Etikett: gips

Vi firade igår!

Vi slog på stort och firade dammsugarens dag igår:

004

Winstone såg onekligen frestad ut:

012 014

Men sånt där får han inte, däremot fick han en bit hundlördasgodis, och det var han glad över.

Och om en vecka är det dags för Niccolina att fylla år, ojoj, så då blir det förmodligen tårta. Skulle vilja hitta på nåt nytt, att ha inuti, hm…ja vi får se vad det blir för innehåll :D

Niccos favorit som liten var just dammsugare, ingen annan i hennes omgivning, när vi pratar om barn, gillade just det. Och då hon fyllde 4 eller om det var 5 år, och skulle bjuda på fika uppe på förskolan, ville hon att vi skulle ta dit dammsugare.

Njae, sa jag, det är nog ingen annan som vill ha det, så då får det nog bli chokladbollar istället, eller glass. Jag kommer inte ihåg idag, vad det blev, men inte punschrullar i alla fall :D

Hon lyckades också bryta ett litet ben i foten vilket slutade med en operation och gips i 6 veckor. Då hon kom från uppvaket och dom checkade läget, så berättade sköterskan att dom brukar fråga barnen vad dom är sugna på, och har dom något önskemål, är det ett tecken på att dom mår helt ok.

Hon frågade Nicco, vad hon var sugen på…och fick till svar…tadaa…dammsugare!!! Då skrattade sköterskan och sa att hon jobbat många år där, men aldrig hade någon önskat sig dammsugare.

Och givetvis, det ena ger det andra, så det var inte bara dammsugare till kvälls fikat utan jag drog även runt på våran lilla drake, igår. Stor städardag, med andra ord, det brukar ju behövas ibland. Synd bara att finishen försvinner snabbt och återgår till det vardagliga, sand i hallen och lite djurpäls, från både katter och hund, det är som oundvikligt :D

Hoppas på en fin söndag, för er alla, känns i alla fall uppiggande att solen skiner, får nästan lust att sätta sig ute på altanen, mot väggen.

Gamla tiders signalsystem

Av , , 8 kommentarer 10

 

Läste precis Marjas blogg, http://blogg.vk.se/marja/ där hon skrev om att kunna busvissla. Jag kan det, men inte utan hjälp av pek och långfingret. Min mamma kan, utan hjälp och detta med busvisslandet är man uppväxt med. Det var nämligen vårat signalsystem då vi var i stugan, och före mobilens tid. Det var ett evigt visslande över nejderna för att meddela sig.
Det kunde betyda att kaffet var klart, däruppe vid eldstaden, det kunde var att lunchen var serverad eller att någon hade telefon. Ibland visslades det i led, en vidarebefordrade till nästa som skickade vidare till tredje person. Lite lustigt faktiskt :)  Men det funkade, och det var ju huvudsaken.
Satt härute på altanen, förra sensommaren då det passerade två mammor med barnvagn. Dom gick över vägen och en av dom hade sin kofta slängd över handtaget och märkte inte att den föll ner på vägen. Jag provade mig på ett hojtande men det hördes inte så jag busvisslade, och då blev det en reaktion.
Jag pekade på vägen och hon såg att koftan låg där, hon tackade och ropade att hon blivit förvånad över busvisslingen, hahaa… det lät som om hon inte förväntat sig att jag skulle fixa det, dessutom ska tilläggas att jag hade vänsterarmen i gips, men det gick i alla fall :)
Nu över till en annan totalt ointressant grej, men ett mysterium för mig. Vi har i vår hall, två lysknappar, en går till brolampan och den andra till hallen:
Vi har bott här i 1 år och 10 månader och jag kan fortfarande, efter all den tid, aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, trycka på rätt knapp. Det blir alltid den jag inte tänkt mig och jag begriper inte det inte, hur svårt på en skala kan det vara att få in höger går till den och vänster till den.
Och varenda gång jag ska knäppa av en lampa så står jag verkligen där och funderar, sen tänker jag, jaja, den där är det ju, det känner jag, men pytt heller, det är fel och det blir ständigt fel. Jag får det inte till annat än att den som satt lysknapparna där, inte monterade dom på ett logiskt sätt. Eller kan det vara jag som är ologisk på nåt sätt… man kan ju börja fundera.
Nu ska jag i alla fall testa att tänka höger till den och vänster till den så ska vi se hur lång tid det tar innan det fastnat, kanske 2 år till men skam den som ger sig.
Läkaren jag var till igår skickar en remiss till hud, han tyckte dom skulle titta på fläcken jag fått och det är ju detsamma, bättre att undanröja tvivel än att gå runt och grubbla, fast egentligen har jag inte gjort det, grubblat så mycket, bara då jag känt den.
Sedan fick jag gå och lämna en hög med prover igen och jag blir så glad att det händer saker, inte det vanliga ”det kan vara vad som helst”, utan här kollas det upp och dessutom ser han varje prov som en grund, om det sedan blir förändring. Kunde inte fått en bättre läkare, känns det som.
Idag står det träning på schemat, ska bli skönt att komma igång med det igen. Önskar er alla en fin tisdag!

Om ni vill vara lite eljest

Av , , 4 kommentarer 8

 

Niccos kille, Rickard, åt middag med oss igår och vi började prata om gipsade ben och armar (fråga mig inte hur vi kom in på det). Och givtevis kom vi ju ihåg då Nicco brutit benet i foten, för andra gången, men inte samma fot. Nu vet jag att jag skrivit om detta förut, men det kanske inte alla har läst eller kommer ihåg.
Nå, vi var i alla fall uppe på akuten, Nicco hade blivit placerad i rullstol med hennes mamma Maria, som 1:e rullstolsförare. Jag kommer inte ihåg om hon då fått en gipsskena på benet, eller så var det innan dess.
Vi skulle i alla fall ut från en korridor där en massa läkare sitter, och in i väntrummet igen, och där mina vänner, satt minst tjugo pers, alla med sina anleten riktade mot dörren där vi skulle ut.
Maria (dvs jag) tryckte på dörröppnaren, och försök nu själva hålla i en kexchoklad och burk med läsk samtidigt som du ska manövrera rullstolen och dörr eländet åker in åt andra hållet, med andra ord helt oväntat, och givetvis smäller dörren upp på rullstolen där det stackars offret satt för jag hann inte få bort hela henne dessutom kläms rullstolen fast mellan dörren och väggen. Hahaha… detta tillhörde en av dom gångerna jag skrattade så tårarna rann och inte kunde jag sedan se vart vi gick. Jag undrar vad folket där i väntrummet tänkte… kanske, vilken tur att den där människan inte har detta som yrke :)
Men då visste dom inte, precis som jag inte heller visste då, att det är precis vad jag gör idag. Styr runt på en rullstol. Men nu har jag ju lärt mig att ALLTID kolla åt vilket håll dörrar öppnas, innan jag trycker på någon knapp.
Men min chef har inte varit besparad mina missatag heller, hon har ju ibland en elrullstol och det är stort otympligt åbäke. När vi assistenter kör den så fungerar den som en självgående gräsklippare, ungefär. Man håller ner ett handtag och den åker framåt, och drar upp handtaget för att backa.
Nu vet ni ju alla hur det ser ut inne på en vanlig matvarubutik, inte har du världens största utrymme mellan hyllorna, och att sno den där stolen gör man inte på en femöring. Jag fick fast handtaget i dipmix stället och där spann vi sedan loss på golvet innan vi var fria igen, ja ni, det är inte lätt alla gånger. Men för all del, ni skulle få prova på själv detta med att styra runt en rullstol… det kan ni göra om ni vill vara lite eljest. Se Theresé, där fick jag med ordet eljest :) Moahaha…
Vi berättade dessa episoder för Rickard igår och det gav exakt samma effekt som då det hände, jag skrattade så jag började grina, även Nicco hade svårt att hålla igen.
Nä, nu ska jag ha frukost, ska vara på ett möte halvnio och det börjar ju på dra ihop sig. Ha en fin dag, allihop!
 

Du är nu varnad, Öhman!

Av , , Bli först att kommentera 8

 

Jag gick till ”gammgården” igår, och där kom sedan hela gänget ut. Marianne bjöd på kaffe och det satt ju inte helt fel. Det var riktigt varmt därute.
Jan B, berättade om sitt gipspaket han hade haft någon gång i början på 70-talet. och nu ska alla som har ett sådant, inte, jag upprepar, inte, göra som han gjorde. Han hade brutit båtbenet, efter ett fall ut genom en lastbilshytt (det där känner vi ju igen Åke, men du föll ut därbak istället).
I alla fall, med detta handledsbrott så skulle hela armen gipsas, upp över armbågen, eftersom dom räknat ut att en vridning av armen inte skulle vara bra för läkningen. Nu bad Jan om att få armen gipsad med handflatan uppåt, för att han i sitt jobb, skulle kunna hålla i ett verktyg som dom använde sig av. Han fick sin vilja igenom.
Och det gick ju bra, sa han, tills det var sängdags och han skulle ligga och stirra in i handen och ont gjorde det också.  Nå, det rådde han bot på, och spände fast armen i skruvstädet och sågade sedan av gipsen, strax nedanför armbågen, problemet löst.
När han hade haft gipset ett tag så upplevde han att det luktade surt om handen och plötsligt blev han rädd att hela rasket höll på ruttna upp, då tog han borrmaskinen och skulle göra ett hål vid handleden, det lyckades han med men det var bara ogjort att han inte skulle ha fått stopp på maskinen och borrat sig rätt genom handen. Han tog då en finare, mindre borr och perforerade gipset så det blev luftigt och fint.
När det sedan var dags för ett återbesök återstod endast en bit av gipset, ungefär så det täckte handen och en liten bit uppåt. Läkaren tittade på armen, stirrade ner i journalen och kunde inte få det att gå ihop, är det inte ett båtben, sa han och såg uppenbarligen förvånad ut. Janne berättade sin historia och läkaren gjorde väl inga stora glädjeskutt och sa att dom nu skulle lägga om gipset, men det vägrade Janne, då tar jag bort det igen, så det är ingen idé, och han slapp hela proceduren.
Läktiden blev aningens längre men det tyckte han inte gjorde något. Han arbetade ju ändå. Jag vet att när Åke bröt båtbenet, så gipsades inte armen på det sättet, så dom kanske gjorde sig en lärdom av Janne, att man inte behövde slösa sådär med gipset, det skulle läka ändå, eller så beror det på något annat, vem vet?
Igår kväll, med det vädret vi hade, så var Gammlia ett ställe vi besökte. Och nu Öhman, måste vi höja ett varningens finger, inte var det väl så klokt att parkera just där:
Kanske bäst att du tittar en extra gång i baksätet så det inte är blött och luktar piss, folk kan ju ta miste, eller  :-)
Önskar er en fin dag!