Etikett: Jennifer

Vi firade big tajm!

Av Maria Lundmark Hällsten, 9 oktober 2016 kl 09:02, 2 kommentarer

Nicco heter Jennifer i andra namn, och hade följdaktigen namnsdag i torsdags. Hennes första namn, som var hennes andra namn i begynnelsen, Niccolina, fick hon efter hennes farfar Nils, som av alla, kallades Nicke.

Låter väldigt invecklat, jag vet 😀 Som liten blev hon då avundsjuk på hennes storasyster, som fick fira namnsdag, två gånger per år, så därför beslutade vi att hon kunde fira på Nils dagen, då, eftersom det var därifrån hennes namn kom. Och Nils stod det i almanackan igår, så vi firade med smörgåstårta från Ullas.

När Jennifer blev äldre så beslöt hon sig för att byta namn till Niccolina, vilket hon gjorde, via skatteverket, så numer är hennes första namn Niccolina, och andra namnet Jennifer. Det var inte så krångligt, som det lät från början va? 😀

Vi fortsatte firandet hemma hos mamma, som bjöd på äppelpaj och kaffe. Med mig därifrån fick jag 4 fotoalbum, som jag gick igenom igår. Och det här tyckte jag var jätteroligt. Vi pratade nämligen om öl, kan ni tänka. Och mamma är lite anti mot denna dryck och tycker att det är rena råttgiftet.

Jag berättade då om mitt första minne av öl. Vi, jag, min storebror och mamma, följde med pappa ut i skogen, för att kolla in hans arbete. Han hade ju skogsmaskiner och det var hans yrke, att avverka skog. Spännande! Jag var livrädd för traktorn, upplevde dom som stora monster. Nå, till saken, hör att dom hade med sig mackor, kaffe och lättöl, men hade glömt att vi, barnen, kanske hade velat haft nåt att dricka. Och jag var törstig, så jag fick smaka den där ölen, tvitvitvi, det var inte gott.

Och nu till det hysteriskt roliga, kolla vad jag hittade i albumet, nu har jag klippt bort övriga människor, och korten är ju gamla, därav kvalitén, här står jag med en ölflaska i handen…pappa fotar:

Och titta nu, en Cola flaska i handen och uppenbarligen har jag precis tagit en rejäl klunk, nu är det brorsan som fotar:

Och sista bilden, men stopp och belägg, nu har jag ölflaskan igen, inte bara i handen utan jag dricker ju för tusan ur den…och pappa fotar.

Är det ingen som ser vad jag gör? 😀 Det där ska jag visa mamma då jag återställer lånet av albumen. Har dom ingen koll på sina barn, hahaa…

Här tre kort på mamma i unga år, jag gillade hennes mössa, på den första bilden och hon måste ha haft ett helt gäng med hattar/mössor, för hon har nya på sig, på varje kort av henne.

Idag ställer vi bort buss och Camaro, så det kommer att bli lite luftigare på gården. Ett höst tecken, om något. Önskar er alla en trevlig söndag!

Det ska firas…varje dag!

Av Maria Lundmark Hällsten, 6 oktober 2014 kl 09:02, Bli först att kommentera

Vi firade vår bröllopsdag med middag på Taormina, biffstek med pommes och persilja/vitlökssmör, inte alls tokigt, så där på söndagseftermiddagen. När vi sedan kom hem, så gjorde vi nåt vi vanligtvis inte alls brukar göra, tog oss en Baileys med biscottismak, till kaffet och en chokladbit…det var pricken över i:et och firandet 😀

Och idag, tycker Nicco att vi ska fortsätta firandet, då hon faktiskt har namnsdag…Jennifer står det i almanackan, och Jennifer, var precis vad hon döptes till, att ha som tilltalsnamn, men hon valde att byta till sitt andra namn, för x antal år sedan, och det gjorde hon rätt i, hon äger och är sitt namn, Niccolina.

Det var jag som fegade ur då vi skulle döpa henne, jag trodde ju nämligen att jag hittat på detta namn, Niccolina, inte att det faktiskt fanns dom som heter så, hahaa…men det gör det, och Niccos namn kom av att hennes farfar, på skoj, ville att hon skulle döpas efter henne, han hette Nils, men i folkmun, kallades han alltid för Nicke…jag lekte med namnet Nicke och kom fram till Niccolina, så det fick det bli, i andra namn. Ni skulle sett fågelholkarna i kyrkan, vi hade inte avslöjat vad hennes andranamn skulle bli 😀

Jaja, fira och fira, hon kanske kan få en kanelbulle till kaffet ikväll…och en gratis resa till Uppsala till helgen, teparty på ett slott, ska vi tydligen gå på också, Theresé ringde och frågade om det kunde vara nåt, och varför inte, man kan ju alltid testa någonting nytt.

Nu vill Winstone ut på långpromenad, katterna ska ha käk, och sedan får jag allt ta en tur till Djurmagazinet, det behövs djurmat. Hoppas på en bra dag, för er alla!

Det ska vi fira…kanske

Av Maria Lundmark Hällsten, 4 oktober 2011 kl 06:01, 4 kommentarer

I söndags firade vi ett halvår i huset…eller firade och firade, ja, vi åt nåt extra gott till kaffet. Ett halvår har gått fort och ändå känns det som om vi alltid bott här. Det är svårt att tänka sig tillbaka till lägenheten. Och det är då absolut inget jag saknar.

Och imorgon får vi fira igen, då har vi ju bröllopsdag, 6 år som gifta men sammanboende sedan -84. Jodå, där var det betänketid innan giftermål, minsann 🙂

På torsdag har dessutom Nicco namnsdag, inte för att Niccolina har sitt namn i almanackan, nä, men väl, Jennifer. Och här har vi ju varit så knäppa att vi firat namnsdagar, inte så mycket på senaste tiden, och mest då man själv var liten och sedan för Theresé, därför har det fått hänga med, även till Nicco, lite rättvisa får det väl lov att vara.

Nu ska ni få en länk som Jan A (tack för senast, förresten) skickade till mig, nej, jag visste inte att Wolfman Jack har fixat nätförsäljning på sina saker, men nu vet jag och även ni. wolfmanjack.bigcartel.com/

Där har ni ju lite julklapps tips, ni som lider av idé torka, klart grabben/dottern ska ha senaste skivan och en t-shirt 🙂

Nu önskar jag er en fin tisdag och går vidare till skafferiet och fixar mig en macka. Syns och hörs sedan!

Papegoja på taket

Av Maria Lundmark Hällsten, 27 maj 2010 kl 07:19, Bli först att kommentera

Detta hände för säkert 5-6 år sedan, kanske ännu längre bort i tiden. Niccolina kom hem och sa att hon sett en papegoja härute. Först lät jag väl lite tveksam men hon fortsatte prata om fågeln och jag förstod att det var sant. Säkerligen en rymling, han/hon hade suttit uppe på lampan ovanför vår ingång och någon hade försökt få den till att hoppa ner på en sopkvast men det hela slutade med att han la vingarna på ryggen och flaxade iväg och satte sig uppe på taket istället.

Jag la väl inte ner några fler tankar på detta, jag menar vad gör man? En fågel på rymmen är nog inte så lätt att hålla reda på. Åke hade kommit hem och jag har för mig att dom gick ut för att se om dom såg den, men den var bortblåst.

Det gick några timmar och sedan ringde det på dörren. Jag öppnade och utanför stod det en tjej i 11-12 årsåldern och undrade om det bodde en Jennifer här (ja, Nicco hette ju Jennifer på den tiden). Jag såg nog lite konfunderad ut, eftersom tjejen var så mycket äldre än Nicco, och jag kunde nog inte förstå vart dom hade lärt känna varandra. Men då sa hon att hon hört att det skulle finnas en tjej i den här uppgången som hette Jennifer och som hade sett en papegoja.

Ja, då gick det ju upp ett ljus, detta var ägaren till papegojan och hon talade om att den passat på att rymma när hennes mamma (eller om det var pappan) skulle hänga ut några mattor för att vädra dom, dörren stod öppen och papegojan såg sin chans till ett litet äventyr. Dom bodde i en av villorna härnere på västerslätt, så den hade ju flugit en bit.

Ja sa jag, hon bor här, men papegojan var det flera timmar sedan hon såg och den flög upp på taket och förmodligen sitter den nog inte kvar där. Nicco klädde på sig och följde med ut för att spana.

Tror ni inte att fågeln satt kvar däruppe. Tjejen sprang upp för trapporna, ringde på dörren till lägenheten på översta planet, personen som bodde där var turligt nog hemma, hon frågade om hon fick komma in och öppna fönstret, och det fick hon. Sedan ställer sig tjejen på fönsterbrädan, sträcker upp handen mot taket och hennes fingerspetsar når tak kanten. Sedan lockar hon på sin kompis.

Nicco som står därnere, får se hur fågeln sakta närmar sig handen för att sedan hoppa upp på den och tjejen behöver bara dra in den igen, med fågeln sittandes på den. Vilket lyckligt slut, både för tjejen och för fågeln. Detta var också runt påsk, så hade dom inte fått tag i den så var väl chanserna små att den skulle ha klarat många dagar i kylan som kan vara i april.

Ja där ser man, det händer saker här på slätten, det gäller bara att komma ihåg dom. Denna historia blev jag påmind om under kulturnatta. Det var nämligen en kille som Åke känner, som hade blivit biten av en papegoja, och i och med att han sa det så poppade detta upp. Man har saker lagrade i skallen och vid vissa utvalda tillfällen så kan dom poppa upp.

Ni får ha en bra dag idag, och tänk, imorgon är det fredag….igen. Otroligt på min ära!

Namnbyte…ja

Av Maria Lundmark Hällsten, 2 februari 2010 kl 20:41, 6 kommentarer

Nu heter yngsta dottern Jennifer, inte Jennifer längre, efter önskemål från hon själv så ringde jag till skattekontoret idag och ändrade namnföljden så nu har hon tagit sitt andranamn som tilltalsnamn och heter numer Niccolina.

Jag sa att jag skulle skriva det i bloggen, dom har nämligen en vikare och idag var det presentation av eleverna, och hon trodde inte att han skulle tro på henne om hon kommer dit imorgon och säger att hon har nytt namn.

Så om det finns några tvivel så kan dom nu gå in här och läsa så verifierar jag hennes riktiga namn.

En ”riktig” Robinson borde…

Av Maria Lundmark Hällsten, 1 februari 2010 kl 07:11, Bli först att kommentera

Robinson är ett ämne som kan diskuteras i evigheter. I allra första början så var det intressant att följa med och man visste aldrig vad saker gick ut på, den näst sista Robinson följde jag med i lite så där, och denna omgången struntade jag totalt i. Man ledsnar på hela upplägget och vinnaren är oftast den som slingrat sig ur alla jobbiga situationer och egentligen, om dessa vinnare verkligen skulle ha varit strandsatta på en öde ö, skulle dom då ha klarat sig?

Det är väl vad en ”riktig” Robinson vinnare ska vara, en överlevare och fixare. I alla program så har det funnits några sådana, men dom har bara fått hänga med en stund, man har sugit ur deras kunskaper och sedan skickat hem dom. Nä, om jag ska se en annan säsong av detta (om det nu blir någon fler) så får dom ändra på konceptet, rejält.

Skulle vara kul att se vilka som ställde upp om vinnaren av hela tävlingen fick stanna kvar, alldeles ensam på ön i en månad efter tävlingens slut, och där skulle han/hon få klara sig på egen hand, utan tv team eller annan uppassning. En kommunikations radio var det enda som fanns att tillgå och uthärdades hela tiden utan gnäll så fanns det en summa pengar att hämta efter månaden hade passerat. Fast med dessa regler tror jag inte att det fanns någon som ställde upp. Ibland har man ju verkligen funderat på vilka som sökt, när det första dom gör då dom landat på ön är att fundera på vad dom ska äta och blir förvånade över att det inte finns så mycket att välja på.

Från det ena till det andra. Jag och Jennifer åkte upp till morsan igår och drack kaffe. Åke mekade med bilen hela dagen och jag var sugen på att testa om Cheven nu skulle starta en gång till. Och ja, det gjorde den, det måste ha varit slut på soppa och inget annat. Nu finns det dock ett annat problem. Vindrutetorkaren på passagerarsidan gick sönder…i molekyler. Åkte förbi verkstan för att höra om Åke kunde fixa ihop den men det gick inte, den var för trasig, svängde in på Preem och där fanns det ingen att köpa. Han sa att det var en utgående modell men eventuellt skulle han kunna ta hem en om han fick regnumret på bilen. Eller så får man byta ut själva grejen på armen, så den passar dom nuvarande torkarna. Vi får se om Åke kan hitta någon i Vindeln, det är inte helt uteslutet.

Väl uppe på Mariehem så fick jag ett mms från Theresé, en bild på hennes BMW, stående i sidled i en stor snöhög vid sidan av vägen med texten, se vad jag har gjort idag. Hon var på väg in till Uppsala för att gå på en antikmässa, och fick sladd på bilen som snurrade tre varv och åkte sedan av vägen. Tur sa jag att det inte var en sten eller ett träd där, utan hon landade mjukt men hon tog sig inte därifrån på egen hand utan fick ringa efter hjälp från en kille som hon känner som råkade ha en traktor eller vad det var, ståendes en bit bort. Kom osökt att tänka på vad jag skrev i bloggen till henne då hon kommenterade våra bilar, säg inget skrev jag, nästa gång är det din bil det gäller. Och nu fick jag ju nästan rätt.

Nu vankas det frukost innan morgonpromenaden i kylan…brrrrr, det går kalla kårar efter ryggen bara av att tänka tanken. Men det är väl bara att ta på sig dubbelt av allt. Ha det gott!

Raka av håret eller tona det

Av Maria Lundmark Hällsten, 29 januari 2010 kl 09:27, Bli först att kommentera

Är man missnöjd med sin hårfärg om man tonat den svart och i ett desperat försök att få tillbaka sin egen färg så rakar man bort håret och fixar peruk?

Förmodligen. Jennifer är nämligen less på sin färg nu som hon haft sedan början av December. Dels för att man börjar se vart mittbenan går och hon vill inte ha svart längre. Jag gav henne två alternativ, antingen tonar vi på med mer svart…NEJ sa hon, eller så får du raka av det och fixa peruk. Då skrattade hon och sa att det var liiite desperat och absolut ingen bra reklam för företaget som sålt toningen.

Utlåst i morgonrock & -15gr

Av Maria Lundmark Hällsten, 29 januari 2010 kl 07:10, 2 kommentarer

Jag hatar att knyta mina skor och igår blev det sex gånger. Först att hjälpa Åke med bilen, gå med Jennifer till skolan, promenad med Kerstin och Janne, träning, bilen igen och sist, hämta Jennifer på dansen.

Sedan hade jag dessutom tvättstugan så det var ett evigt springande. Jag vet varför jag hatar att knyta skorna, inte så mycket för själva knytningen utan för att jag vet att dom ska av, sedan. Och det absolut värsta jag gör, rent smärtmässigt, är att ta av mig skorna efter att jag varit ute. Det gör så j-kla ont i både ben och rygg.

Men efter att ha pratat med Annika igår så vet i tusan om jag hade velat byta dag med henne. Hon tar sig ju hjälpligt framåt och igår morse skulle hon ut, i morgonrocken, och skorna hon brukar traska runt i brukar vara foppa tofflorna så det hade hon säkert på fötterna, hon skulle bara hämta in tidningen. Det var ju, som ni säkert vet, ca 15 minusgrader ute.

När hon kommer tillbaka till huset, så kommer hon inte in, handtaget på insidan av dörren har ramlat loss. Nu har hon en inneboende hos sig och hon var därinne men lyckades inte få fast handtaget så dom kunde öppna dörren, med den följden att tjejen fick gå ut på baksidan (hon hade tider att passa på skolan) och ni som följer mitt bloggande, vet att Annika inte är så kurant just nu, med flertalet frakturer på revbenen, flisor som slagits av på ryggkotor, en förstörd minisk som ska opereras osv. så själv kunde hon inte ta sig in den vägen, då den ligger väldigt otillgängligt till.

Hon har fått diverse hjälpmedel, däribland ett larm, så hon larmar och dom ringer upp, så hon frågar om dom möjligtvis kan komma och hjälpa henne in, även fast hon nu inte har ramlat omkull. Det ska dom göra men…dom får ett fall som är mer akut och måste ta det först vilket innebär att Annika blir stående därute på altanen i en timme innan dom kan komma…brrrrrrr.

Hon sa att hon fick sitta två timmar framför öppna spisen innan värmen så sakteliga började återkomma. Nä, fy fasen, jag ska inte gnälla på att jag måste ta på eller av, mig skorna. Det är ju en världslig sak.

Bilen vill fortfarande inte starta, vi försökte otaliga gånger igår men den enda gången den huckrade till var med startgas. Undrar just om det kan vara en ispropp? Vi lämnade det bekymret till i helgen, då kanske han kan få in den i nåt garage. Det värsta är att jag ska ta Jennifer till Hagaskolan idag, för den sista vaccinationssprutan och jag som fryser bara jag tittar ut, och nu är det minus 19 grader här och inte såg det ut att bli varmare till i eftermiddag. Det är bara att bita ihop, framkalla en bild av Annika ute i blåsten i morgonrock och he sig iväg. Jag ska nog plocka upp sparken, så går det lite fortare.

Önskar er alla en trevlig fredag!

Helt orädd…ska man vara

Av Maria Lundmark Hällsten, 28 januari 2010 kl 07:21, Bli först att kommentera

Gick ut och hämtade Jennifer på scouterna igår kväll, i stormen och snön, då man egentligen skulle ha suttit framför en öppen brasa någonstans i världen. Det var som att gå i lera, man tog två steg framåt och ett bakåt. Dessutom fick jag öva i att gå ner i spagat. Det är fruktansvärt halt under snön och det är där traktorskopan legat mot backen. Varför kan dom inte sätta en typ av rasp därunder i stället för att det bara ska var blankt? Inte är det konstigt att folk bryter benen av sig. Det behöver ju inte vara så dom river upp den hårdpackade snön under, bara så pass att det inte blir blankt.

Jennifer hade ett litet utlägg på hemvägen om att när man är rädd för att halka så gör man ju det. Sant, därför att man går och spänner sig, och jag tror också att ju äldre man blir desto värre är det.

Minns en vinter då jag hämtade Jennifer från skolan, hela skolgården var ett stort, tjockt ishav och barnen sprang omkring helt oberörda medan alla lärare och fröknar trippade runt gården och vevade på med armarna. En fritidsfröken kom fram och vi stod och pratade, och hon sa att visst är det konstigt att dom inte ramlar? Nä, sa jag, egentligen inte, dom är inte rädd för att falla, dom tänker nog inte ens på det så dom håller upp farten och därför klarar dom sig. Dessutom så har dom bara hälften av en vuxens längd så om dom ramlar så blir det inte så högt fall. Dom glider bara omkull, och vi sätter oss med en ordentlig smäll.

Jag och Åke var ute och körde för nån vecka sedan och körde på Morkullevägen, Åke frågade om bron eller viadukten som vi alltid kallade den då jag bodde på Mariehem, hade funnits där (man passerar under bron på väg upp på Mariehemscentrum). Ja svarade jag, såvitt jag minns så har den det. Och där har man sprungit många gånger uppe på räcket. Helt orädd för döden eller vad som skulle ha kunnat hända om man tippat över på fel sida. Det är trots allt några meter ner till asfalten. Men återigen, man var inte rädd och det var nog det som räddade en, plus en massa tur.

Idag är det broddar under skorna, ska jag gå ner i spagat ska det vara för att jag vill det, inte för att man blir lurad till det. Ha en bra dag och håll er på benen.

Så mycket allvarligt

Av Maria Lundmark Hällsten, 27 januari 2010 kl 07:12, Bli först att kommentera

Hade precis suttit och skrivit alltihop, hade en mening kvar och då stängde datorn ner. Jag som skriver detta i Word bara för att kunna spara så det inte försvinner, men vad hjälper det om man inte klickar på spara med jämna mellanrum utan bara då man är klar. Jag fick morra en del men se, när jag startade upp igen så hade den sparat allt själv. Perfect!

En morgon då jag följde med Jennifer till skolan så gick vi och pratade om att vara utbytesstudent. Jag frågade henne om hon skulle få välja ett land i hela världen, vart hon i så fall skulle åka.

Först sa hon nåt som jag inte kom ihåg och hon undrade vad kriterierna skulle vara för att få åka just dit. Jamen det handlar ju om att lära sig språket och kulturen, svarade jag. Jaha, men då skulle jag åka till Thailand, sa hon. Där skulle hon köpa en massa coola saker och ta fina bilder.

Jag upprepade mitt svar och sa att du ska lära dig kulturen och språket, har du tänkt bo där i flera år, och det är inte en shoppingresa du ska ut på. Att lära sig Thailändska är nog inte tvärgjort.

Aha, sa hon, då väljer jag Japan. Och sedan kom värsta utlägget om hur bra det var där. Hon hade hört genom någon som varit där att det fanns dom som klädde ut sig till seriefiguren och gick runt på stan. Jamen Hallå, sa jag, du ska väl inte åka dit för att bli en seriefigur heller. Då skrattade hon och sa att det kanske vore kul. Jaha, men språket då sa jag. Japanska är säkert inte så mycket lättare att lära sig än Thailändska.

Det oroade inte henne ett dugg. Jag kan redan Japanska, sa hon. Ehhh, ok? Ja, sa hon, jag kan säga Hej, Skit, Tack och Vi ses.

Mhum, och på dom fyra orden skulle du kunna klara dig själv. Du skulle alltså kunna gå in i en affär, säga Hej, peka på en vara och säga Skit, sedan Tacka då dom ger dig den och till sist säga Vi ses. Jag tror inte att dom skulle vilja att du kom tillbaka till deras affär i så fall.

Så kan ett samtal låta på väg till skolan, fantasin r det inget fel på och ofta kan hon ge svar på tal.

Jag blev uppringd igår, av ett företag i Uppsala, han undrade om jag kunde länka till två bilföretag därnere. Jag trodde först att han var en försäljare av något slag men fick sedan förklarat för mig vad han var ute efter.

Han hade gjort en sökning på motor eller bilar eller nåt liknande och då hade min blogg legat ganska högt upp på den listan och därför blir bloggen intressant och i gengäld för att jag gör det så lägger han ut min länk på andra ställen. Ok, jag förstår att företag kan behöva detta men jag som vanlig bloggare har ju inget för det, så egentligen spelar det ingen roll om jag finns på andra platser, men å andra sidan, vem vet. Kanske man får andra erbjudanden från oväntat håll. Så, det var en förklaring över varför jag länkar till företag i Uppsala.

Idag ska jag till Annika och göra mina 4 timmar, det är inventering av företagets tillgångar och alla papper för december som ska läggas i ordning till bokföringen som ska hinnas med, plus mailen som ska gås igenom och säkert något mer på det. Vi får se. Ha det gott!

Etikett: Jennifer

Vi firade big tajm!

Det ska firas…varje dag!

Det ska vi fira…kanske

Papegoja på taket

Namnbyte…ja

En ”riktig” Robinson borde…

Raka av håret eller tona det

Utlåst i morgonrock & -15gr

Helt orädd…ska man vara

Så mycket allvarligt

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation

Maria Lundmark Hällsten