Etikett: dam

Fruktsoppa, nej tack!

Av , , Bli först att kommentera 13

Fruktsoppa kommer för mig, alltid att påminna om en tant/dam, i den övre åldern. Jag var i tonåren och gissar att hon kanske var runt 75-80 år, och hon bodde på granngården, uppe på Mariehem.

En sån där, lite annorlunda människa, som man då, inte riktigt förstod sig på. Lillebror, Lars, han var ju inte så gammal, och berättade om denna tant, som alltid bjöd honom på fruktsoppa. Mycket märkligt! Men det var inte bara det, om soppan, utan han berättade också, att hon hade 7 lås, på insidan av dörren, och alla skulle låsas.

Det där lät ju helt galet, och lite mån om lillebror var man ju allt, så jag ville kolla om detta kunde stämma, och huruvida, hon kanske var skvatt galen och bjöd på förgiftad fruktsoppa. Ja ni vet, barn och ungdomar kan ibland ha vilda fantasier :D

Jag följde med honom dit, och mycket riktigt, efter en påringning på dörren, så hördes skrammel av alla lås, som skulle öppnas. In fick vi komma och rassel rassel rassel, så var dörren säkrad igen. Det var nog lite nervöst ändå.

Och jo, hon frågade om det kunde passa med lite fruktsoppa. Lars tog tacksamt lite grann, men jag hoppade den, har nog aldrig varit så förtjust i just fruktsoppa. Eller så var det den omtalade självbevarelsedriften, som hejdade mig, om den nu var förgiftad, så skulle åtminstone jag, kunna bjuda på en fight.

Och nu något ännu mer märkligare, hon hade inte en endaste pryl, i köket, och dörren in till stor rummet var…tadaaa, låst. Nå, hon låste upp den dörren, hämtade vad hon nu behövde och sedan gick hon till kylskåpet och kunde servera fruktsoppan, till lillebror.

Så här idag, med lite erfarenheter om hur världen kan se ut, så förstår jag ju att hon hade fobier, och dom handlade förmodligen om säkerhet, ingen skulle komma dit och stjäla något av henne. Tog man sig in genom den första dörren så återstod ännu fler dörrar att fixa, innan man kom sig in till skattkammaren.

Synd var det ju alla gånger, om henne, för hur det än är, så måste det vara jobbigt att ha såna fobier. Att hon sedan släppte in Lars till sig, det är ju en gåta, och en ännu större sådan, att jag fick följa med. Men hon kanske inte såg just barn, som någon större fara.

Jag knäppte några juliga bilder igår, i solskenet, ser ni Winstone, här längst ner på bilden, snygg maskering :D

2016-02-15 13.21.07 2016-02-15 13.21.19 2016-02-15 13.22.33 (2)Önskar er alla en fin tisdag!

Vilken STOR näsa!!!

Av , , 2 kommentarer 13

Apropå gårdagens lilla blogg om Nicco, och hennes lilla påhopp på den gamla tanten, så kom jag ju osökt att tänka på barn, överhuvudtaget, som ofta nyfiket frågar, eller bara släpper ut sina tankar och funderingar, utan några förbehåll, what so ever.

Och det är ju egentligen som det ska vara, dom är naturliga, sedan är det ju upp till föräldrarna eller omgivningen att bemöta deras frågor eller det dom säger, på ett korrekt sätt, eller har jag fel?

Jag ska ta ett exempel ur vardagen, detta var också väldigt längesedan, Nicco satt i barnvagnen och vi var på väg upp på förskolan, på vägen dit kommer så en äldre dam promenerande och ja… hon hade en väldigt stor, näsa, jag har inte sett nåt liknande och inte Nicco heller, som direkt säger: Mamma, kolla vilken näsa!!!

Mm, vad säger man då, en sån gång? Jag fick ju en väldig lust att bara hyssja henne och säga nåt i stil med: Nämen så där säger man ju inte! Fast hur fel blir inte det. Och jag är så innerligt less på människor som säger så där… för det ger ju inte svar på en fråga, inte heller en avdramatisering på själva grejen.

Jag svarar Niccolina, och säger bara: Ja, vilken tur det är att vi alla är så olika! Och Nicco säger ingenting mer, inte jag heller, vi fortsätter ju bara att gå, jag är inte heller så säker på att damen ifråga hörde någonting överhuvudtaget, och det lär jag inte få veta heller.

Men tanken jag har, är ju att om man gör en stor grej av det, så blir det bara mer spännande, precis som när barnen för första gången testar en svordom. Ja, gå i taket ni, så blir det ju hur kul som helst sedan.

Att tysta ner barnen får ju samma effekt, dom märker att dom gör något som man inte ”får” göra, och då tar dom ju till det, nästan gång dom vill ha uppmärksamhet. Sen är det väl en annan sak om man tar detta med barnet i ensamhet, vad som kanske är brukligt att säga, eller inte, men då gäller det att dom har rätt ålder inne att förstå detta också.

Kommer så väl ihåg en gång då vi skulle äta ute, det var min lillebror Lars, och mamma, pappa och jag. Lars var inte mer än 3-4 år, vi sitter på Terminalbaren, (tror jag att det hette), och in kommer en storvuxen karl, med en jättekagge till mage och naturligtvis noterar Lars detta och säger med hög stämma: TITTA, HAN HAR EN BÄBIS I MAGEN!!!

Och mamma och pappa vill bara sjunka ner genom golvet… jag med, tror jag :)

Fast Lars visste väl inte annat, en sån mage betydde väl att den var laddad med en baby, vad annars? Men idag vet han nog bättre, får vi hoppas :)

001

Önskar er alla en fin tisdag!

 

När den halte leder den lytte

Av , , 2 kommentarer 10

 

För några veckor sedan var jag uppe på ett område, hade en avtalad tid, parkerade bilen och började trava uppåt mot ingången. Mötte en äldre dam, som såg lätt desorienterad ut, hon påkallade min uppmärksamhet då jag passerat och undrade om jag kunde tala om vart hon kunde hitta bussen.
Nu tänkte Maria steget längre, och inte nog med att hon skulle berätta vart bussen gick, hon skulle också hänvisa henne till rätt sida, så hon frågade vart damen/tanten skulle. Ja, sa hon, jag ska hem. Ehhh…ok? Ja, sa hon sedan, då hon kom på att svaret inte gav så mycket, jag ska ner på stan.
Och nu vet inte jag vad jag tänkte, men jag sa till henne att gå rätt ner, vika av lite till vänster, gå över vägen och ta bussen därifrån, då skulle hon minsann komma ner till stan. Hon tackade så mycket för hjälpen och travade iväg.
Efter någon minut gick ljuset upp för mig, jag hade visat tanten till fel hållplats, hon skulle väl inte alls gå över på andra sidan, jamen jösses, fråga aldrig en människa om vägen, som inte kan orientera sig själv i omgivningarna. Men hur skulle tanten veta det?
Nå, så farligt blev det nog inte ändå, om hon nu inte själv, läste på hållplatsen så fick hon ju åka en liten bit, komma sig till ändhållplatsen och sedan åka tillbaka, så det var ju inte som om jag skickat henne till Jukkasjärvi :) Men jag undrar vad hon tänkte om mig.
Och nu måste jag ju berätta om tanten jag träffade i väntrummet på öron/näsa/hals. Hon var gissningsvis i 80 årsåldern, jag satt ensam i väntrummet då hon försiktigt kom travandes, tittade på väggen där kölapps systemet sitter, sedan gluttade hon in genom luckan och kom sedan fram till mig och undrade om dom inte hade kölappar, jag är nämligen synskadad sa hon, så jag ser inte så bra.
Jag hjälpte henne naturligtvis och tog en lapp åt henne och sa att nästa gång det piper så är det din tur, du har nästa nummer. Ok, sa hon och tackade, sedan berättade hon att hon hängt av sig sina kläder i ett rum, men visste inte riktigt vart det rummet var, och jag visste då inte alls vart det kunde ha varit. Det fanns ju inga kapprum där.
Nå, det blev hennes tur, hon fick anmäla sig i luckan och sedan fick hon order om att följa den röda linjen till nästa avdelning. Hon kom fram till mig igen och pratade om sina kläder, hon hade ju haft hjälp av färdtjänsten upp, men hon visste ju inte hur dom kommit in.
Jag pekade mot utgången och sa, att den vägen kom du in, så mycket vet jag, in hit alltså. Ok, då tackade hon igen (jätterar tant, faktiskt, så förnöjsam och trevlig), och så började hon gå mot utgången och jag upprepade igen, att du kom in HIT, den vägen, ja, sa hon och försvann ut genom dörren.
Sen fick ju jag sitta och fundera om jag nu skickat iväg henne på en evighetsvandring runt hela NUS. Jag satt verkligen i valet och kvalet om jag skulle söka upp henne, men jag ville inte heller lämna min plats. Jaja, tänkte jag, vi är ju inte ensamma på lasarettet, det finns ju hur många som helst som hon kan fråga, så hon klarar sig säkert.
När det blev min tur fick jag gå in på en annan avdelning och sätta mig därute och vänta och se, där var tanten, och hon hade hittat rätt, där fanns nämligen ett väntrum där hon hängt av sig kläderna, puh… då kunde jag ju andas ut :)
Önskar er alla en trivsam, solig söndag!