Etikett: Gällivare

Puckat

Av , , Bli först att kommentera 12

Såg att Ingemar Stenmark fyller 60 år idag, så vi grattar honom, inte bara till åren, utan till den människa han är. Och som det står här i rubriken, ingen har fått Sverige att stanna, som han, men stämmer det?

Skärmklipp 2016-03-18 06.23.58How about…SJ? Hahaa…

Nu är jag ingen tåg åkare, jag och en gammal klasskompis, Annica, fick äran att som 12 åringar, ta tåget från Umeå till Gällivare där vi skulle vara barnvakter till mina kusiner, Gunnar och Anders.  Resan tog 7 timmar, och vi höll på tabba oss, redan i Vännäsby…vi trodde vi skulle av där, tog väskorna och gick mot utgången, men hann inte ända fram, det var ju tur.

Det var i Vännäs, vi skulle byta tåg :D

Vi hade bastuträffen hos Laila igår kväll, och det var verkligen inga triss lotter vi hade, utan tristlotter, inte en spänn, vann vi, fast vi satt med 6 stycken lotter. Nå, vi är ändå överens om att det är lite spännande ändå, detta med att avrunda kvällen, med att se om det blir en slant, eller inte…mest inte.

Nu ska jag strax iväg och träna, sedan blir det en vals med snabeldraken, ikväll kommer ju gänget från Järlåsa. Och apropå Järlåsa, så vet ni väl att det är därifrån, drycken Pucko kommer. Theresé skrev om det för några år sedan, här kommer den lilla storyn (huset hyr dom numer ut, och bor 3-400 meter längre ner efter vägen):

Skärmklipp 2016-03-18 07.27.56
Och lite om varför den fick namnet Pucko, infon om det, hittade jag HÄR

Historien bakom namnet

Namnet Pucko fick chokladmjölken från den mycket populära glasspinnen Chokladpuck, som tillverkades av Glace-Bolaget, som ägdes av Mjölkcentralen. Puck var faktiskt ett namn som i en eller annan form återkom på flera av Mjölkcentralens produkter. Bland annat fanns en ost med det namnet.
Pucko gjorde inte särskilt stort väsen av sig när den började lanseras på allvar 1954, och reklamkampanjen för den nya produkten var ganska blygsam, men den blev ändå snabbt populär. På S:t Eriksmässan i Stockholm 1955 såldes 19 700 flaskor på 16 dagar. Och från mitten av 1960-talet fick Pucko ett rejält uppsving, då produktionen mer än tiodubblades. Åke Andersson, som var fabriksföreståndare i Järlåsa, berättade i personaltidningen Mjölkdags att ökningen bland annat berodde på turistresorna till Mallorca.

”Jo, det är nämligen så att på Mallorca lär chokladmjölk med konjak i höra till en av de specialiteter som turisterna gärna faller för. Det kallas Lumumbadricka. Och när man så kommer hem, solbränd och fylld av goda semesterminnen, ringer man genast Åke Andersson och frågar var man kan få tag i Pucko.”

När man skapade Pucko ansåg man formgivningen av flaskan vara viktig för att locka kunder och för att få dem att känna igen produkten, något som är viktigt även idag. Den första flaskan hämtade sina drag från den klassiska Coca-Colaflaskan, men den blev inte särskilt långlivad. Istället formgavs en ny flaska, som sedan kom att leva kvar ända till år 2000. Och när det då var dags för en ny flaska var den till stora delar lik den gamla klassiska.

Pucko kom med tiden att bli ett måste till korven eller hamburgaren. I boken ”Korv, mos och människor” av Leif Eriksson berättas om korvkioskens utveckling, och där har förstås Pucko sin givna plats, liksom i varje korvkiosk. Märkligt nog gick den inte att uppbringa i korvkiosken i just Järlåsa, som låg alldeles intill fabriken. Där tillhandahölls i stället konkurrenten Cocio, från Danmark, till Järlåsapersonalens besvikelse.

Önskar er alla en trevlig fredag!

Den resan hade kunnat bli kort

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Jag (och Nicco) fick en present av Theresé och Sally, då dom kom hit i påsk, ja, inte bara dom orangea tärningarna som ska sitta i Camaron utan också världens förkylning. Ont i halsen så det jag koncentrerar mig mest på, är att andas och att svälja, vilket inte är så lätt. Huvudet känns just nu som en betongklump, men det kan ju också bero på att jag vaknat med en timmes mellanrum, hela natten.
Jag köpte en tablett på apoteket som skulle bedöva det onda i halsen, perfekt tänkte jag, en sån tar man ju då man går och lägger sig, men på mig funkade den då inte. Jag kan känna en viss bedövning längst in i gommen men thats it, och det är inte där jag har ont.
En av gångerna då jag vaknade, så hörde jag ett knäppande ljud, tänkte först att det var katterna som provade på ett utbrytningsförsök, men då jag klev upp så hörde jag att ljudet kom från matrummet, och vet ni vad jag tänkte… tänk om det är någon som försöker ta sig in via balkongen.
Jag gick in där och lokaliserade ljudet till takdropp som studsade mot rutan, ingen inbrottstjuv. Det mest knepiga var ju nu, då jag läste på vk.se om inbrottstjuven på Grisbacka, inte alltför långt härifrån, som försökt ta sig in via altandörren, jojo.
Åke har ju sin transporttidning och den brukar jag läsa ibland, i nummer 4 stod det om den farliga järnvägen, när dom i början på 1800 talet, resonerade kring frågan om järnvägens vara eller inte vara. En läkare klargjorde i medicinska termer att människan inte skulle överleva i det lufttryck som uppstår då ett tåg rör sig med en hastighet av 30km/timmen.
I Sverige diskuterades tåg mellan Stockholm och Uppsala men hur skulle det kunna bära sig när det räcker med två hästdilligenser för att klara hela passagerartrafiken, fnyste skeptikerna. Ja där ser man, jag undrar vad dom skulle ha sagt om dom levat idag, och fått se vad som hänt med utvecklingen.
Min första tågupplevelse var vid 12 årsåldern och jag och min klasskompis Annica, skulle åka tåg till Gällivare, för att sitta barnvakt till mina två ohängda kusiner, som bara var några år gamla. Ja, inte enbart för att vara barnvakt, utan även för äventyrets skull.
Den resan kunde ha blivit jättekort. Tåget stannade i Vännäsby och då trodde ju vi att det var Vännäs, där vi skulle hoppa av och byta tåg, vi greppade våra resväskor och var på väg mot dörrarna då tåget startade igen med ett ryck. Vi stod där med långa näsor och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Men vi fann oss i våra öden och tänkte att vi får se vart vi hamnar, och det blev ju rätt i alla fall. Vilken tur att vi inte hann hoppa av, för då hade vi fått vänta i evigheter på tåget till Gällivare :)
Önskar er alla en fin onsdag, för min del blir det nog till att kurera sig… ordentligt.

Lingondricka…nopp, det var…

Av , , 4 kommentarer 4

Så är vi tillbaka i den ”vanliga” lunken igen. Innan Theresé åkte hem så var vi först hem till Brälla och Lena och blev bjuden på kaffe, sedan åkte vi ut till Strömpilen där Theresé skulle kolla på kläder och vi skulle se vad dom tar för en dator genomgång samt en laddare till Niccolinas kamera. Sedan fick hon en förskottspresent av Theresé, ett extra minne till hennes mobil.

Niccolina lyckades sätta igång ett larm inne på El-giganten, hon skulle lyfta upp en mobiltelefon och då råkade en sladd ploppa lös och det började tuta samt blinka en röd siren. Ja jag säger då det. Men det orsakade då ingen kalabalik, det kom en kille och återställde larmet, jag sa att det inte var meningen och han nickade lite trött och sa att det oftast inte var det. Det har säkert inträffat otaliga gånger och dom är less på ljudet, kanske dags att ordna dit ett nytt system?
 
Kerstin och Janne är nere i Gävle och dom hade provat ringa igår men jag hade inte mobilen med mig, jag skickade ett sms senare på kvällen och undrade om det hade varit nåt viktigt. Janne ringde upp och sa att dom hade varit på Ikea och troligtvis sett glasen jag hade bloggat om, och nu undrade dom om jag ville ha ett sexpack till… hela glas. Dom ska åka dit idag igen och investera i det så då får jag fylla ut tomrummet i köksskåpet, trots allt. Very nice!
 
Theresé påminde mig igår om min farbror och vad han hade gjort…av misstag. Dom bodde uppe i Gällivare för flera år sedan, han jobbade som helikoptermekaniker på Norrlandsflyg. Hans fru brukade göra lingondricka som hon sedan frös ner, i bland annat, ur diskade siraps flaskor. Han brukade väl ta med en sån flaska någon gång då och då, på jobbet. Och just den här gången var det precis vad han hade planerat att göra.
 
Han grävde fram en flaska och åkte iväg till jobbet. Lagom till lunchdags hade drickan tinat upp och han hällde upp ett glas, men han tyckte att färgen var annorlunda, han sniffade i glaset men tycktes inte känna någon speciell doft så han drack, rynkade på näsan men kunde ändå inte förstå vad det var som inte stämde. Lite järnsmak var det på drickan (jag förmodar att det var MYCKET järnsmak, men han kanske var lite förkyld) men tron kan ju försätta berg och han drack upp det han hade med sig.
 
På kvällen frågade han frun om drickan och sa att han tyckte det smakade lite annorlunda…vet ni vad det var han hade druckit, och håll i er nu, renblod. Hon är ju renägare och brukar väl ta rätt på blodet för tillverkning av blodpalt etc., och det var precis det hon hade frusit ner i en sirapsflaska. Hurvas!!!
 
Ni får ha en bra måndag, själv ska jag se om Annika är hemma så jag får fara och hämta uppsägningspapperet samt en deklaration på vad jag har gjort fram till nu.