Etikett: kattbur

Den som söker…finner

 

Innan vi skulle åka och hämta hem Winstone, så letade jag upp den stora kattburen som jag införskaffade då Eloise skulle opereras. Men en väsentlig grej, saknades… nämligen gallret.
Jag letade, letade. Sökte, efterfrågade, men inte då, det fanns inte att uppbringa så vi tog helt sonika enbart buren med oss och sa att det får bli att hålla för eller ställa öppningen emot sätet, vad annars kunde vi göra.
Resan hem gick ju över all förväntan, galler eller inte, så det spelade ju ingen roll, men det lustiga i kråksången var, att gallret återfanns, direkt då jag klev innanför dörren, här hemma.
 Det första man gör då man kliver över tröskeln är ju att kolla vad katterna hittat på för otyg. I hallen hade någon roat sig med att öppna garderobsdörren och vräkt ur varenda sko par som låg längst ner, så när jag böjde mig ner för att ställa tillbaka alla skor, så får jag då syn på gallret, det låg där, längst ner i garderoben, och det kan jag lova, där hade jag aldrig i livet sökt efter det.
I köket hade Enya roat sig med att dra ut en halv rulle med plastpåsar, ni vet, här räcker det med en cm som hänger utanför en låda, så åker det ut. Men annars var allting på sin plats, så man får väl tacka Eloise, jag är rätt så säker på att det är hon som hittade gallret, det är nämligen hon som ger sig på att försöka öppna dörrar och garderober.
Och Enya är den enda av dom som intresserar sig för plastpåsar… så.
Nu ska jag iväg och skjutsa mamma till ett möte sedan inväntas besök här hemma, Tina ville komma förbi och kika på Winstone. Han är förövrigt så himla rolig, som han håller på, och katterna har fått sig utskällningar, att något så litet kan låta så mycket, hade jag ingen aning om. Min hund, Lady, chow-chowen jag hade, skällde första gången då hon var två år, och i ren förskräckelse satt hon sig ner då ljudet kom ur hennes strupe, hon blev jätteförvånad.
Önskar er alla en fin onsdag!
Maria Lundmark Hällsten