetvis, och avundsjuka, väcktes…vi hade satt på ett eget hänglås, på den där dörren. Så det var liksom vårat place, tyckte vi. För ett tag, i alla fall. En dag då vi kom upp dit, så hade låset bytts ut. Och ett annat gäng hade tagit över. Deras lycka över att ha ”stulit” vårt place, blev dock kortvarig. Deras lås byttes också ut, och nu var det nog allt kommunen, eller vem som nu äger detta, som låg bakom och hade återställt ordningen.

Ja, vi fattade nog då, att detta inte var nåt som vi fick göra, men tyckte väl att det var onödigt att ha ett sånt där ställe, utan att det skulle kunna användas :D Nåja, jag gissar att det vi gjorde, numer är preskriberat. Och jag kan meddela att kulan, inte finns där längre, nu är i alla fall dörren övervuxen, …eller borttagen, vem vet, jag tänker då inte ta med en spade och kolla om jag hittar dörren igen.

Avrundar med 4 bilder som min pappa tagit, 67-68, från vattentornet. Och med dom önskar jag er en trevlig tisdag!

011-1024x768 012-1024x768 013-1024x768 014-1024x768

WHY???

Inte alla dagar man vaknar upp till ett tomt hus…ja tomt och tomt, hunden och katterna är ju här. Nicco följer med Andy idag, dom ska upp till Sorsele och leverera glass, och Åke är på jobbet.

Blev en lätt stillsam dag igår, ena stunden förberedde man sig på att få gå ut och sätta sig i solen för att det nästa sekund blev svart och det föll några flingor, från +12 till +3 grader på typ, 5 minuter. Näpp, då blev det hundpromenader, utstädning i kylskåp, diskning och andra hushållsnära tjänster.

Åke plockade upp dragstern från garage källaren, det kommer hit en kille imorgon och ska göra en chassi besiktning, något som ska göras vartannat år, annars får man inte köra.

Vi har funderat över en sak, ni vet hundar, som helt plötsligt ska rulla sig i saker som luktar dåligt, varför gör dom det? Jag hade ju en gång i tiden en chow-chow, och det var surströmmingspremiär uppe i stugan. Där öppnades burken på behörigt avstånd ute på gräsmattan, och givetvis for Lady dit och rullade in sig i spadet som fanns där. WHY???

Winstone har ju testat att rulla in sig i skit…samma sak där, WHY??? Och nu till den verkliga funderingen, i nästa sekund, ska dom trycka in skallen i det som för oss, luktar gott, till exempel, handduken man haft runt ett nytvättat hår…varför, är det för att dom också tycker om det som luktar gott…ELLER, mina vänner, kan det vara så att det finns en doft där som vi inte känner, men som dom gör, och egentligen är det en doft av surströmming.

Winstone som gillar allt ätbart och icket ätbara saker just förutom nyskalade, goda räkor, nej, dom kan han testa att tugga på, längst ytterst, sen släpper han dom på golvet och ska rulla in räkan i huvudet…hm??? Vad säger det om hundar, eller säger det mer om oss, är det läge att bli lätt oroad? :D

Ikväll är det middag för bastugänget på Mammas, vi har alla bestämt att vi ska käka fläskfilé, vi har ju såna där kuponger, ät 2, betala för 1, vilket betyder att vi inte behöver ha några pengar med oss, pengarna från trisslotterna bör täcka upp både mat och något drickbart, beror väl lite på vad man väljer att dricka, förstås :)

Hoppas på en bra dag, för er allihop!

winnicc

Den perfekta renvarnaren

Av , , 4 kommentarer 16

 

Vi satt ute igår, förmiddag det var hur varmt som helst, här vid husknuten. Grillade en korv till lunch men sedan blåste det upp och var inte längre så där varmt och skönt som innan, vad fort det kan vända. Och se idag… regn, eller det har då regnat, det hade jag inte trott.
Idag är det lastbilsdag, för både Winstone och Nicco. Nicco gör ju sin prao hos Åke, och jag jobbar förmiddag så då måste även hunden med. Det går säkert bra.
Hunden jag hade, en gång i tiden, det var som bekant, en chow-chow, en bestämd liten dam med blå tunga. Hon gillade att åka bil, satt alltid nere vid mammas fötter, när vi skulle upp till Malå. Ja, hon rymdes ju ingen annanstans.
Men där var hon den perfekta renvarnaren, om dom körde med luftintaget öppet så kunde hon, på 2 kilometers avstånd, känna doften av ren, då satte hon sig upp och körde in nosen i ventilen, då visste pappa att det var renar på gång.
Men sen undrar man ju hur det är med dofterna då hon ena stunden rullar runt i surströmmings spadet, som kom från en exploderande burk uppe i stugan, och där struttade hon runt och trodde att hon luktade gott, för att sedan, alltid då jag tvättade håret eller duschade, blev som galen av schampo lukten och kunde ta ner en på golvet, slita av handduken från håret och sedan rulla sig i den, mm, divigt eller vad?
Vi får väl se hur det blir med en Winstone, än så länge verkar han ju inte vara speciellt nyfiken på dofter, utan hans största intresse är att tugga på saker, och är det inte Nicco så är det, allt annat som kommer i hans väg… som en get, typ.
Önskar er alla en fin måndag!

Den som söker…finner

 

Innan vi skulle åka och hämta hem Winstone, så letade jag upp den stora kattburen som jag införskaffade då Eloise skulle opereras. Men en väsentlig grej, saknades… nämligen gallret.
Jag letade, letade. Sökte, efterfrågade, men inte då, det fanns inte att uppbringa så vi tog helt sonika enbart buren med oss och sa att det får bli att hålla för eller ställa öppningen emot sätet, vad annars kunde vi göra.
Resan hem gick ju över all förväntan, galler eller inte, så det spelade ju ingen roll, men det lustiga i kråksången var, att gallret återfanns, direkt då jag klev innanför dörren, här hemma.
 Det första man gör då man kliver över tröskeln är ju att kolla vad katterna hittat på för otyg. I hallen hade någon roat sig med att öppna garderobsdörren och vräkt ur varenda sko par som låg längst ner, så när jag böjde mig ner för att ställa tillbaka alla skor, så får jag då syn på gallret, det låg där, längst ner i garderoben, och det kan jag lova, där hade jag aldrig i livet sökt efter det.
I köket hade Enya roat sig med att dra ut en halv rulle med plastpåsar, ni vet, här räcker det med en cm som hänger utanför en låda, så åker det ut. Men annars var allting på sin plats, så man får väl tacka Eloise, jag är rätt så säker på att det är hon som hittade gallret, det är nämligen hon som ger sig på att försöka öppna dörrar och garderober.
Och Enya är den enda av dom som intresserar sig för plastpåsar… så.
Nu ska jag iväg och skjutsa mamma till ett möte sedan inväntas besök här hemma, Tina ville komma förbi och kika på Winstone. Han är förövrigt så himla rolig, som han håller på, och katterna har fått sig utskällningar, att något så litet kan låta så mycket, hade jag ingen aning om. Min hund, Lady, chow-chowen jag hade, skällde första gången då hon var två år, och i ren förskräckelse satt hon sig ner då ljudet kom ur hennes strupe, hon blev jätteförvånad.
Önskar er alla en fin onsdag!

Alpens Lady

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jag gjorde som många i dom yngre tonåren gör, då jag var just i dom yngre tonåren… tjatade på mina föräldrar om att jag ville ha en hund. Efter några års tjatande så fick jag då äntligen min vilja igenom. Kanske inte så genomtänkt av mina föräldrar, men vem kunde väl veta det.
Alpens Lady, hette hon, en chow-chow, med sin karaktäristiskt blåa tunga, lejonmanen runt nacken och knorren på svansen.
Inte en hund man valt om man hade vetat något om rasen. Detta är egentligen en ensamhund, som lyssnar på en person och inte flera. Vilket vi blev varse. Hon var svår dresserad och ville, precis som katterna, göra saker på hennes sätt och ingen annans.
Hon var duktig på att smita och hon var absolut inte det lättaste att locka tillbaka. En av gångerna som hon lade benen på ryggen, eller hon hade åtminstone tänkt det, så var min pappa snabbare än henne. Det var nämligen han som var ute med henne den gången och hon hann inte många meter innan han kastat sig över henne och knölat ihop henne… sen smet hon aldrig mer från honom, hon följde varje steg han tog och han blev den givna ledaren, inte jag… som hade fått henne.
När vi åkte upp till Malå fick hon dela fotutrymmet där fram, med min mamma. Lady låg på golvet, vid hennes fötter, och jädrar vilken nytta vi fick av henne då vi insåg att hon var världens bästa renvarnare. Hon kände lukten av renar på någon kilometers avstånd och satt sig genast upp då lukten av dom svepte in i bilen via friskluftsintaget, då visste vi att det fanns renar på vägen, en bit framöver och pappa saktade ner farten och vi började spana.
Hon var av någon anledning skotträdd, och pappas planer på att försöka få med henne på älgjakten, var bara att glömma, men så hände det sig, en gång för drygt 30 år sedan, att mina föräldrar samt Lady, åkte upp till Malå, på senhösten och nere sjön, uppe i en björk, hittade min pappa en katt, som inte var mer än skinn och ben. En så kallad sommarkatt som någon lämnat efter sig och som fastnat däruppe, och nu var så utmärglad att min pappa tyckte det var mest humanast att skjuta den.
Ja, och nu vet jag ju att det finns många som inte håller med om detta, men det är svårt att få det ogjort, och vem vet vad som egentligen var det bästa? Nå…
Lady hade ju också fått syn på katten och var lätt uppjagad över fyndet. Pappa hämtade geväret. Lady satt kvar, han laddade siktade och sköt, Lady hade allt sin koncentration på katten som föll ner i sjön då den träffades, hunden hoppade (frivilligt, hör och häpna, hon som hatade vatten) ner i sjön och hämtade upp det som nu hade blivit ett byte.
Med katten i munnen struttade hon upp till stugan, lade ner katten på gräsmattan och började gräva en grop, där hon hade tänkt lägga ner katten… förmodligen för förvaring om det någon gång i framtiden skulle bli kris på mat. Efter den händelsen var hon först att gå igång och ville följa med, så fort pappa plockade fram bössan. Förmodligen i tron om att dom skulle jaga katt men hey, en älg var ju inte heller helt fel, svårare att gräva ner bara :)
Önskar er alla en underbar söndag!

Ömmande kulpåse

Av , , 2 kommentarer 3

Jag var hem till ”gammbossen” igår, hon har köpt sig en liten hundvalp, av rasen King Charles Cavalier. Jag vet och jag tror att många av er också vet, att valpar eller djur som bara är några veckor gamla, är oemotståndliga. Den var bara för gullig.

Nu har hon haft en Cavalier tidigare, Lufsen, så hon vet ju vad det innebär att ha en hund. Jag är då överlycklig, regniga dagar som denna, att vi har självgående katter :-)
 
Hund har jag redan provat på att ha, en Chow-chow, som jag fick då jag var 12 år. Om jag hade vetat då, vad jag vet idag, så skulle jag nog inte ha tjatat så mycket om att få en hund. Jag tycker att det är så fel då man skaffar ett djur och sedan inte engagerar sig i hunden eller aktiverar den, varje dag. Nu hade min hund turen att min pappa tog över och hon blev en fin hund som fick följa med på älgjakt och var ofta ute i skogen, så hon fick ett bra liv, men man kunde ändå ha gjort mer.
 
Nå, det finns en anledning till varför jag började skriva om djur, vi såg nämligen roliga klipp igår och då var det en iller i en bur, som hoppade ut genom luckan och högg sig fast i byxorna på en kille som stod där, och illern hittade tydligen av något väldigt ömtåligt. Då…mina vänner, kom jag ihåg en annan kille, Ronny, som en gång i tiden bodde på en annan plats i världen, som heter Kourbervare. Han var tillsammans med en gammal stugkompis till mig och vi var hem till dom och hälsade på. Dom hade två katter, om jag inte missminner mig. Då berättade han följande:
 
Han hade klivit upp en morgon, och han brukade sova naken så av naturligt skäl så hade han inte en tråd på kroppen. Han klev in i köket och ställde sig i dörröppningen och sträckte upp sina armar och gäspade stort. Gapet blev ännu större, för när han gjorde denna manöver så dinglade väl kulpåsen till, en katt ligger i bakhåll och gör en tjurrusning fram till honom, hoppar upp och sätter sina klor i påsen och dinglar en sväng fram och tillbaka. Vad vi garvade då han berättade detta, det gjorde även han, men han var inte lika road vid det aktuella tillfället.
 
Idag är det bröllop, heeela dagen, jag bojkottar dom tvkanaler som visar detta, jag är inte intresserad och jag hoppas att Viktoria och Daniel drar alla vid näsan och drar iväg till Las Vegas istället och gifter sig i ett kapell, moahhaha….
 
Hoppas ni får en bra lördag!