Satt och åt en sen lunch på Avion igår. Bakom mitt sällskap, utspelades något som jag tyckte var rent beklämmande. Men det är ändå med tillförsikt, jag skriver detta. För jag VET, absolut INTE, med säkerhet hur själva upplägget ser ut i verkligheten.

Samtidigt som oss kommer det 2 killar, en som har Down Syndrom och en som jag tolkar, som en stöd eller kontaktperson. Jag hinner tänka att det är trevligt, man går ut och äter tillsammans och får vara en del i vardagen utan att det är några konstigheter. Fast… det är bara killen som har Down Syndrom som äter.

Det kan vara det som gör att jag tänker att detta är ett uppdrag. Den icke ätande personen är där som stöd under en aktivitet. Inget konstigt med det förutom hans totala intresse av att vara där. Han sitter och stirrar ner i sin mobil under hela måltiden. Han som äter, söker den andres blick, flera gånger under tiden dom sitter där men får ingen respons. Jag blir seriöst förbannad! Ber om ursäkt om någon finner det stötande att jag fotade men jag döljer personerna på bilden.

Jag säger till mitt sällskap att snart brinner jag av, på riktigt, vad f-n är det som händer. Men jag tyglar mig, enbart för det jag började att skriva, jag kan ju bara spekulera, jag VET ju faktiskt ingenting om situationen. OM, jag hade brunnit av eller ifrågasatt hela händelsen på nåt sätt, är det inte heller så säkert att han som satt och åt, hade tyckt att situationen känts tryggt och bra. Hur borde man agera om man ser något sånt här?

Det blir ju som ett vågspel. Hade ju varit en helt annat grej om jag faktiskt hade svart på vitt att detta är ett uppdrag, och dessutom hade jag nog behövt veta, under vilka former uppdraget var utformat. Jag kan ju inte påstå att jag vet att dom ska prata och hänga på ett mer socialt sätt. Det kan vara så att han bara vill ha någon med sig men som inte ska störa på nåt sätt. Fast det är långt ifrån min upplevelse av det hela.

Vad kan jag nu vilja ha sagt med detta inlägg, månntro? Jo, mina vänner, om man inte har ett intresse och engagemang av att hjälpa andra till att ha bra och minnesvärda dagar, ska man inte ens vara berättigad till såna här jobb eller uppdrag. Låt dom uppdragen gå vidare till dom som faktiskt engagerar sig med hela hjärtat. Sitt inte av er tid enbart för det ni får in på kontot. Halva belöningen av att göra såna här grejer är ju VETA att man gjort det bästa man kunde, för att få till en bra dag. Gör man det så kan det inte bli annat är win win för allihop. Jag vet att hjärnan pratar väldigt mycket men glöm inte att hjärtat ska vara med, också.

Var en sväng på Röda Korset också. Gissa vad som fanns där…jo en tadaa…lampa. Jag gillar ju såna, haha. Och nu sitter den ny (gamla) lampan i vår hall. Cool va?

Avslutade gårdagen med Bokklubbs träff. Där jag fick bekänna att jag inte lyssnat på mer än en kvart innan min hjärna (inte hjärtat) skrek att jag skulle stänga av för jag fixade inte dialekten eller orden. Fast jag var inte ensam om att reta mig på dessa saker, så det var kul. Däremot hade dom andra tjurat sig vidare med att lyssna och nån hade istället valt bokformatet.

Betygsättningen blev hög, 4.5 av 5 möjliga. Jag som inte lyssnat på den, gav en 4 utifrån vad dom berättade om innehållet, den lät ändå värd att läsa. Jag kommer inte att försöka lyssna på den. Nå, det får ligga på en framtid, nu blir det något helt annat. Nämligen denna!

Ska köra igång den redan idag så hoppas jag att det blir en sån där man inte kan sluta lyssna på utan att den väcker mersmak, med en gång. Sagan om Isfolket kommer jag ändå att fylla ut med, mellan gångerna. Den ska jag absolut lyssna igenom alla böcker av.

Med det så önskar jag er alla en fin fredag!