Jo, försäkringskassan ringde upp igår, men inte efter 16 minuter utan efter 30, så jag var precis på väg in till vårdcentralen. Jag fick då säga till att jag ville friskskrivas från och med i tisdags, så jag inte blir återbetalningsskyldig på något sätt, och det tackade hon för.
Sjukgymnasten gick igenom ett litet program jag ska köra, får se nu om det blir 2 dagar i veckan och sedan 3, eller hur jag lägger upp det, beror lite på hur jag jobbar och vad annat jag ska göra. Skrev upp mig för att träna imorgon, och det höll på stupa med en gång.
Jag fick nämligen ringa till tandakuten, har ni hört att det finns något som heter det? Egentligen så är det så att jag bet sönder en tand, under tiden pappa låg på lasarettet. Det har inte ramlat bort någon bit, men det gör ont då jag tuggar på den och jag ser att det är en spricka rätt över.
Nu hade jag inte tid… just då det hände, att ringa till någon tandläkare, utan jag har låtit det vara, vilket jag vet är dumt, men det har inte känts som om jag kunnat pressa in den tiden någonstans, men så igår, tog jag mig i kragen och ringde dit jag brukar gå.
Hon gav mig en tid i februari, och det tyckte jag lät liiite långt borta, så jag sa att jag hade en tand som jag inte kunde använda och då tipsade hon om just den här tandakuten. Ringde dit och får alltså komma imorgon. Hade fått komma redan idag, men halv tre och då jobbar jag ju, så det gick inte.
Ni håller på vara gamla, sa Nicco, då jag berättade vart jag ska imorgon, om nu tänder är ett mått på ålder… ja kanske, fast jag har ju sagt det förut och kan säga det igen, lite beror det ju på anlagen man har, mina tänder är ju gjorda av marsipan och då pallar dom inte mycket 🙂
En gång i tiden levde vi ju inte längre än ca 40 år, så våra tänder är inte gjorda att hålla i 100, och det kan man ju förstå. Kommer du ihåg tandläkaren vi gick till, frågade jag Nicco, hon var utländsk, möjligtvis från Ryssland eller nåt liknande ställe och hon blev jättestressad över att Nicco var livrädd för tandläkaren, något hon var då hon var liten.
Näpp, Nicco kom inte ihåg det och det var inte så konstigt kanske, jag tror inte hon var äldre än 3-4 år, och hade nåt litet hål som dom inte behövde borra i, men rengjorde och sedan skulle fyllningen dit.
Nicco grinade och skrek, om vartannat, och jag fick sitta och hålla i henne. Till slut brann nog någon ledning av för denna tandläkare, då hon håller fram verktyget med lagningen på spetsen till mig, och säger att jag ska sätta dit fyllningen!!! Say what??? Nähä du sa jag, jag är väl ingen tandläkare heller. Och det hela slutade med att vi fick åka hem med outrättat ärende och nästa sväng hade vi fått byta till en ”riktig” barntandläkare.
Och i och med bytet så fick Nicco, inför varje besök, ta en dos med lugnade så hon var så glad och pratsam då vi åkte hem från tandläkaren, och sedan försvann skräcken över dom, ja, vad var det för sak. Hoppas ni får en bra torsdag… nu så här, dan före dan, före dan före dan före dopparedagen!
Senaste kommentarerna