Vilken fin dag det verkar bli, kanske en sån där så det blir lagom att börja kratta ihop barren, städa upp bakom bussen och göra andra små utomhus aktiviteter, ja, vi får se, det blir säkert bra.

Jag och Nicco åkte ju till Norum igår där vi mötte upp mamma och Bosse. Vi började med en kaffe och gick sedan ut och fotade sånt som ska säljas.

Bland annat denna grävmaskin:

Husvagn i behov av utvändig tvätt:

En till båt (undrar varför pappa hade en sån förkärlek till dessa båtar, detta är den tredje som ska säljas?):

Fint snickarvirke (med andra ord kvistfritt, samt annat virke):

Lastbilen fotade Nicco så den har jag ingen bild på, en timmervagn, en skoterpulka, en skoter, ja det finns säkert mer som ska bort. Mamma tar det lite eftersom, eller när det dyker upp.

Detta var förövrigt första gången jag och Nicco var till Norum sedan över ett år tillbaka… olycksplatsen, där pappa fick järnbalken över sig. Kändes konstigt att stå där och försöka förstå hur allt gick till.

Mamma tycker att det är fruktansvärt jobbigt, just det här att han låg fastklämd… flera timmar innan han hittades. Att han kanske haft bättre chanser att klara sig om hon varit där… vad som egentligen hände… ja, ni vet, saker man aldrig kommer att få svar på.

Visst är det lätt att säga så, det är ingen idé att fundera, du får ändå aldrig veta, du var inte där, och det kan du heller aldrig ändra på… förmodligen hade allt slutat på samma sätt i alla fall, hans skador hade inte blivit mindre.

Människan är nog dessutom konstruerad på det sättet att pappa, visste förmodligen ingenting av vad som hänt, han kände ingen panik, och han var utslagen mellan dom två gångerna han ringde till mamma.

Första gången bröts samtalet och andra gången, efter några timmar, så sa han själv att han inte visste vad som hänt, utan någonting med svetsen, och att mamma inte behövde ringa ambulans, han skulle ordna detta. Givtevis förstod mamma då att allt inte alls stod rätt till, utan hon ringde brorsan som i sin tur ringde en granne längre bort i Norum, som åkte dit med sin familj och hittade pappa där, ja resten vet ni ju.

Vi såg ett program i förrgår, om en illusionist, han är fruktansvärt duktig, men det roliga är ju att se människornas häpna ansiktsuttryck, då han gör sina tricks, och det absolut första alla säger är: Hur gör du??? Man vill ju veta, så är det bara, även om man inte alltid får svar.

Nåja, nu har vi provat att vara där ett tag och det gick ändå bra, livet går vidare oavsett vad vi går igenom, och saker och ting ändras hela tiden. Vi kan aldrig styra över vad som står bakom nästa krök, men vi väljer alltid om vi ska ta av till höger, vänster, backa eller gå framåt, sen får man se vart vägen leder.

Nu har Åke kommit in med Winstone så det är frukostdags på ettan sen gör vi det vi känner för, låter som en bra plan 🙂 Önskar er alla en fin söndag!