Etikett: IVA

Snart brister det…

Av , , 6 kommentarer 16

 

Jag undrar just jag… om jag ska söka remiss till urologen, för något påhittat urinvägsbesvär, för då kanske jag blir inskriven på kirurgen, vilka är dom jag egentligen vill komma i kontakt med, men vis av erfarenhet, så slutar väl det helst med att ortopeden tar över, hm… vad gör man då?
Jag sjukskrev nämligen pappa, andra dagen efter hans olycka, och nu är det 4 veckors sjukskrivning som han faktiskt hade rätt till, som jag ansökt om. Men ett sjukintyg måste ju bifogas. Inga problem, sa dom på IVA, då han låg där, ett intyg skickas elektroniskt, så det skulle vi inte behöva tänka på.
Men det var vi visst tvungen att göra, då vi efter 6 veckor fick ett brev från försäkringskassan som efterlyste ett intyg. Jag ringde upp kirurgen, där han faktiskt först blev inskriven, och det tog ett tag innan jag kunde förklara, så hon begrep, vad jag ville ha, men det skulle hon prata med en läkare om. Skynda på, sa jag, vi har till den 3/11 på oss, sedan avskriver dom ansökan.
En vecka passerade, inget intyg… jag ringde upp igen, och hon kom ihåg att hon talat med mig. Jag förklarade ännu en gång vad vi ville ha, och ifrågasatte, hur svårt det skulle vara att få fram ett datum för hans inskrivning. Ja, hon skulle prata med en läkare.
Ännu en vecka senare och ingenting nytt, jag ringde återigen upp, i förra veckan, hon började med att be så hemskt mycket om ursäkt och hon förstod inte varför inget intyg var utfärdat, men hon skulle genast gå och prata med läkaren. JA, sa jag, lätt irriterad, och om dom har såna problem och inte vet hur man gör, skriv då på lappen att dom tar kontakt med D**  M******* på ortopeden, det var han som tog över efter kirurgen, han kanske kan förklara hur man ska gå tillväga.
Nu har det gått en vecka till… snart och inget intyg. Jag har för fjärde gången ringt och bokat en återuppringningstid på kirurgen, har något nåt tips, om vad jag nu ska säga? Eller ska jag dumförklara någon… kan inte påstå att jag inte har lust till det, men jag brukar kunna hålla mig sansad, men snart kommer det att brista.
Den 3/11, har vi förövrigt passerat för 10 dagar sedan…
6 kommentarer
Etiketter: , , , , , , ,

Är det så vi vill ha det?

Av , , 8 kommentarer 18

 

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).
Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.
Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.
Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.
Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.
Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.
I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.
Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.
Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.
Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.
Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.
Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Nu vet jag minsann…

Av , , 2 kommentarer 11

 

Inga större förändringar här inte, bussen står där den står… den åker minsann ingenstans. Vädret är lika grått som igår, löven ser inte ut att ha ändrat färg, och våra fönster är lika otvättade idag, som dom var igår. Hm… fattar inte det.
Men bussen kommer att omplaceras, en utav dagarna, löven kommer att skifta ännu mer eller rent bara falla av och fönsterputsaren ska vi ringa så han får pallra sig hit och göra dom ren, för vet ni vad, och det här har jag skrivit förut. För 500:-, vilket det kostar med RUT avdraget, tvättar inte jag dom här fönstren, inne, ute och emellan, och däruppe på övervåningen, finns inte en chans.
Vi var hos pappa igår och fick träffa läkaren igen, han bad återigen om ursäkt för allt, han sa att pappa tyvärr hamnat mellan två stolar, och vad vi fick veta om hur det ligger till för honom nu, hade dom kunnat tala om för två veckor sedan, enligt honom.
Han fick ligga för länge på IVA och ingen ville riktigt ta tag i allt runt omkring. Nu hade det inte spelat någon roll för pappas hälsa, han hade fortfarande haft alla skador han har, inget har försämrats på grund av deras missar, däremot hade dom kanske kunnat påbörja det dom nu gör, lite fortare.
Ja, det är lika hemskt, vilket som, och hur det än är måste vi ju lita på att dom som jobbar på lasarettet och andra inrättningar, vet vad dom gör. Det ska inte vi behöva tala om för dom.
När jag kom hem ertappade jag Åke, nu vet jag minsann vad han gör då jag är borta:
Ligger och sover med barnkanalen på i bakgrunden, jojo.
Efter middagen testkörde vi den nya länken, från Kvantum och upp på Ersboda, fin jämn väg, men den kändes lång, ändå. Men allt sånt där tar väl ett tag att vänja sig vid.
Önskar er alla en fin söndag!