Etikett: karelsk björnhund

In i benmärgen!

Av , , Bli först att kommentera 16

Nicco ville se hur Winstone skulle reagera då en hund satt och ylade. Hon slog igång ljudet på sin mobil och Winstone, kollade runt lite, ut i köket, tassade tillbaka, han tog en stund på sig, sedan stirrade han på mobilen och la huvudet på sned. Men inte just nån annan reaktion.

Han är inte så ljudlig av sig…ja, förutom skällandet, men just det där att ha andra ljud för sig nästan som när vi pratar. Dock är det ett ljud han gör, och det är då han blir uppspelt för att han vet att han ska få följa med ut, eller att åka bil, då säger han Jaaoo, fast med en lätt brytning.

Jag frågade om Nicco någon gång hört en hund yla…på riktigt, men det kunde hon inte komma ihåg. Jag däremot, har varit med om det, en endaste gång, faktiskt, och det var lite weird. Jag skulle ut med Bronco, Åkes karelska björnhund, som han hade hemma hos sina föräldrar, i just detta hus, där vi bor idag.

Nå, jag tog honom med till hundtoan, och ni som inte bor här på Västerslätt, vet kanske inte att det kallas så, den där björkallén som går jäms med Industrivägen, nedåt mot industriområdet. Mitt på hållet, där i grönskan, sätter han sig plötsligt ner, riktar huvudet upp mot skyn och sätter igång att yla.

Jag blev först något förskräckt, vad höll hunden på med??? Sedan lite så där…vad gör jag nu??? Vi står där, helt ensamma, och han fortsätter yla mot himlen en stund innan han ger sig och återgår till sitt normala jag…japp, fråga mig inte vad som föranledde detta läte som isade in i benmärgen, och som förmodligen hade kunnat locka dit vem som helst, om det hade skett ute i en villande skog.

Här är Bronco, förevigad av Åkes farbror, Jean Ragnar:

18920227_10155335230171585_5221645185218499664_nOch nu, över till nåt helt annat. Såg precis ett klipp på FB, som påminde lite om backhoppning, men detta ser galnare ut, och inte ska man då lida av svindel om man utsätter sig för detta:

Önskar er alla en fin torsdag!

18921192_10155335233431585_1654841347446212157_o

Fåglar, stora som små…

Av , , Bli först att kommentera 13

Det går åt några talgbollar här, Åke hänger upp i buskar och tallar, småfåglarna får vara glada om dom hinner med en, innan skator och kajor hunnit hitta igen dom. Spelar som ingen roll hur man försöker gömma undan dom eller göra dom svår att nå, dom stora fåglarna hittar alltid på råd.

På den tiden svärföräldrarna bodde här så matades alla djur som kom förbi. Dom hade små fåglar som satt på termometern utanför köksfönstret, och knackade på rutan med näbben, då dom ville ha mat.

En skadad kaja, hoppade upp på bron då det bjöds på nystekta plättar, som Elsie ordnat. Och igelkotten fick leverplättar, medan Bronco (Åkes karelska björnhund) stod och tittade på.

Min pappa älskade också fåglar, stora som små. Och många gånger kom fågelboken fram då det skulle utredas vad det var för fågel, hur dom låter och vart dom normalt brukar vistas.

Och ta bara min morfar, han hade en tam trana, som följde i hans fotspår, så fort han var ute. Men, om det nu var den svenska avundsjukan eller vad det kunde ha berott på, så sköts den tranan av en avlägsen granne, han tyckte inte att man skulle ha tama fåglar. Fast, det var ju inte så att morfar hade stulit ungen från mamman, förmodligen hade väl mamma vikit hädan och kvar var ungen.

Nå, det är i alla fall kul att se på fåglar, och vad dom kan hitta på. Mäktigt är det också då man får se större arter, och rovfåglar.

Min mamma, däremot, är ju inte så där överdrivit förtjust i ugglor, men det har jag skrivit om förut, då den där berguven, försökte ta henne med sig, och mormor sprang in efter salongsgeväret, hon missade, men morfar fick in en fullträff då berguven kom tillbaka, dagen efter. Och den pippin, har sedan dess suttit hemma hos morfar på väggen, för att sedan hamna hemma hos mamma.

Min morfar och mormor…för längesedan:

10339315_10152511905337060_6400295879934266482_o 10405426_10152628338732060_108441873236782403_n 10639688_794911340531934_290545960214519720_n

Idag är den nerpackad och ska tillbaka upp till Malå, där den en gång kom ifrån, så får den hamna på nån vägg där, och får fortsätta sitta och glo på dom som passerar.

Önskar er alla en fin söndag!

4bc4702c1ea672b780155e88cc9e9984

 Hittade en till passande bild till inlägget, på FB, måste ju ta med den också 😀

1621960_10153740177655268_1980103193_n

Vanesaker

Av , , 2 kommentarer 12

Dom har byggt en parkering på andra sidan kyrkan, här mitt emot oss. Tidigare var det bara en gräsplätt som alla genade över, och arbetet har tagit sin lilla tid men nu ser det ut att vara som klart. En häck har planterats, säkerligen i förhoppning att ingen ska gå rakt igenom, utom istället trava runt hela placet för att ta sig till ”lilla” centrum.

Det blir säkert fint, då det får växa till sig, man kan däremot undra varför dom envisas med att bortse från att vi människor alltid, snudd på utan undantag, tar den närmaste vägen. Läste någonstans eller fick höra av någon, att i ett land i världen, byggdes alla vägar efter stigarna som folk gått efter, då blev det som rättast.

Nu har dom i alla fall placerat två lampor där borta, som lyser hitåt, och varje gång man kikar ut genom tv rum eller kök, så tror man att det är en bil som står där på tomgång, med lysande lampor, irriterande, men en vanesak, snart har vi vant oss med det också.

Apropå att bli van, så har vi ju bara ett stenkast till klocktornet, vid kyrkan, då dom sätter igång att spela så låter det rätt högt, sitter man ute på sommaren, eller på vintern med, för den delen, så är det bara att ge upp att försöka prata, det är bara att vänta ut spelandet.

005

Åkes hund Bronco (en Karelsk björnhund han hade då vi träffade varandra), tålde aldrig dom där klockorna, han satte igång att skälla, sekunder innan dom startade upp, antingen hörde han stegen dom tog, inne i kyrkan, på väg mot klockringningsknappen, eller mer troligt, att han hörde motorn snurra igång.

Men sa jag, visst är det konstigt att han aldrig vande sig, för det spelade ju ingen roll hur han skällde, klockorna fortsatte ju ändå, med jämna mellanrum. Och tystnade först då dom var nöjda, inte hunden. Nåja, vi får vara glad att Winstone inte hittat på att skälla ut kyrkklockorna, han skäller ju på annat eller andra 😀

En bild från Strömpils-platsen, som jag tog igår, får avsluta dagens blogginlägg, och jag önskar er alla en fin söndag!

Foto1170

 

 

Ett skrovmål till vovven

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Glömde ju tala om att vi höll på bli utan middag i lördags, då vi var bortbjudna. Deras hund, Tova, tyckte att det skulle smaka alldeles ypperligt med porterstek så hon tog tillfället i akt då ingen såg henne och lade beslag på steken.
 
Nu räddade Lena kvällen i alla fall, hon hade fläskkotletter i frysen så kvickt hade hon fixat en annan rätt, bra att ha mat i reserv vid såna här tillfällen 🙂
 
Åke hade ju en gång i tiden en karelsk björnhund, vid namn Bronco Bill. Han fick bo hos mina svärföräldrar då han inte trivdes i lägenhet sedan var han lite svartsjuk på Theresé, så vi tordes inte chansa på att det skulle gå bra. Annars var han var så snäll och lydig så inte misstänkte svärmor att det var han som nallade kakor från kakfatet, nejdå, det var minsann min svärfar som fick skulden för alla kakor som försvann.
 
Tills den dagen hon rundade hörnet in till köket och får se Bronco, stående på bakbenen, käkandes på kakorna som hon så påpassligt ställt på arbetsbänken. Han blev avslöjad och svärfar fick upprättelse.
 
Svärfar som förövrigt, fortfarande är inlagd på lasarettet. Vi har varit upp till honom otaliga gånger och i fredags så noterade jag ett häfte som låg på hans rullator. Det var en beskrivning på densamme. Visst ni att rullatorerna har namn? Dom röda med stora hjul heter Karl-Oskar, och dom med små hjul heter…Rebel. Haha, fast jag undrar vad som skulle vara så rebelliskt med små hjul, dom rullatorerna torde ju vara lite svårare att dra utomhus, speciellt då det kommit lite snö. Fast då kanske man är en rebell om man struntar i hur svårt det blir utan man vill ändå ha den lite nättare saken att dra runt på.
 
Nå, nu är det frukost på schemat och sedan dags att knalla iväg. Ha en fin måndag!
Presentation
  Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!. Bloggar om: livet, funderingar och tankar. Ålder: 56 Bor: Umeå Familj: min man Åke, döttrarna Theresé och Niccolina. Utbildning: grundskola Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Bästa egenskapen: empatisk och ärlig Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig. Husdjur: 1 japansk spets som heter Winstone Bil: kör en Audi quattro som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Dodge Van, Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀 Intressen: dragracing, att skriva, innovationer, människor i ren allmänhet. Vi bär alla på olika historier. Senast lästa bok: Mormor hälsar och säger förlåt Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren. Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka. Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv. Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen. Fem bästa sakerna med Umeå: Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Mina länkar
Arkiv
RSS Nytt från vk.se
Presentation

Sysselsättning:Personlig assistent och arbetsledare
Bloggar om:livet, funderingar och tankar.
Ålder: 52
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa samt yngsta dottern Niccolina. Är även, stolt mormor till Sally Maria Johanna, som föddes 29/6-2010.
Utbildning: grundskola
Dröm:rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen:empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur:Winstone som är en japansk spets.
Bil: Kör under sommaren en Camaro årsmodell 70, (om vädret tillåter) den är gatregad men jag kör även dragracing med den. Sen har vi i familjen även en Audi Quttro, en Camaro -75 (projekt), Volvo S70 samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan ju behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar bilar, och nu även Niccos dragracing karriär.
Senast lästa bok:  Silvervägen
Senast sedda film: på bio så var det Cornelis vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 6 gånger under sista 26 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min före detta chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Maria Lundmark Hällsten