Etikett: diplom

Cirkus utanför vårt fönster!

Av , , Bli först att kommentera 14

Återigen tas det upp, nu på morgon nyheterna, att det är böter att köra med igensnöade regplåtar på bilen, eller om dom är så nedsmutsade att man inte ser siffror och bokstäver. Ja, jag vet då i alla fall det och håller undan, jag har bättre saker att lägga pengarna på, än böter.

Det tråkiga, tycker jag, är att det är aldrig kan vara tvärtom. Tänk om man någon gång blev stoppad av polisen som bara ville berömma en för att man har en ren och fin plåt…eller att dom bara ville tala om att dom tycker man kör föredömligt (jaja, kanske inte jag då, alla gånger, men…).

Kommer ihåg då Theresé var liten och lurig, hon hade givetvis en bilbarnstol, men i den stod hon oftare upp i, än satt fast i sittande ställning. Värsta Houdinistyle! Eller så var stolen inte så anpassad då, som dom är idag. Det var många gånger vi fick stanna bilen gå ut och sätta henne tillrätta, där stod hon i stolen, och hoppade och hade jätteroligt.

En gång blev vi stoppade, bara en sån där rutinkontroll, och vilken tur, hon hade somnat, och satt därför som hon skulle. Hon fick diplom för det…ja, då vart det ju en liten belöning, men det var ju inte så att dom stoppade oss enkom för det :D

Apropå bilar… numer har vi en liten cirkus utanför vårt fönster. Den nya parkeringen utanför Ica Nära (HP:s). Mitt på den parkeringen, löper en upphöjning och det är ett typ av gång/cykelstråk, där parkerar bilarna. Även fast det dessutom är skyltat med pilar. Här har Nicco fotat där en bil står mitt på den upphöjningen:

16788082_1302191179869734_1735023431_nDetta händer inte bara en och två gånger per dag, nejnej, det är flera gånger. Vid ett tillfälle höll det på att urarta då gubben i bilen gick och vevade på med armarna och skulle förklara för en annan gubbe att han stod som en kråka, vi trodde dom skulle börja fightas. Så åker den bilen iväg men döm om vår förvåning då gubben med dom vevande armarna sedan kör och ställer sig likadant, fast tio meter längre ner…alltså *suck*

Så här kan det se ut, notera pilarna som betyder att man INTE, ska ställa sig där, mitt emellan dom, och detta fotade jag igår, första bilen:

16826206_10155000872656585_3942475160047783030_oMedan jag fotar, kommer nästa bil, och han ställer sig bakom, den första, felparkerade bilen, mellan pilarna:

16864299_10155000872346585_1278076783134586234_nOch detta kan då få till följd att hela raddan blir full, ingen kommer in, parkeringen är full, i alla fall från första raden, och bilarna som ställt sig innanför detta, måste vänta på en lucka för att komma ut. Fotade det här då jag kom tillbaka. Smart, JÄTTESMART!!!

16991659_10155000872071585_4381010206860736561_oJaja, vi har då nåt att kolla på då vi äter frukost, lunch och middag :D

Önskar er alla en trevlig lördag!
16835848_10154992943496585_4548644407180855534_o

En 25 öres fantomenring

Av , , 6 kommentarer 9

 

Satt och tänkte på min mormor och morfar, kanske ett udda par om man såg till storleken på dom. Morfar, lång, reslig och bred över axlarna, mormor (som jag kommer ihåg henne), liten, klen och hade barnstorlek på sina kläder.
Dom bodde i det där huset i Jokkmokk (Malå kommun), mitt ute i skogen.
Min morfar fick cancer i ryggen och detta var någon gång under 50 talet, och behandlingen var kanske inte heller så noga uträknad.
Han blev förlamad i benen efter en operation och såret läkte aldrig ihop under hans livstid, eftersom strålningen dom använde sig av, brände sönder hans förmåga att läka ihop köttet, runt såret.
Mormor skötte om honom i den mån hon klarade av det, masserade hans ben, lyfte honom till en portabel toalett, då utedass var det enda dom hade att tillgå, och när mamma berättade detta för mig så kunde jag för mitt liv inte se den bilden framför mig, hur stackarn kunde den lilla människan få honom upp från rullstolen och ner på toaletten, jag fattar det inte.
Vilken kämpe hon måste ha varit, min mormor. Morfars förlamning gick tillbaka och mormor fick ett diplom (wow) för hennes insats. Nu blev inte allt bra för det. All medicin han åt gjorde att han fick syner och psykoser, och folk var rädda för honom. Han tvångsomhändertogs, till slut och hamnade någon månad här i Umeå, på Umedalen, och sedan låg han på sjukstugan i Malå, från och till, under flera år. Varje gång vi åkte upp till stugan (varannan helg under hela min uppväxt) så vinkade jag upp mot sjukstugan då vi passerade, och sa: där bor morfar!
Min mormor och morfar skiljde sig till slut, mormor såg väl ingen framtid tillsammans med honom, och det kan man väl förstå, saker och ting var inte så tvärlätt på den tiden. Han fixade sig ett litet pensionärs boende i Malå och mormor flyttade till Koler (Piteå kommun).
Mormor flyttade tillbaka till Malå på äldre dar och berättade att hon fick celebert besök en dag. En pensionerad socialarbetare som gav henne 2000:-, för han visste hur dåligt ställt dom hade haft den en gång i tiden, och aldrig hade dom bett om hjälp. Mm, en fin gest, kan tyckas, men kanske dom hade behövt dom där slantarna bättre, då det verkligen var nöd.
Min morfar var en snäll man, han gjorde inte speciellt mycket väsen av sig. Jag sov över hos honom en gång, jag var 6 år gammal och tyckte att det skulle bli spännande. Alldeles själv skulle jag få vara där. Jag kommer så väl ihåg att vi skulle gå ner på Ica och handla. Han höll mig i handen hela vägen ner.
Utanför butiken hade dom en sån där tuggummi apparat och jag skådade en fantomenring i ena byttan och satte igång att tjata. Jag ville verkligen ha den där ringen. 25 öre kostade det och morfar muttrade på och försökte få mig på andra tankar. Det där var ju bara skräp… men han gav med sig och jag fick ringen, vilken lycka!
Nå, det var lite om mina morföräldrar, och hur dom hade det i början på sina liv, vilka livsöden det finns och tänk att vi alla upplevt sorger, tragedier, lycka och välbehag. Önskar er alla en fin torsdag!