Etikett: Fredrik

Och vad heter du?

Av , , Bli först att kommentera 14

Har hela mitt liv trott att min mormor, Sadura, med hennes ovanliga namn, var en av dom få i vår släkt som stack ut lite med namnet. Ja, och hennes bror förstås, Karner och kanske deras mamma, min gammelmomor, som hette Teolinda. Men nopp, så var det inte.

Theresé har i sitt släktforskande ramlat över detta, och här är min farfars farfars bror, Fredrik och hans fru, Anna Fredrika, med deras barn, Kolla in namnen :D

49077065_2238386646487354_5550973023642714112_nAlltså jag älskar ju nästan Filipfina, Friggo och Ferner…Wow! :)

Apropå namn, så kom det en fråga på FB igår, om vad man kallades som barn, och av någon outgrundlig anledning kallades jag för Tjorven. Så jag skrev det, och nu blev det en diskussion med Marky från Fillipinerna, om hur man uttalar detta, hm, huvudbry :D Jag går bet på den!

Här några bilder på jag, och året lär ju vara 1973 och jag är 6½ år gammal…eller ung! Mja, vi kanske hade några likheter, jag vet inte.

48997374_10156823262616585_2192941461601779712_o 49092697_10156823261736585_8654740176708304896_n 49666932_10156823255731585_2290250306539225088_nOch nu är det bara 3 dagar kvar på detta år, så det är bara nu, dessa sista dagar, jag kan säga att det var 45 år sedan, på tisdag är det 46, jojo!

Hoppas på en bra dag för er alla, och ett litet tips så här på lördagsmorgonen:
krocken25april 014

På plats…

Av , , 6 kommentarer 8

Första ”riktiga” semesterdagen, var då inledd, och den började riktigt bra. Solen sken och inte en endaste broms, så långt ögat kunde nå, myggen var milda och inga andra kräk fanns framme, ja, förutom renarna då. Dom springer nästan runt husknuten här, Winstone har ännu inte lyckats se någon, men han vädrar och han hör bjällran då dom kommer.

Kusin Jenny och hennes man hade vägarna förbi och dök in på eftermiddagen, lagom till kaffet. Det var 11 år sedan hon var här, så det var ett tag sedan. Vi satt ute till middag och sedan kvällskaffet, dit vi bjudit in farbror Sam, också.

Sam som förövrigt var här, tidigare under dagen, och gjorde i ordning lite ved och svor åt råttorna som sprang runt benen på honom, dom hade väl gjort sig ett litet tillhåll i vedhögen hans. Nicco och Gustav såg en uggla, sent på kvällen, och det är väl som dom brukar säga, gott om ugglor om det är råttår, då har dom buffé hela dagen, gratis.

Men nu kan man säga att den bra, semesterdagen, började dala ut, myggen var ettriga som tusan, knotten ville se lite blodvite, och sen, kom regnet. Tur att vi har tak över huvudet, så vi parkerade oss inne i stugan och spelade ett parti Chicago. Gustav och Nicco testade kanoten och fiskespöna.

Och nu på morgonen så har Jenny och Fredrik och deras gulliga, speedade vovve, Jojka, dragit vidare, på väg mot höga höjder, dom ska fjällvandra i Kebnekaise, så vi får önska dom lycka till…vi har ju en gång provat på att vara där, och jag vill minnas att dom myggen, inte alls var att leka med.

Och nu när vi ändå är inne på ämnet mygg, så kan jag säga att jag deklarerade krig mot dom, 4 i natt. Då hade jag försökt ignorera dom i 30 minuter, men det går ju inte. Dom hamnade till och med under täcket, och hittade av att bitas. Så jag steg upp och fixade in en myggdödare i uttaget och uttalade en liten förbannelse över dom, och se, efter en timme var det tyst och lugnt igen. Aldrig mer går jag in i bussen och lägger mig utan att först ha satt igång myggdödare en timme innan, minst.

Längst ner på Udden, där vi nu är, så binder fastlandet ihop, Udden med en liten bit väg, sedan fortsätter Udden en kilometer ut i sjön, så här ser det ut, själva förankringen :D

Foto2567 Foto2568

Sjön är verkligen vad som gör denna plats till vad den är! Önskar er alla en trevlig torsdag!

 

 

 

Det finns dödliga sådana men…

Av , , 2 kommentarer 15

 

På Nybro igår vart det snack om bland annat, spindlar. Ingenting Anna är rädd för, och inte jag heller, inte numer, men man vill för det, inte ha dom på sig. Dom upplevs som illmariga, smarta, läskiga saker som bara väntar på rätt tillfälle för att få hugga. Nu kan man ju undra hur en sån liten sak ska kunna fälla en fullvuxen människa och det var nog under ett sådant resonemang med mig själv, som jag övervann rädslan…typ.
Jaja, det finns ju dödliga spindlar men inte här i alla fall, inte än, så det värsta man kan råka ut för är väl att man skulle kunna känna ett bett, men inget värre. Och bara i trängda situationer.
Anna berättade om ett litet möte med en sån där spindel som jag skrev om ifjol, att vi hade nere i källaren. Vi satt och filurade på vad dom kunde heta men kom inte på det, så jag har nu letat fram det jag skrev om dom och det var följande: Egentligen tillhör dom inte spindelsläktet, två ögon har dom, spinner inga nät utan jagar byten i nattens mörker. Anticimex kan tillkallas om man vill bli av med dom, och ja, det vill jag. Deras namn är lockespindel och så här ser dom ut:
Bilden ska jag för säkerhetsskull säga, är ritad… av mig, hahaa… det var ju nämligen så att Kerstin trodde att detta var en riktig spindel som jag plattat till, men det var lite fel.
Kommer ihåg en gång då Emma var liten, även hon skrämd av spindlar, men det kommer nog förmodligen av att vår kära mamma, var och är fortfarande rädd för dom. Vi var uppe i Malå och jag passade Emma (kommer inte ihåg vart våra föräldrar var), jag gissar att hon var runt 3-4 år och satt vid det tillfället på toaletten.
Plötsligt ropar hon, med lätt uppjagad röst att det sitter en spindel på väggen. Jag tar ett djupt andetag och vill naturligtvis inte visa henne att jag egentligen skulle vilja springa ut från huset… lämna orten, åka hem till Umeå, utan jag tar mig samman, öppnar dörren och kollar in monstret som sitter där och glor.
Jag känner med en gång att detta är något jag inte fixar att ta bort, jag skrattar lätt och säger: Nämen det där är ju bara en liten spindel, inget att bry sig om. Sedan vänder jag mig om och ropar: FREDRIK!!! Kan du komma. Min kusin Fredrik finns nämligen i huset och han dyker snart upp som en räddande riddare, och undrar vad jag vill. Jo, säger jag, det sitter en spindel där och Emma är rädd för den, kan du plocka bort den? Och det gör han, i ett nafs, jaaa, säger jag till Emma, där ser du, inget att bry sig om.
Hahaa… precis som hon nu trodde på det va, varför kunde inte jag i så fall plocka bort den. Eller så var hon för liten och skärrad för att lägga ihop ett plus ett, och trodde på vad jag sa. Jag önskar er alla en fin tisdag!