Etikett: frimärke

Ehh…akward, eller?

Av , , Bli först att kommentera 18

Hittade ett medlemskort på då jag var ute med Mr W härom dagen.

På baksidan, hävdas det att kortet är personligt, och som upphittat, ska det lämnas, eller skickas in.

Detta väckte frågor hos mig.

Hur kan det vara personligt, om det inte finns en endaste siffra på kortet, inget chipmärke, inget namn, inget som ska dras i nån apparat, nada?

Och min andra fråga. Vad får dom att tro, att jag, som upphittare, ska ta mig till deras lokaler, bara så där, av min egna, goda vilja. Eller alternativet då, köpa ett frimärke så jag kan lägga er det i ett kuvert som jag sedan kan posta till dom?

Den senare frågan, mejlade jag om. Jag vet ju att till vissa instanser eller företag, kan man skriva Frisvar, och då ska man inte behöva betala nånting. Så jag tänkte väl att i en värld där alla ska hjälpa alla, borde det ju vara så det ska fungera. Fast nej, tydligen inte. Svaret jag fick var ett kort och gott, klipp sönder det.

Ehh, ok, jamen då gör jag det, och nu var det gjort.

Fast inte utan, att jag ju fick lust att fråga varför det inte står så på kortet från början då? Jösses..

Detta är något som tog upp igår, på TV 4, och sedan lades det ut en länk på FB.


Ni kan ju tänka er, kommentarsfältet. Många arga föräldrar som tycker det är katastrof, att man inte får säga att ens barn är duktigt.

Utan att ha sett denna sändning, men efter att ha ögnat igenom en del kommentarer, förstod jag att det handlade om själva ordet, duktig. Det finns andra sätt att säga saker på. Jag lämnade en kommentar, om vad jag själv tycker, skrev följande, och jag citerar.

”Jag tror att det kan bli övermäktigt, för vem som helst, om dom får höra att dom är världens bästa, och det där fixar du, du som är så duktig. För vad händer då du VET, att du inte klarar av, det alla säger att du kan… Förmodligen dumförklarar man sig själv, och det kan sluta med att man ger upp för att slippa känna sig värdelös. Att ge beröm ska man absolut inte sluta med, men man kanske ska tänka på hur, och på vilket sätt, man framför berömmet.” Slutcitat

Ingen människa, överhuvudtaget, kan jämföras med nån annan. Vi funkar alla olika, och tar beröm och kritik, på olika sätt. Det handlar även om hur man tolkar saker och situationer. Hur snabbt du snappar upp det du hör och ser, och vad du tar åt dig.

Såg en skylt textad på engelska, som jag nu översätter på mitt sätt. Jag ger er, äran att tolka den som ni tycker den ska uppfattas. Men visst fattar man kärnan i det hela, även om, åtminstone jag, kan ge exempel på varför inte, majskornen poppar samtidigt. Fast det är inte relevant i just detta kontext.

Har ni tänkt på, att då man poppar popcorn, förbereder man dom, på samma värme, i samma kastrull, tillsammans i samma olja eller smör. Fast ändå kommer kornen inte att poppa samtidigt.

Jämför aldrig dina barn, med andras. Dom kommer att poppa när dom är redo.

Med detta sagt, kommer jag att avrunda med ännu en sak att grunna över. Och önskar er alla en fin tisdag! Dom allra flesta har 5 fingrar, undantag finns det alltid. Men inget finger, är det andra likt. Dom används till 5 olika saker. Jo, tro mig, det är sant. Kolla bara!

Det tummar vi på!

Alltid nummer 1

Guldet på ringfingret som representerar kärlekslöften

Lillfingret som absolut duger som löfte till små överenskommelser!

Sen var det ju ett finger kvar…hehe…

 

 

NONONO!!!!

Av , , 4 kommentarer 7

Tänker lite på hur olika vi är och hur vi känner eller tolkar situationer, eller att man får för sig saker, vill ha det på ett visst sätt och då spelar det ingen roll, vad någon annan säger.

Jag vill nog ha mitt space, som en ”typisk” svensk, folk ska inte vara uppe i mitt ansikte utan hålla sig på behörigt avstånd. Därför var det lite av en övning, kanske man kan kalla det, att vara i Spanien. Där människorna är högludda, närgångna och i vissa fall, rätt så tjatiga, om ni frågar mig.

Vi sitter på en restaurang vid havet, en populärare sådan, eftersom vi får stå en stund och vänta på att få ett bord. På menyn står det att man har en timme på sig, klart dom vill hinna med så många gäster som möjligt. Och där, mitt i maten, kommer en glasögonförsäljare fram till bordet och vill kränga solglasögon.

Jag vet inte hur många gånger jag säger, no, nej, jag vill inte, jag använder inga såna, NONONO!!! Och han fortsätter oavbrutet att tjata, drar fram vartenda par han har i sin påse, efter 5 minuter säger han, Specially price for you!!!  Och efter ytterligare en stund får han lov att ge sig, och man undrar vad det var han inte begrep???

Lite fräck också att störa så där, då man sitter och äter. Han var nu inte den enda…det var låtsas statyer, utklädda hundar, musikspelande gubbar, och osynliga män efter strandpromenaden. Alla ville förstås ha pengar…vad annars.

050Foto1546 Foto1547_001

Dom sistnämnda, inlejda av kommunen för att det ska vara lite spektakel så där, nåt att roas av. Fast jag vet inte jag, om jag roas av deras bedjande ögon och utsträckta händer. Lite som…ge en till en och du får ge till alla.

Inkastare vid varje matställe och det fanns inte bara ett och två ställen, utan precis överallt, vilket otacksamt jobb, tänkte jag, att stå där och försöka få in folk på just deras hak. Jag tänker att om jag vill ut och äta, så vet jag kanske redan vart jag ska, och att säga NO, är det första man får lära sig, om man inte ska bli överkörd, totalt.

Eller så kan man göra som Tina, som skulle köpa nio frimärken och säger. Nine stamps, thank you, och dom tror att hon pratar tyska: Nein, stamps! Inga frimärken, tack så mycket! Hahaa…

Nåja, vi är som sagt var alla olika, och man lär sig nåt nytt, varje dag. Nu frukost i en hast, ska strax iväg och jobba. Önskar er alla en toppen lördag!

Maria Lundmark Hällsten