Ibland blir det inte som man tänkt sig…det började bra och bilen var packad med saker ända upp till taket, det var ombyteskläder, klappar, mat, kuddar, ja till och med lampa som ser ut som en julgran:
Jag skickade ett sms till Theresé då vi var på väg upp till Malå. Då hade vi nyss passerat hippologum, och det var -24 grader.
Första stoppet gjorde vi strax innan Hällnäs, då Åke kändes sig nödbedd att gå ut och insupa lite kall och god luft (viss ironi där).
Vi hade köpt med oss lite julmust, coca-cola, jag hade till och med tänkt göra en äggtoddy, dagen till ära, satt där och tänkte på all dricka vi hade med oss, och precis i den stunden så kommer jag på den enda grejen som vi glömt, jo, för det brukar oftast vara något man har kvar hemma, spriten. Nåja, nog skulle vi klara oss utan den, det var inte hela världen, men så säger plötsligt Åke att värmen började stiga lite oroväckande, bilen gick varm.
Ska du inte stanna av säger jag, så den får kyla av lite innan vi fortsätter, dom har ju en mack i Åmsele? Då hade vi ungefär 1½ mil kvar dit, men Åke tjurades och trodde väl i sin enfald att vi skulle ta oss hela vägen dit, men icket, en mil kvar och bilen kokade våldsamt och sen dog den.
Ut och upp med huven, fruktansvärt kallt, lite blåst och inte hade jag satt på mig några lång…trosor, heller 🙂 Höll formligen på skaka sönder efter tio minuter. En bil kom och stannade, men det var inte så mycket han kunde bidra med, det handlade ju bara om nedkylning samt en liten bön om att den skulle starta då den kallnat.
Det gjorde den och vi kunde fortsätta en mycket osäker resa till macken, tror aldrig att en mil har känts sååå lång, förut. Men vi hann dit och någon däruppe tyckte nog att han kunde hjälpa till litegrann för macken var dessutom öppen, vilket vi hade börjat betvivla, julafton, Åmsele och allt vad det kan innebära. Då var klockan ungefär 13:20, dom skulle stänga 14:00. Vi gick in och köpte oss en kaffe, tyvärr så hade dom stängt grillen så vi fick oss ingen lunch, men vad kunde man göra åt det då, gilla läget och hoppas på att dom sista tio milen skulle gå fort. Man höll ju på känna en viss hunger.
-30 grader var det i Åmsele, hon som har hand om macken talade om att det varit -35 uppe i Sorsele och det lät ju inte så bra. Dessutom med den lilla blåst som var där så var det ju inte konstigt att tänderna höll på hacka sönder, det var ganska så nära vattnet, där vi stod då den kokade, så det kan säkert ha varit en -35 där också.
Åke fyllde på glykol och rödsprit, sedan gjorde vi en kort omröstning och bestämde där och då att resan till Malå skulle avbrytas, vi tordes inte fortsätta uppåt där det kanske inte heller skulle vara så mycket mer trafik samt att det är lite längre mellan bebyggelserna. Vi hade ju större chans att ta oss hemåt än uppåt, om det skulle krisa. Nicco gick med på detta men vi fick lova att det skulle bli en Internetfri kväll, och det fick hon ju givetvis uppfyllt.
Sedan började återfärden vilket inte blev en speciellt skön upplevelse, vi fick nämligen aldrig upp någon värme inne i bilen. Snacka om att frysa in på bara benen, jag tror att jag var nära att få frostskador i främre hjärnloben, vid inandning genom näsan. Åke lade handen vid fläkten vid några tillfällen och sa –Jamen nu känns det som om det blev varmt. Jo tjena sa jag, det kommer inte en gnutta värme från den där, du är så nära döden som du bara kan vara och det är därför du känner dig varm. Viss *ironi* där.
Nicco hade fått en julklapp av Birgitta och Fred, dom hade sagt att några såna där så skulle hon inte frysa, nu undrade hon om hon skulle få öppna det paketet, ja gör det sa jag, det kan ju vara något du har användning av nu, och se, det var en filt med döskallar på, som hon snabbt vecklade ut och lade över sig, den kom väl till pass.
Innan vi burit upp allting vi hade packat in i bilen, så hade det gått en stund. Vi fick oss en välförtjänt lunch, halvfyra på eftermiddagen. Det plingade till i min mobil och jag hade fått ett sms, jag sa till Åke, det där är nog Theresé, men…det skulle faktiskt lika gärna kunna vara Jan A, som nu sett att det lyser här, och då har han bara skickat ett stort frågetecken, och sen skrattade vi. Men vad rätt jag hade, det var Jan och han undrade bara om vi var hemma. Jag tyckte det var lättast att ringa upp och fråga honom om det såg ut som om vi var hemma, jo sa han, det lyste i erat kök för en stund sedan. Ja, sa jag, vi är hemma, men Nicco tycker att vi ska låtsas som om vi är uppe i Malå.
Hon tyckte att detta var jätte pinsamt, snacka om en onödig resa. Men jag tror jag satt och skrattade hela vägen hem, detta är väl nåt att berätta på skolan sa jag, allt vad vi gjort på julaftonen, du sa hon, det här berättar man inte för någon. Men som vanligt är det ju så, att denna julaftonen kommer vi att komma ihåg, det hände något och även om det kanske inte var så hysteriskt roligt då man satt där, så kan man ändå skratta åt det.
Vi kan ju alltid säga att vi luftat bilen, vi kan också se det från den positiva sidan, all mat vi hade med oss, klarade sig alldeles utmärkt, det var ingen upptining där inte, snarare en viss rädsla att all dricka skulle förfrysa och smälla sönder. Vi fick se ett fint vinterland även om det var genom istäckta fönster, vi fick oss en äggtoddy a´la Maria och slutligen, vi fick en riktig kick av att få komma in i värmen, guu´se skönt det var.
Önskar er alla en fin juldag!
Senaste kommentarerna