Etikett: fötter

Galet!!!

Av , , 2 kommentarer 16

Varning för bild som kan väcka illamående, men…

54390140_23843235973230745_6848854699601297408_n.pngOch under den bilden som finns på FB står följande text: ”JUST NU: Inlägg för högklackade skor som gör dina kvällar SMÄRT FRIA! ???????? ”Dessa inlägg är fantastiska!!… Jag satte i dem i mina klackskor inför mitt bröllop och jag kunde ha på mig dem hela kvällen utan att få ont!”  Se varför 100.000+ kvinnor ÄLSKAR dessa smärt eliminerande inlägg nedan…”

Alltså, vad är det för fel på folk, som utsätter sig för denna smärta, och detta för att gå i skor som inte ens är gjorda att ha på fötterna?

Och sen sitta och tycka att det är fruktansvärt då folk i Kina fotstympades, där fötter lindades in för att dom inte skulle bli större, är inte det lite samma sak? Jag läste om den nu, äldsta levande kvinna som har sina fötter lindade, hon sa att hon själv ville ha det så. Det var grejen, på den tiden, men har lidit ont i hela sitt liv. Vill inte ens lägga ut en bild på deras fötter men ni kan googla, lotus fötter.

Jag undrar bara varför??? Det var ju en sak om det gynnade nåt gott ändamål, att nån fick sitt liv tillbaka och du fick nya fötter efter det…fast nej, det gör ju inte det och det får du inte.

Screenshot 2019-03-10 10.39.42Har dock läst att en liten klack på skorna är bra för då får du bättre hållning då du går och där gynnas ryggen, men nu snackar vi inte om 12 centimeters klackar eller nåt sånt där hysteriskt.

Nog om detta, vi gör förhoppningsvis våra egna val,även om många av dom verkar helt galet!

Galet goda blev mina anzac biscuits som jag bakade igår:

53311852_10156980118456585_4515192693290172416_nHär får ni receptet om ni blev sugen.

Receptet har jag tagit från ett program på teven för säkert 30 år sedan. Kakan skulle tydligen vara från Australien och programmet var inte svenskt, så måttet dom gav var 1 cup. 1 amerikansk cup är 2,4 dl och en engelsk cup är 2,8 dl, samt den svenska koppen är 1,5 dl. Jag har alltså tagit det amerikanska måttet och tänker att det stämmer bäst. Kakan blir jättegod men hård och knaprig…som tusan. Lycka till!
Blanda ihop
2,4 dl havregryn
2,4 dl mjöl
2,4 dl brun farin
1,25 dl kokos
½ tsk bikarbonat
Lägg ner i kastrull och rör hela tiden på svag värme:
125 gram smör
2 msk ljus sirap
1 msk vatten
Låt svalna lite och rör sedan ihop allting. Forma bollar, notera att degen är aningens torr så man kan inte rulla bollar men nypa ihop en boll. Lägg på lämpligt avstånd då dom flyter ut. Ugn 175 grader cirka 20 minuter.

Önskar er alla en trevlig söndag, och ta nåt gott till kaffet och fira V8:ans dag idag! :D
53809434_10156979899376585_2851333576979382272_n

Jag kanske bara bidar min tid…

Av , , Bli först att kommentera 14

Såg det här klippet igår och kan ju inte annat än skratta och tänka att det där, var lite jag, som barn. Tjurig och vägrar i sten att erkänna att det blev lite fel :D

Jag och storebror delade rum, som barn,  och i början hade vi en våningssäng. Givetvis var jag ordinerad sängen underst, fråga mig inte varför, men det kan ha att göra med att jag sällan, låg absolut still och jag kan tänka mig att jag skulle ha kunnat falla ner, när som…om jag haft den övre slafen.

Kommer ihåg en specifik dag, med den sängen, då jag av någon anledning fick ett utbrott. Kan ha med tjurighet att göra, nån som talade om att jag inte fick göra som jag ville, det ska jag ha osagt. Nå, i alla fall så kastade jag mig ner i sängen satte upp mina fötter under den övre sängen och sedan tog jag i det jag hade….benpress…ish.

Och tjopp så hade jag fått loss sängbenen från förankringen och kastade sängen åt sidan med ett brak. Men sen lugnade jag nog ner mig…tror jag, vet att sängbenet gick av, Oops!!! Här kan jag nu också sätta en slant på att jag knappast erkände att det var mitt fel, förmodligen var det ju den personen som retat upp mig in the first place, som var den skyldige, eller hur?

Nåja, tur att man kan ändra sig, och idag är jag inte lika envis, som på den tiden. Jodå, lite sitter det väl i, men jag vet också hur man kan backa eller hålla tyst, för att inte skapa mer konflikter än nödvändigt. Eller så är det ett smart drag från min sida, där jag egentligen bara bidar min tid, och sedan…*pang*. Got you!!! :D

28377918_10211765727322043_762485565342640472_nJa jag vet, det är bara bildligt talat, jag har ju ingen big bock, men en bullrig bil :D

Nu är kaffet kokat och jag ska se på gårdagens Robinson medan jag intar frukosten. Sen får dagen rulla på i vanlig ordning. Jobb i eftermiddag men lite att göra, innan dess. Önskar er alla en fin onsdag!

Snubbelrisk

Av , , 6 kommentarer 12

 

Visst är vi människor lite korkade i alla fall… som tycker att människor som snubblar, ramlar, faller, ser roliga ut. Kom att tänka på det igår då dom visar upp den stackars cyklisten som tippar omkull i vattenmassorna, här på VK.
Jag satt inte och skrattade åt det utan tyckte nog mest att det var olyckligt för hon som ramlade. Men jag är inte bättre än någon annan, det vet jag :)
Vi sitter ju och skrattar åt allt elände dom visar på roliga klippen, och där finns det många som klantar till sig. Jag tillhör ju själv kategorin klantskallar eller snubbeloffer som fastnar med fötterna lite överallt, nu senast i stolen i konferenslokalen på Haga, där vi hade utvecklingssamtal.
Nu märkte ingen det, förutom Nicco då, som frågade vad jag höll på med. Och förra gången vi hade ett möte på skolan så lyckades jag ju trassla in snöret från jackan i stolsarmen så jag drog med mig den då jag skulle gå därifrån, jaja, det bjuder jag på, jag har vissa skills, som Nicco brukar säga… fast med lite lätt ironisk ton (förstår inte det).
Jag satt en gång nere på biblioteket på stan, där jag blev intervjuad av en tjej från universitet, utanför fönstret blir jag då vittne till flertalet snubblande människor. Det låg nämligen plattor därutanför och en av dom råkade sticka upp en bit, och jag lovar, det var ungefär en person var femte minut som hittade av den där plattan.
Första gången sa man typ, ojdå, och hoppades att människan skulle hålla sig på benen, andra gången likaså men sen var det svårt att hålla sig för skratt, men trodde ju nästan att det var dolda kameran.
Nu ska jag snubbla in i köket och fixa frukost, städa lite i källaren, jag får ju oväntat besök idag, eller nä, nu ljög jag, oväntat var det ju inte, utan rätt så planerat, det kommer en kille från Umeå energi och ska byta någonting till fjärrvärmen.
Sen ska jag hämta mamma, vi har ett ärende till banken och sedan tänkte vi ta en lunchmacka på Nybro, nåt mer lär jag inte hinna med då jag jobbar ikväll, jo förresten, jag ska även fixa middagen innan dess, så jag kanske ska börja med det istället.
Med pappa är läget oförändrat, men hör och häpna hur dom kan göra egentligen. Han ligger alltså med slangar och instrument kopplade till sig, han har fortfarande två brott på ryggraden (rätt så allvarliga sådana), men eftersom han nu kan klara sig utan respirator, så är tanken att han ska in på annan avdelning, och det är ju bra, säger inget om det, men…
Detta blir nog inte förrän på måndag och kommer det ett annat akutfall och det inte finns plats på IVA, så kan dom komma att flytta på honom till Skellefteå eller Lycksele… även om det bara gäller för en dag. Man kan ju smälla av för mindre, vad kostar en sån flytt, hur nyttigt är det att ens förflytta en person med dom skadorna, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga.
Jag förstår ju att dom inte gör det om det inte blir nödvändigt och förhoppningsvis måste dom ju också veta vad dom sysslar med däruppe (jag håller verkligen en tumme för det), men jag blev också något förundrad då en läkare från neurologen sa till mamma att pappa inte gjort så stora framsteg på en månad. Jojo, vart han nu fick en månad ifrån för då hade han bara legat där i 16 dagar *suck*.
Nåja, det är som det är och inget vi kan göra åt saken. Nu, mina vänner ska jag sätta fart. Önskar er alla en fin fredag!

Alpens Lady

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jag gjorde som många i dom yngre tonåren gör, då jag var just i dom yngre tonåren… tjatade på mina föräldrar om att jag ville ha en hund. Efter några års tjatande så fick jag då äntligen min vilja igenom. Kanske inte så genomtänkt av mina föräldrar, men vem kunde väl veta det.
Alpens Lady, hette hon, en chow-chow, med sin karaktäristiskt blåa tunga, lejonmanen runt nacken och knorren på svansen.
Inte en hund man valt om man hade vetat något om rasen. Detta är egentligen en ensamhund, som lyssnar på en person och inte flera. Vilket vi blev varse. Hon var svår dresserad och ville, precis som katterna, göra saker på hennes sätt och ingen annans.
Hon var duktig på att smita och hon var absolut inte det lättaste att locka tillbaka. En av gångerna som hon lade benen på ryggen, eller hon hade åtminstone tänkt det, så var min pappa snabbare än henne. Det var nämligen han som var ute med henne den gången och hon hann inte många meter innan han kastat sig över henne och knölat ihop henne… sen smet hon aldrig mer från honom, hon följde varje steg han tog och han blev den givna ledaren, inte jag… som hade fått henne.
När vi åkte upp till Malå fick hon dela fotutrymmet där fram, med min mamma. Lady låg på golvet, vid hennes fötter, och jädrar vilken nytta vi fick av henne då vi insåg att hon var världens bästa renvarnare. Hon kände lukten av renar på någon kilometers avstånd och satt sig genast upp då lukten av dom svepte in i bilen via friskluftsintaget, då visste vi att det fanns renar på vägen, en bit framöver och pappa saktade ner farten och vi började spana.
Hon var av någon anledning skotträdd, och pappas planer på att försöka få med henne på älgjakten, var bara att glömma, men så hände det sig, en gång för drygt 30 år sedan, att mina föräldrar samt Lady, åkte upp till Malå, på senhösten och nere sjön, uppe i en björk, hittade min pappa en katt, som inte var mer än skinn och ben. En så kallad sommarkatt som någon lämnat efter sig och som fastnat däruppe, och nu var så utmärglad att min pappa tyckte det var mest humanast att skjuta den.
Ja, och nu vet jag ju att det finns många som inte håller med om detta, men det är svårt att få det ogjort, och vem vet vad som egentligen var det bästa? Nå…
Lady hade ju också fått syn på katten och var lätt uppjagad över fyndet. Pappa hämtade geväret. Lady satt kvar, han laddade siktade och sköt, Lady hade allt sin koncentration på katten som föll ner i sjön då den träffades, hunden hoppade (frivilligt, hör och häpna, hon som hatade vatten) ner i sjön och hämtade upp det som nu hade blivit ett byte.
Med katten i munnen struttade hon upp till stugan, lade ner katten på gräsmattan och började gräva en grop, där hon hade tänkt lägga ner katten… förmodligen för förvaring om det någon gång i framtiden skulle bli kris på mat. Efter den händelsen var hon först att gå igång och ville följa med, så fort pappa plockade fram bössan. Förmodligen i tron om att dom skulle jaga katt men hey, en älg var ju inte heller helt fel, svårare att gräva ner bara :)
Önskar er alla en underbar söndag!

Läkarintyg

Av , , 2 kommentarer 3

Här kommer lite mer utdrag från läkarintyg:

*Hon beskriver huvudvärken som spännande.

*Patienten röker en cigarett i veckan. Uppmanar honom att dra in på rökningen.

*Patienten fick rådet att gå och hänga sig.

*Kan ej få ned hakan mot huvudet.

*Patienten är betydligt piggare sedan hon kom härifrån.

*Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

*Urin odlad på distriktläkaren visar växt av coli.

*Patienten har återigen fått ont i värken.

*Vänster knä svullnade upp och sökte distriktläkare.

*En hel del bekymmer med sina fötter, kan inte sjunga för halsen.

Om vissa sjukintyg ser ut på detta viset så borde slutkontentan av detta, vara som alla säger, man ska vara frisk för att vara sjuk!

 

 

Fötterna blev avknipsade

Av , , 2 kommentarer 3

Vi har, som bekant, två katter. Och dom är inte alltid så beskedliga så dom ser ut att vara.

Mycket ofog och dumheter har dom gjort, och ibland har man nästan ångrat att man tog in dom i våra liv. Men vad gör man? Dom är här och dom har bott med oss i snart fem år så dom lär få bo kvar, man tänker för sig själv att nu, kan dom väl inte hitta på nåt mer…jojo.

 
När Niccolina var yngre så hade hon en hel del Barbie dockor och några av dom skulle prompt med i badkaret då det var bad dags. Oftast lämnades dom dockorna kvar i badrummet efteråt, det tog ett tag innan dom var torr och hanterbara igen.
 
Nu var det då åter dags för ett bad, jag spolade upp vatten och hon hoppade i, det gick några minuter sedan hördes ett vrål inifrån badrummet. –MAMMAAAA!!! KOM OCH TITTA, VAD HAR HÄNT? Jag skyndade mig dit och där satt Niccolina med en av dockorna som nu saknade fötter. Dom var avknipsade vid fotknölarna.
 
Vi kom strax fram till att katterna (ja vi måste ju säga katterna när vi inte vet vem av dom som gjorde det) var skyldig till brottet. Men vart själva fötterna har tagit vägen vet vi inte, efter typ…7 år, så saknas dom fortfarande och det lutar åt att någon käkat upp dom, annars tycker man ju att dom borde ha dykt upp nu, eller hur?
 
Det finns en till sak som är borta, som försvann runt samma tidpunkt, och det är min armbandsklocka. Vi har letat och jag har letat men förgäves, den finns inte på denna jordyta, och det som är mest konstigt, är att jag är säker på att den låg på arbetsbänken precis på samma ställe där jag alltid lämnade den. Hade jag tappat den utomhus så borde jag rimligtvis ha känt det på mig då jag skulle ta av mig den, men inget har känts onormalt. Ja, jag vet inte, för samtidigt borde den ju ha kommit fram efter alla dessa år, om inte annat så skulle väl dammsugaren ha slukat den, och det skulle ju inte ha varit ljudlöst.
 
Nåja, jag har slutat använda klocka, man bär ju alltid med sig mobilen så det är inte så viktigt med en klocka, Niccolina slutade leka med Barbies för länge sedan så att en docka saknar fötter, gör inget heller, så här ser våra tapeter ut på ett tiotal ställen i hallen.
 Men vet ni vad, det rör inte mig i ryggen för snart ska det upp en boasering och då ni, katter, så ska det vara färdig klöst därute!
 
Ha en bra torsdag!

Caligula Minus

Av , , Bli först att kommentera 5

Vi hade en gång i tiden en kanin som hette Pricken, eller nej, han kallades för det, Theresé hade döpt honom till Caligula Minus, men eftersom det var lite svårt att uttala så blev smeknamnet Pricken.

Vi hämtade honom uppe i Arvidsjaur en augustidag för ca 18 år sedan, jag gissar att Theresé var runt sex år då. Vi bodde på den tiden, uppe på Mariehem så det blev hans första boende i Umeå. Han var redan två år då vi fick honom och han var inte speciellt tam, utan ville gärna vara för sig själv.
 
Vi hade honom lös i lägenheten, enda rummet han inte fick vara i var tv rummet, annars hade han fri tillgång till allt annat. Han gick på kattlåda så det var inga problem, sladdar bet han inte heller på om man inte lade dom precis framför nosen på honom.
 
När vi sedan flyttade hit fick han lite problem, det är nämligen parkettgolv i alla rum och det gillade han inte, det blev ju halkigt. Jag började med att lägga ut en racerbana av mattor runt lägenheten så han skulle ta sig någonstans och till slut hade han vant sig. Däremot ville han aldrig bli upplyft, hur än mycket vi provade så var inte det hans grej.
 
Enda gången han sökte kontakt var då man satt i soffan, då kunde han trycka in huvudet under fötterna och ville att man skulle stryka honom med foten, men jädrar om du försökte sätta ner handen, då stack han. Sen fixade jag en godis skål till honom, med torkad frukt. När den plockades fram på lördagskvällen så hoppade han glatt upp i soffan och ställde sina framtassar mot axeln, då var han ivrig på något gott.
 
Och dom gånger vi köpte pizza och någon hade beställt en Calzone, då kom han rusande och skulle ha snutten längst ut på pizzan, degbiten. Det var precis som om han kände på sig då det var pizza dags. Men uppe i stugan gick det inte an. Vi testade en gång pizzerian där och när vi kom hem till stugan så vägrade han ta emot biten, och hör och häpna, Calzonen var inte god, han hade smak han.
 
Apropå fötter så är Eloise väldigt lik Pricken, hon diggar fötter hon också. Jag trodde att vi någon gång skulle få det på film, hur hon gör eller på kort, men det är som svårt att tajma in. Om man sitter och rör foten litegrann så kommer hon springandes, sedan rullar hon över eller gör en kullerbytta med riktig snurr, ibland får man lyfta foten lite för att hjälpa henne att få lite fart, och sådär kan hon hålla på 8-10 gånger vid varje tillfälle, hon måste ju verkligen gilla snurren, hon håller dessutom benen alldeles rak och stel då hon åker runt, det ser för härligt ut.
 
Nu måste jag kolla in vad Niccolina har ställt sin mobil på, jag har inte hört att den spelat något än och nu är det bara en timme kvar innan vi ska traska iväg. Ha en bra dag!

Åsnor

Av , , 2 kommentarer 2

En åsnas ögon är placerade så att den kan se alla fyra fötter samtidigt.


Kändes ju nästan jobbigt, och med tanke på hur många överviktiga människor det finns som inte ens kan se sina egna, 2 fötter, så gör dom det bra…åsnorna alltså.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Fötterna sitter kvar

Av , , 4 kommentarer 2

Jovisst blev jag upphämtad av Åke, han for ju och besiktigade cheven och sedan tyckte min boss att han kunde komma och hämta mig direkt efteråt så han skulle slippa åka ut en gång till, så jag slutade halv ett istället för två.

Åke tycktes känna sig bättre ett tag under gårdagen men strax efter middagen så pressade han upp febertermometern till 38,7, så frisk är han inte…än.

Jag och Kerstin gick en sväng på eftermiddagen så nog kände jag att mina fötter satt där dom brukar, och det är klart, 1 timme och 45 minuters promenad och dessutom tvättstugan på kvällen gör sitt till.

Det blev ombesiktning och kan ni gissa på vad? En sån sketen liten sak som att ena framlyset pekade för mycket uppåt. Killen skulle försöka åtgärda felet men dom dög inte till att komma åt justeringen, så jädrans typiskt. Men det kunde som vanligt ha varit betydligt mycket värre, en lättare justering må ju vara, synd bara att det kostar 200 spänn extra plus den tid det tar att åka ut dit igen för att få en tid.

Ha en bra dag!

Vinst trots förlust

Av , , Bli först att kommentera 5

 

En vecka, 1,3 kilo lättare, totalt på 5 veckor gör det en förlust på 6,4 kilo, eller förlust och förlust, det ska väl snarare räknas som en vinst.
 
En av dom som går på den här kursen har tappat 8,4 kilo och hon sa att hon alltid varit överviktig, liksom skitviktig, fast vinsten av pengarna hördes hon inte ha så stort intresse av, men pengar är pengar, och det skulle sitta fint med lite extra nu i jul.
 
Jag fick ett tips av min coach och tror att jag ska göra som hon säger, så kan man checka av igen om 2-3 veckor och se vart man hamnat, om det gett bättre resultat.
 
Nu är det ju inte meningen att man ska tappa mer än 0,5 kilo/vecka, det är den ultimata viktnedgången för att kroppen ska hinna med och kanske man själv också. Vilken grej om man vaknade upp nästa dag och det hade försvunnit 20 kilo rätt ut i cyberspace, det vore någonting det.
 
Jag går en hel del om dagarna, minst 1 timme och 20 minuter plus dom gånger jag styrketränar också och det hade inte varit så jobbigt om jag inte fått så dödligt ont i mina fötter. Min mamma vill absolut att jag ska beställa tid hos min läkare men jag tror mig veta vad han kommer att säga –ja det där det kan ju vara vad som helst, sååå….
 
Nä sa jag till mamma, jag ska fortsätta att gå lika mycket, tills mina fötter faller av, då vore det väl själva den om inget skulle kunna åtgärdas.
 
Idag blir det stadstur med Jennifer och uppdraget är att hitta ett par vinterskor, har förberett henne på att jag inte köper nåt som bara kan användas i finväder och plusgrader och hon verkar införstådd med det…fast jag har nu en viss vana av att göra detta så guuu´vet vad vi kommer att komma hem med.
 
Åke är hemma idag, han har hostat och levt om hela natten och varm som ett element gående på högvarv, vilken tur då att jag var kall som en isglass :D
 
Nu ska jag putsa på ett brev som ska med i ett annat brev, som jag gjort i ordning och som innehåller diverse småsaker och som ska säljas på auktion i U.S.A. Dom har en insamling till auktionen som går av stapeln den 8/11 till förmån till en som fått en hjärntumör. Jag har bara av en slump, lärt känna hon som dragit igång det hela, via facebook , och jag tänkte att många bäckar små, sen tror jag stenhårt på uttalet: ”what comes around, goes around”. Man behöver inte heller få tillbaka från den man hjälper utan det kan komma från okänt håll, alla behöver vi bli lite bättre på att hjälpa andra och inte bara se till sig själv.
 
Hoppas ni får en bra fredag, vi får göra det bästa av dom förutsättningar vi har.