Etikett: kedja

En flaschback…minnena föll över mig

Av , , 4 kommentarer 8

Jag gick med Winstone nere vid ån, för några dagar sedan, och jag passerade något som väckte minnen från förr. Backa!!! Sa jag till Winstone, som stannade och la in backen.

Där låg den…en liten silvrig sak från förr…om jag nu inte missat, att detta är något som kommit tillbaka?

003

Kapsylerna från burkläsk eller öl. Dom här som man samlade ihop till ett stort gäng, och nöp ihop i varandra så dom bildade en kedja, eller draperi, vissa hade lagt dom runt hatten som dekoration, listan kan göras lång. Återvinning kan vi också kalla det :D

Och dricka kommer man ju då att tänka på, något som bara införskaffades på sommaren. Ibland kanske farsan köpte 2 backar, men vilken besvikelse då halva backen bestod av grape tonic, hm…undrar just varför han köpte det, det vet väl alla barn att den drickan var inte god, den räknades inte ens till dricka. Smakade diskvatten, typ.

Sen tänkte jag på hur bortskämd man blivit, då, uppskattade man det lilla, en dricka till helgen, eller tänk, oh goda tanke, då morsan köpt ett helt paket med strutglass, och den dagen kom då hon sa att det var ok att få ta en…det var lycka det!

Idag köper man en läsk eller glass om man är sugen på det, inget konstigt, men själva lyxet, är borta. Precis som när man bälgar i sig kaffe, som vi nu gör, en termos på morgonen, en mitt på dagen och en på kvällen, men den där känslan, hur gott det smakar och man njuter varje klunk, den infaller inte speciellt ofta…men ibland, då man inte haft tid att dricka så mycket kaffe, då slås man av det goda och undrar en kort sekund, varför man häller i sig så mycket, då det är det lilla som gör det så gott :D

Jo jag vet vad som gäller för min del, för lite kaffe, då får jag huvudvärk. Men detta kan ju botas, om man vill, jag kan ju dra ner på några koppar i sänder, för att inte orsaka värken, kanske jag gör det, i framtiden, men inte idag.

Och nu till något jag inte riktigt förstår, kolla detta klipp, jag har sett det tidigare i annan layout:

11029908_806811216076444_5802173805361776844_n

 

Bilden hittade jag på FB men även i detta blogginlägg, HÄR, läs gärna och begrunda.

Och min undran är, när, någonsin har någon blivit kallad just rasist, för dessa saker? Jag har sjungit nationalsången och INGEN har kallat mig rasist, vi har svenska flaggor på vår bro och ALDRIG någonsin har någon kallt oss rasister, det står och jag citerar: ”Jag vill kunna…” ehh ok, vad är det människan menar att man inte kan? Jag kan göra allt det där och lite till, är jag speciell på nåt sätt…bara undrar.

Menar dom att man inte törs, i så fall är man väl en liten fegis, jag gör precis vad som faller mig in. Sedan tycker jag att ALLA, ska vara stolt över det land dom kommer ifrån, oavsett om dom bor i det landet eller någon annanstans, så de så!

Detta skriver någon och får hejar rop, oj så bra, så här är det ju, bra skrivet…men har dom verkligen läst texten in och ut? Nä, jag går bet, jag förstår det inte, kanske lika bra :D

Härligt väder idag med, I love it, och ska nu gå ut och sätta mig en stund med kaffekoppen… förstås :D Ha det gott, allihop!

005

 

Red ut i horisonten

Av , , 6 kommentarer 12

 

Igår kom några grannar från stugan, upp för att träffa pappa. Efter lasarettsbesöket åkte vi till mamma och åt lunch och satt och pratade. Det finns ju som sig bör, en massa änder däruppe i stugan, och eftersom stugorna ligger på en udde så har många av oss stugorna alldeles nere vid vattnet, så även dom.
Änderna har alltid legat, Sören och Margareta, varmt om hjärtat och dom har full koll på alla kullar som vistas där. En sommar fick Margareta syn på en and som svalt ett halsband med en stor medaljong. Kedjan/bandet till medaljongen hade den svalt, och den stora medaljongen hängde utanför, alldeles nedanför näbben.
Hon förstod att den där anden inte skulle klara sig då den inte kunde äta, och hon gjorde otaliga försök att få tag i den, men utan att lyckas. Dom hade även pratat med Stellan, en året runt boende därute, som skulle komma och göra lidandet kort för anden.
Så en dag noterade hon den nere vid bryggan, hon smög upp och hade precis tänkt slänga sig ner i vattnet och gripa tag i den då hon får syn på en hel flock med änder som landade en liten bit utanför och kom simmande emot den stackars utsatta anden.
Det är ju naturens lagar att dom starkare ger sig på dom som är skadade och svaga, så Margareta hann tänka att nu skulle den anden få vad den tålde, men inte då… en av änderna simmade kvickt fram till stackaren, greppade tag i medaljongen och formligen slet ut den och bandet den satt fast i… med andra ord räddad av sina polare och ett öde, värre än döden. Medaljongen har Margareta kvar, som minne av händelsen.
Jag har ett annat minne jag, inte utav en massa änder men en granne som Sören och Margareta hade under en vinter däruppe i stugan, Risfjällan, kallades tanten. Och jag var naturligtvis nyfiken på denna tant som hade fiskenät hängandes i taket med stora glaskulor i.
Stugan hon bodde i var liten som rackarn, med bara ett rum och möjligvis en liten alkov (numer är detta Emma och Johans stuga, men idag är den betydligt större mot för då). Inget rinnande vatten utan på vintern hackade hon hål i isen och hämtade vatten från sjön.
En gång då jag nu råkade vara därnere för att kolla in vilka lustiga saker hon hade i huset, hoppade hon plötsligt upp från stolen, greppade ett gevär och rusade ut på bron, efter vägen kom en gubbe på moped men han vände snabbt då han fick syn på hennes hotfulla min och hörde hennes varningsrop.
Efter den dramatiken gick Maria hem och besökte aldrig mer den tanten… det blev nog för spännande för en 8-9 åring som inte riktigt förstod vad allt handlade om. Tanten bodde inte kvar så länge utan tog sitt pick och pack och red ut och försvann i horisonten… ehhh, eller nja, där tog jag nog i lite i överkant, en häst vet jag inte att hon hade :)
Önskar er alla en trevlig lördag!