Etikett: guppet

Annat att tänka på

Av , , 6 kommentarer 9

 

Theresé tyckte att vi behövde något annat att tänka på… ett tag framöver, så hon ringde igår och berättade att hon fått borrelia. Mm, inte alls kul, och vi får nu hoppas att hon får ta den enkla vägen ur det, jag har nämligen läst en del om just borrelia, nu på morgonen, och det lät inte speciellt roligt, men man kan ha tur, så vi hoppas att du har det.
Hon skickade en bild i ett mejl och tyckte att dom här personerna liknar mina föräldrar, och ja… varför inte, en viss likhet finns nog där, fast dom ser lite yngre ut, i verkligheten och pappa har mer hår 🙂 fin text till är det också:
Jag har lite känningar i nacken nu, kanhända det beror på att man spänt sig en del, men jag känner också igen vissa låsningar sen långt, långt tillbaka. Det var ju nämligen så att lilla Maria, 7-8 år gammal, hade en STOR lila pulka, den var verkligen stor och pampig.
Vi var ett gäng som var på baksidan av huset och åkte pulka, sen var det ju så roligt att sätta ihop dessa pulkor i ett långt tåg, så åkte man efter varandra, precis som man ibland gjorde med sparkarna.
Nå, eftersom nu min pulka var störst, och det vet vi ju alla vid här laget eller hur? Att störst, går först, så fick jag vara loket längst fram… bad bad idea. Inte nog med att vi satte snörena från pulkorna runt våra magar, sen tyckte Maria att det kunde vara kul att köra över det där stora guppet som fanns i backen, som något byggt upp för att hoppa i med sina slalomskidor.
Och det var ju precis dit jag styrde hela konkaronget av pulkor, vad tror ni händer? Mjo, min pulka med jag på, hoppar över guppet, åker ner i gropen som är efter hoppet och där blir det ett ryck i snöret och jag stannar av och får nästa pulka rätt över huvudet. Där kan vi nog snacka om en whiplash skada som aldrig blev utredd.
Efter den där pååkningen så knakade det i min nacke om jag hade huvudet stilla en minut i samma läge och sedan böjde det uppåt. Sen kunde jag sitta och nicka och det knakade varje gång, och så där hade jag det i x antal år, innan det slutligen klingade av och försvann, men ibland, känner jag av det, det är precis som om huvudet skulle fastna om jag inte rör på det och det kan som hugga till lite därbak… nåja, även detta är ju världsligt, faktiskt.
Ännu mer världsligt blev det också då vi i förrgår fick veta att vår pappa har en skada till… han har brutit näsan också, alltså, hallå, nu får det väl räcka. Men igår bestände dom i alla fall att strunta i den, vi hade aldrig noterat det, Emma tycktes ha sett en liten förändring på näsan, men brottet är inte värre än att dom nu kan låta det självläka. Önskar er alla en fin fredag!
 
 
Maria Lundmark Hällsten