Etikett: ensam

Åke ligger risigt till

Av , , 6 kommentarer 11

 

Jag tror att jag skrev detta förut men jag har av någon outgrundlig anledning, ensam vårdnad om Theresé (nu är ju hon vuxen så den vårdnaden är väl passé för längesedan) och sedan har jag ju det, om Niccolina, ensam vårdnad alltså.
För andra runt omkring oss låter detta märkligt och jag har ju förstått att då man har det så handlar det för det mesta om att ena föräldern är högst olämplig att ha som vårdnadshavare.
Men för vår del var det faktiskt efter tips från socialtjänsten, som vi skrev under papperen så det blev som det är. Jag var nyss fyllda 18 år och Åke skulle skriva under faderskapet. Vi satt däruppe på sociala och hade en liten genomgång och då blev det förklarat så att om jag stod som ensam vårdnadshavare, så skulle saker och ting bli mer lättskötta.
Då behövs bara en underskrift om det är något sånt som ska göras och vi var ju ändå överens om allt så det var så det fick bli. Och när Nicco kom, varför skulle det då vara någon skillnad, vi körde på som vi gjort.
Det enda jag vet är att ”bara” för att man har ensam vårdnad, innebär inte det att pappan inte får komma i närheten, vid en skilsmässa så har man ändå samma rättigheter som den andre föräldern, det är vad som sas, och det är då vad jag trott. Om det sedan stämmer, ska jag ha osagt.
Nå, vi är inte skilda och tänker inte genomgå något sådant heller, men jag blev så förvånad igår då jag gluttade i Hemmets journal och där var det en fråga om just detta med vårdnaden, en mamma som ville ha ensam vårdnad för pappan misskötte sig och ville inte ha med barnet att göra.
Hon fick till svar att det skulle bli jättesvårt att få det, det ska till MYCKET innan någon får bli ensam vårdnadshavare. Ojdå, tänkte jag, nu ligger Åke risigt till. Och vad ska folk runt omkring tro, egentligen, när man nämner det? Jag har ju sagt till om det på skolan, och alla där höjde på ögonbrynen tills jag förkarat att jag levt ihop med Niccos pappa i 28 år, vi är gifta och bor under samma tak.
Samma sak har det faktiskt varit då jag uträttat bankärenden för Niccos del, där har det knusslats då jag sagt att jag har rätten att skriva under, flytta eller föra över pengar, utan Åkes medgivande, sådeså.
Jaja, snart har vi eller rättare sagt jag, även förbrukat mitt vårdande om Nicco också, 3½ år kvar och sedan får hon vårda sig själv, i alla fall i den meningen att hon kan göra sina egna underskrifter.
Igår sattes den där matknappen in på pappa, och respiratorn kopplades ur, så han andas utan hjälp. Och det är ju bra, detta innebär också att han snart, kan komma att flyttas från IVA och in på någon annan avdelning. Det har bestämts att dom inte ska operera hans två övriga brott på ryggraden, dom ska läkas ihop själv, och det skulle ta upp till tre månader.
En operation skulle vara fruktansvärt krävande och det är ett stort ingrepp på en så sargad och utsatt kropp. Han har varit med om tillräckligt, på ett tag nu, och det förstår man ju när man tänker på alla skador han fick. Det var inte bara ryggen som tog smällen. Bröstbenet och alla revben var också av, så bägge lungorna var punkterade, usch…man ryser då man tänker på det, och vilket under att han fortfarande finns kvar hos oss.
Han kämpar på, och det gör vi med, och vart vi hamnar i slutändan är fortfarande oskrivet, om framtiden vet vi ingenting… på gott och ont. Önskar er alla en fin torsdag, regnar gör det, men vad gör det om hundra år.
 

Ensam är stark…eller?

Av , , 4 kommentarer 6

 

Marja, bloggar´n här på vk, skrev igår om självständighet och dess betydelse, då kom jag osökt att tänka på en gång för ganska så längesedan då jag skulle byta yrkesval, helt och hållet. Jag fick då göra en massa tester för att komma fram till vem jag egentligen är/var.
 
Jag vet nu inte om jag skrivit om detta förut, men då får ni väl sluta läsa här då. I alla fall så skulle ett av dessa prover (jag kommer inte ihåg vad det hette) vara så utstuderat bra och genomtänkt, att man faktiskt skulle kunna använda den som en del av sitt nya CV.
 
Jag fick slutligen prata med en som suttit och gått igenom alla tester man gjort för att få en utvärdering. Hon suckade lite lätt och tyckte förmodligen att jag var en konstig typ…så där svår att sätta fingret på. När hon öppnade munnen sa hon att det absolut enda, som lyste som en röd tråd genom allt jag gjort, och som syntes lika tydligt som allt svart som hamnar på vitt, var att jag tydligen tyckte att ensam är starkast.
 
Men Maria, sa hon, det kan du väl ändå inte mena? Jag såg nog ut som ett frågetecken till en början, men varför inte svarade jag. Alla tester/prover/frågor och svar, är väl alltid en tolkningsfråga, eller? Om jag verkligen vill få något gjort, kanske en jätteviktig sak, då förlitar jag mig inte på att andra ska göra den saken, utan då gör jag det själv. Är det fel att tänka så?
 
En ensamstående människa brukar även han eller hon, klara sig själv, gjorde dom inte det så gick dom ju under. Visst är det skönt att vara två, då har man alltid någon att bolla sina funderingar och frågor med, och jag är inte alls avundsjuk på dom som ingen har. Men många har väl ändå vänner och bekanta, kanske föräldrar i livet som även dom kan stötta och hjälpa till. Men man ska aldrig göra sig till ett offer och tycka synd om sig själv, då funkar det nog inte.
 
På något vis tycker jag nog att man ska börja redan som liten, att visa att man kan stå på sina egna ben, det är för mig att vara självständig, sedan kan man visst dela med sig och vara fler, då svåra beslut ska tas, men det är inte alla som har någon att luta sig mot, och för dom är det tufft, men dom fixar nog det ändå…dom flesta.
 
Nog om detta, nu vet ni vad jag tycker och visst kan man tolka saker på olika sätt. Hon som först tyckte att jag svamlat, hon fick jag slutligen medhåll av. Jag kanske inte var så knepig som hon trott, eller så fintade jag hela systemet :-)
 
Idag vet jag inte vad jag ska pyssla med, införskaffa en säck med jord, kanske, så jag får sätta lite jordgubbar och purjolök. Sedan har jag lovat kusin Andre, att åka på biltema och kolla efter en grillvagn, så det får jag väl göra då. Och slutligen gå in på Ohlsons tyger och se om dom har en passande vaxduk till vårat bord, härute. Ni får ha en fin dag!
 

Skräcken på skolan

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Jag vet inte om jag berättat detta tidigare men kom i alla fall att tänka på denna händelse då jag satt ute igår, och brevbäraren flängde runt härute.
 
När jag var gravid med Nicco, för 12 år sedan, så städade jag på backenskolan. Jag började halv sex på morgonen och var den första på plats varje dag. När senhösten kom så var det ju alltid kolande svart ute och inte fanns det en endaste lampa som sken på skolgården eller inne i skolan.
 
På dörrarna som var i korridorerna, som ledde in till klassrummen, så satt det små runda fönster, och av någon anledning tyckte jag att det var lite kusligt att gå förbi dom där dörrarna, man ville titta dit men samtidigt tänkte man att man förmodligen skulle dö på fläcken om det stod någon där och tittade tillbaka. Det var lite småläskigt, sådär. Nu var det bara den första timmen, varje morgon, som jag var ensam, sedan poppade det in fröknar och efter dom kom fritidsbarnen.
 
I alla fall så var det inte bara på skolan man kände sig lite olustig, utan varje morgon då jag kom körandes efter Backenvägen så mötte jag en cyklist med lyckoluva på huvudet. Jag gissade på att han bar ut morgontidningen, eftersom han alltid hade samma rutt, och han var dessutom den enda levande människan man stötte på, vid den tiden på morgonen.
 
 Nu hade det inte varit något att lägga på minnet, men alltid då jag passerat denne man så vände han sig om och tittade efter bilen. Jag fattade inte varför han nödvändigtvis var så intresserad av den. Nu hade vi på den tiden en ovanlig bil, säkert den enda här i Umeå, då det bara fanns 73 stycken totalt i Sverige, så från början tänkte jag ju att han bara var nyfiken på bilen, men sedan blev jag sådär osäker och tänkte att om han cyklar där borta vid skolan, och ser bilen där, så vet han också vart jag jobbar. Ja, ni vet, när man fått något på hjärnan så kan man inte släppa det.
 
Nu var det också så att när jag kom till skolan så låste jag alltid upp den stora dörren, men hade på inrådan av personalen på skolan, alltid dörrarna mellan korridorerna låst, dom ville ha det på det viset.
 
Denna morgon var inte annorlunda på något sätt, inte till en början i alla fall. Jag började alltid på övervåningen och däruppe var jag då jag hörde ett knackade ljud på dörren. Jag hann aldrig reflektera över vem mannen var (men å andra sidan vet ni väl vid det här laget att jag aldrig känner igen en människa om dom inte har samma kläder på sig alltjämnt) så jag gick och öppnade dörren, genast då jag gjort det så kände jag att det kröp bakom ryggen på mig, jag insåg att detta var mannen jag alltid mötte på morgonen, och nu hade jag öppnat dörren…
 
Jag är postbärare här, inledde han med, och sedan frågade han om det var jag som ägde den röda bilen därute på gården. Ehhh, ja, svarade jag och lät frågande. Ok, sa han, då har du glömt lyset på. Nu hade ju inte detta varit något att haka upp sig på om jag inte varit helt hundra på att jag faktiskt slagit av lamporna då jag kom, jag visste att jag hade gjort det därför det var något med lysknappen den morgonen och därför var jag så säker.
 
Ni kan ju gissa hur jag försökte analysera situationen medan jag stod och gluttade genom fönstret för att se om han försvann. Jag trodde naturligtvis att han skulle stå och lurpassa någonstans därute i mörkret då jag skulle gå ut för att släcka lamporna. Nä, jag tordes inte gå ut utan inväntade den första läraren som kom, sedan berättade jag för henne vad som hänt och då sa hon, jaha, men då är det din bil som står där med lysena på, dom har ringt från matsalen och berättat det. *stor inandning* ok, då hade ju mannen haft rätt, och ville ju bara vara till hjälp, jag kommer inte ens ihåg att jag tackade honom. Jag hade tryckt in lysknappen, men bara ett hack, så jag hade trots allt haft rätt…till hälften.
 
Efter denna händelse så försvann en hel del av olustkänslan av att vara där ensam, sen vet jag inte om man kanske är eller blir lite annorlunda då man är gravid, man tänker på saker på ett annorlunda sätt, åtminstone har nog jag gjort det.
 
När jag väntade Theresé så var min stora skräck att jag skulle dö så jag aldrig skulle få se henne växa upp och hur hon skulle se ut eller vad hon skulle arbeta med. Med Nicco, var det annars, då trodde eller tänkte jag att någon skulle skjuta mig i magen så hon skulle dö innan hon föddes, ja ni hör ju vilka vilda fantasier man kunde ha. Haha, fast vilda fantasier har jag nog ibland nu också, fast dom brukar inte vara så där dramatiska.
 
Önskar er alla en fin dag i solen!