Jag la in en kommentar igår, på Lisbeths blogg, som handlade om olika härskartekniker, jag skrev att jag körde med en teknik som jag kan kalla kollrabort teknik. Vilken innebär att man avleder den som kommit på en bra sak, med något bättre, utan att personen i fråga lägger märke till det.
Nu pratar jag mest om yngsta dottern som ibland har vilda fantasier och önskar göra både det ena och det andra. Är det inte att åka till Hawaii så är det att skaffa en sköldpadda, en hamster, ett marsvin och 5 hundar, och det ska dessutom gå alldeles utmärkt även fast hon redan har två katter. Dom kan hon ju stänga in någon annanstans…typ.
När hon var mindre och väldigt mycket, rymningsbenägen, hon tyckte om att tvärsticka iväg för att se om någon skulle jaga henne, så kunde man (när man var less på all jakt) avleda henne genom att tjoa till och ropa högt -nämen Jennifer, kolla här, vad är det här för något? Sedan stod man där och såg helt vilsen ut och som att man behövde hennes vetskap. Det fungerade för det mesta.
När hon skulle hämtas hem från förskolan så ville hon ju aldrig gå hem med en gång men då körde man med en annan variant på kollrabort, då sa man att ok, vi kan stanna 10 minuter men sen ska vi hem. Vi hade aldrig några problem då jag började köra med det. Jag hade nog nämligen läst att vi föräldrar är experter på att ställa frågor till våra barn, då vi egentligen inte menar det som en fråga utan som ett kommando.
Jag hör det överallt idag också, från andra föräldrar. -Du Viktor! Ska vi gå hem nu? Om grabben inte vill hem så säger han ju givetvis nej, och det är då inte det svaret föräldern vill höra utan dom hugger direkt med, joho, det ska vi visst, nu ska vi hem. Sedan blir det gråt och tandagnisslan men hem ska dom obevekligen. Och vad lär sig då dom barnen? Jo, att när dom blir tillfrågade om saker så är deras svar ingenting värt, för hur gärna dom än vill vara kvar ute så blir det inte så, och hur än dom kämpar med att få vara vaken 10 minuter till på kvällen så kommer inte det att hända, varför ställa en fråga då svaret ändå inte kommer att räknas? Är det så svårt att ge barnen dom där 5-10 minuterna extra, så dom får känna att deras ord också är värt något? Så kanske båda parterna kan gå hem med ett leende på läpparna, och utan tjafsande. Livet blir lite lättare, jag lovar!
Nu pratar jag mest om yngsta dottern som ibland har vilda fantasier och önskar göra både det ena och det andra. Är det inte att åka till Hawaii så är det att skaffa en sköldpadda, en hamster, ett marsvin och 5 hundar, och det ska dessutom gå alldeles utmärkt även fast hon redan har två katter. Dom kan hon ju stänga in någon annanstans…typ.
När hon var mindre och väldigt mycket, rymningsbenägen, hon tyckte om att tvärsticka iväg för att se om någon skulle jaga henne, så kunde man (när man var less på all jakt) avleda henne genom att tjoa till och ropa högt -nämen Jennifer, kolla här, vad är det här för något? Sedan stod man där och såg helt vilsen ut och som att man behövde hennes vetskap. Det fungerade för det mesta.
När hon skulle hämtas hem från förskolan så ville hon ju aldrig gå hem med en gång men då körde man med en annan variant på kollrabort, då sa man att ok, vi kan stanna 10 minuter men sen ska vi hem. Vi hade aldrig några problem då jag började köra med det. Jag hade nog nämligen läst att vi föräldrar är experter på att ställa frågor till våra barn, då vi egentligen inte menar det som en fråga utan som ett kommando.
Jag hör det överallt idag också, från andra föräldrar. -Du Viktor! Ska vi gå hem nu? Om grabben inte vill hem så säger han ju givetvis nej, och det är då inte det svaret föräldern vill höra utan dom hugger direkt med, joho, det ska vi visst, nu ska vi hem. Sedan blir det gråt och tandagnisslan men hem ska dom obevekligen. Och vad lär sig då dom barnen? Jo, att när dom blir tillfrågade om saker så är deras svar ingenting värt, för hur gärna dom än vill vara kvar ute så blir det inte så, och hur än dom kämpar med att få vara vaken 10 minuter till på kvällen så kommer inte det att hända, varför ställa en fråga då svaret ändå inte kommer att räknas? Är det så svårt att ge barnen dom där 5-10 minuterna extra, så dom får känna att deras ord också är värt något? Så kanske båda parterna kan gå hem med ett leende på läpparna, och utan tjafsande. Livet blir lite lättare, jag lovar!
Ha det gott!
Senaste kommentarerna