Många dödsolyckor…unga människor som mister sina liv eller blir allvarligt skadade, kända personer som begår självmord, tragiskt så det förslår. Jag läser kommentarer på FB, dom som lämnar meddelande eller skriver fina ord till den som gått bort.

Fina saker, direkt från hjärtat, jag kommer ihåg vad jag själv skrev då, efter pappas olycka och sedan efter hans död. Man kommer ihåg förväntan, smärtan då man insåg att det inte skulle sluta väl, och förtvivlan den dagen han var borta.

Alla går vi igenom såna här saker, på ett eller annat sätt. Vad jag tänkte på när jag läser allt det här är att jag hoppas innerligt, att personen som fått dessa hälsningar, redan visste, i hjärtat, att det var det här människor tyckte och tänkte om dom. Och sen, att man skriver, det är ju givetvis ett sätt för en själv att behandla sorgen, så visst ska man göra det, om det är det man vill.

Det är så lätt att ta fram dom dåliga sakerna då det gäller mycket, då det tvärtom, behövs så lite av visad uppskattning för att göra någons dag till en bra sådan, så slutligen, det är ju just därför, som man så vackert brukar säga, att man ska tala om eller visa för dom man älskar, att man gör just det, så dom vet 😀

Nu ska jag berätta något helt annat…dråpligt är det också, kan ni tänka. Jag skulle ut en runda med Winstone igår, han for ner i ett dike här, alldeles utanför deras infart, och gjorde numero 2. Jag plockade fram en påse och påbörjade resan ner till…skiten. Det såg jämnt och fint ut, men första steget for ju foten ner, typ 40 centimeter, jag vrickade till den, händerna upp i luften och sedan stöp jag, rätt ner, längst ner i diket…missade skiten i alla fall 😀

Tyckte min Ecco sandal kändes jätte konstig efteråt, men jag såg strax varför:

Den har gått sönder, och hade blivit helt förstörd. Tur då att vi skulle till Gränby centrum och där finns minsann en Ecco butik så jag fick köpa mig ett par nya sådana:

Redan provgått i dom, och jag höll mig på fötterna… den här gången 😀

Önskar er alla en fin onsdag!