Etikett: kirurgen

Kan upplevas magstarkt

Av Maria Lundmark Hällsten, 10 oktober 2015 kl 08:18, 8 kommentarer

Äckelmagade personer behöver inte läsa detta inlägg, kan upplevas lite magstarkt, bokstavligt talat 😀

Jag går ju varje dag och lägger om min mage, och jag har inte hört annat än att dom snittat upp ungefär 10 centimeter, ja, det är väl som ingenting, har jag tänkt. Däremot har jag fått se reaktionerna på alla som ska titta till det där, och jag sa till Nicco igår att egentligen skulle jag ha fått filma allas ansikten, där jag ligger på britsen och dom plockar bort omlägget.

Alla har sett något konfunderade ut, och i onsdags frågade sköterska mig, om jag visste vad dom gjort. Nä, sa jag, inte annat än ett snitt. Men hur ser det ut då, frågade jag. Hon måttade med händerna och visade ett hål, ungefär stort som ett äpple, och det går ner till bukhinnan.

Frågan dom ställer sig är ju hur detta ska kunna självläka., hur fint och rent det nu är må se ut.

Nå, igår hade jag ju tid på kirurgen och där stod han och kliade sig i huvudet och visste faktiskt inte heller hur tusan dom tänkt sig detta. Ja, sa han, det kan visst läka ihop, men…det kommer att ta evigheter och vem vill gå runt med ett hål på magen.

Han ropade in en annan kirurg, med speciella skills då det gäller buken, och dom båda ifrågasatte varför man inte kunde sätta in en vacc, eller vad det nu heter. Och detta ska dom nu beställa hem, så eventuellt får jag en sån på måndag.

Det är något som ska in där i buken och sedan ska den suga ut all luft och därmed hjälpa till med sårläkningen, betydligt snabbare än detta alternativ. Ska bli spännande att se vad det nu kan vara för nåt. Antibiotikan ska jag sluta med, med cpr/sänka är nu nere på 7, vilket det inte varit på 4 år, så det var ju positivt. Ska bara vara aktsam på eventuell feber, isf få jag höra av mig med en gång.

The story will continue!

Igår vad det räkspett för Eloise och Enya, Eloise var dock inte ens måttligt intresserad av räkan, utan det såg ut som om hon luktade på nåt jättestarkt, däremot var Enya jätte på, och ville ha mer än en:

Winstone var lika ointresserad som Eloise:

Önskar er alla en trevlig lördag!

Dom är som klisterpapper

Av Maria Lundmark Hällsten, 9 oktober 2015 kl 08:19, 2 kommentarer

Jag tyckte att tiden gått extremt fort, jag trodde nämligen att det var 4 veckor sedan jag var i Lycksele, men det stämmer inte, det var 3 veckor sedan. Ojoj, och ändå har man hunnit med så mycket under den lilla tiden.

Våra djur, kanske har känt av att något varit annorlunda, katterna ska helst upp i ansiktet på mig om jag råkar luta omkull mig i soffan, men jag vill inte ha nån katt på mig, seriöst…spelar ingen roll, dom är som klisterpapper.

Dom kan ju också vara väldigt layed back, och vet hur man ska chilla, på riktigt 😀

Bild lånad från pinterest.com

Winstone är mer dresserad, han vill gärna tycka in skallen mellan soffan och benet på mig, samtidigt som han bökar och försöker trycka in sig så långt som möjligt (bus på gång), men han slutar då om man säger åt honom. Tänkte också vilken tur vi haft med honom, det finns ju hundar som har en viss vana att bita sönder grejer.

Winstone som valp, gav sig gärna på skor och vantar, men det var under en mycket kort period i hans liv, men kolla in denna bjässe, det hade ju som sagt var, kunnat vara betydligt värre:

Bild lånad från pinterest.com

Och apropå värre…det finns ju också dom som råkar ut för saker men ändå lyckas rädda upp situationen på ett roligt sätt, ett exempel på det, kommer här:

Idag hoppas jag är sista dagen med antibiotika…det tär lite på kroppen att äta det. Jag ska på kirurgmottagningen idag, och får då veta vad som är tänkt, fortsättningsvis.

Åke hade en ledig dag igår, då han var tvungen att fixa intyg via vårdcentralen. Han passade då på att vintra lite på gården, ställa undan utemöblerna och sånt där. Han var också ner en sväng på stan och fixade en liten bröllopspresent till mig, det var ju vackert 😀

Hoppas på en bra dag och en trevlig kväll, för er allihop!

Surt, sa räven…och jag

Av Maria Lundmark Hällsten, 7 juni 2015 kl 11:55, 4 kommentarer

Jag ringde till avdelningen, som i sin tur pratade med kirurgen som hälsade att narkosen inte vill söva någon som är förkyld. Har säkert med att göra med att man kan bli trång i halsen och hosta är något dom inte vill att man ska göra. Jag har torrhosta som känns ganska rejält nu, och är tät i näsan.

Så operationen är inställd…eller rättare sagt, den blir framflyttad, och nu hoppas jag att jag har turen att ändå kunna få komma in innan midsommar. Fast det kan vara snävt om tid, men hoppas kan man alltid.

Och visst är det surt, då man är förberedd, packad och klar, men jag ser det ändå från den ljusa sidan, dom vill att allt ska gå enligt planerna, och en förkylning kan ställa till det, om det ska oturas. Och jag är glad att jag ringde dit för att dubbelchecka, hade varit ännu värre om man kommit dit, kört 12,5 mil, för att bli hemskickad igen. Så då vet ni…jag kommer förmodligen att äta tårta, på min födelsedag, om än, högst oplanerat och lätt motvilligt 😀

Roligt och oroligt

Av Maria Lundmark Hällsten, 14 maj 2015 kl 08:38, Bli först att kommentera

Ett paket, låg i brevlådan igår *gnuggar händerna*

Och Winstone funderade också!

Theresé hade skickat en mors dags present, men jag var så ordentlig att jag faktiskt frågade först, om jag fick öppna det nu eller om det skulle sparas till sedan…och jag fick lov att öppna nu 😀

Innehållet var spännande må jag säga. Theresé har pratat om lingonpulver och jag har frågat på Kvantum, på Coop Forum och tittat i alla affärer jag varit in på, men det finns inte här. På Kvantum trodde dom att produkten är så ny, att det ännu inte hunnit hit, och se, jag fick ju till och med blåbärspulver och lakrits, lakrits fanns det här i Umeå, men inte det andra.

Kanel fikasticks eller vad man kallar det, jättegoda till kaffet. Och lakrits pastiller. Tack Theresé!

Sen fick jag nåt mindre roligt, ett brev från kirurgen i Umeå, jag höll på sätta i halsen, seriöst. Det var ett förhandsmeddelande om en remiss jag sökt, men hallå, min hjärna arbetade på högtryck, vad skulle jag på kirurgen i Umeå att göra, vad hade jag nu sökt efter för operation och tydligen fått?

Nä, jag kunde inte lista ut det utan fick ringa upp dom. Nå, det var om en förestående gastroskopi, nämen hejda er, tyckte jag, det har jag redan gjort och det var sagt att det skulle göras vartannat år. Ja, men där stod det att läkaren i Lycksele villa ha en andra åsikt, nåntingnåntingnånting.

Jaha, sa jag men nu ska jag opereras, kan man ens göra en gastroskopi efter det? Njae, det visste hon faktiskt inte. Jaja, vi bestämde i alla fall att jag kommer då jag blir kallad, så får jag höra vad dom tänkt sig, men min hjärna skriker i alla fall NOOO!!! Ingen gastroskopi för mig, inte i vaket tillstånd i alla fall.

The Wildcat ställdes på igår, och idag ska vi åka kortege till Rödåsel, ni är ju välkomna allihop som kan ta sig dit på ett eller annat sätt, man behöver inte ha en amerikanare för det.

Fotograf: Mats Alfredsson

Rödå antik Rödåsel skriver: Bilträff i Rödåsel på Kristi Himmelsfärdsdag (Torsdag 14/5)….

Hjärtligt välkomna till oss med Finbilen eller bara beundra alla vackra bilar som kommer till oss på Antikaffären c:a klockan 12. Hamburgare och fika finns till försäljning (medtag kontanter). Butiken är öppen 11-16.

Och lite tur har vi ju med vädret, igår var det inte speciellt kul, ren och blåst om vartannat. Önskar er alla en toppen torsdag!

Umeå triangeln på Västerslätt…den är magnestiskt, nå hemskt.

Av Maria Lundmark Hällsten, 12 december 2014 kl 09:10, 2 kommentarer

Nu fick jag då prata med kirurgen i Lycksele, remissen är skickad till klin fys lab, där dom ska göra en test med hjärtat, jag har en telefontid inbokad med spec. läkaren i Lycksele, den femte januari, och det ligger inne en kallelse för info möte i Lycksele den åttonde januari, så ja, nu händer det saker, kul bara att man får veta det och slipper gå runt och fundera om man finns kvar i rullarna eller inte.

Vi blev bjudna på grötmiddag hos min arbetsgivare igår kväll, det var trevligt, tiden gick fort, men det gör den ju alltid då man skrattar och surrar. Våran handledare, fick sitt körkort i måndags, hon berättade om uppkörningen, och vart dom hade åkt.

Mo i Rana kom upp, körskolläraren hade sagt åt henne att köra dit. Jaha, sa jag, tänk, det gjorde dom för 29 år sedan också, då jag tog körkortet. Jag tänkte ju dock inte på att dom gav order om det för att man skulle kika på skyltarna, utan jag tänkte mest på att det handlade om att ta sig dit man skulle.

Och jag då, med min inbyggda kompass som fått frispel, efter att jag passerat Umeå triangeln på Västerslätt, trodde att Mo i Rana låg i Haparanda, så jag tog mig upp på E4:an jag, med sikte norrut, och det blev lite fel, haha…men jag förklarade ju för honom att jag trott att det låg åt det hållet, och fick då veta att meningen var att jag skulle kika på skyltarna…och då, gick det upp ett ljus 😀

Vi skulle ha haft en sista bastukväll igår, men det blev inställt så jag ska istället bjuda bastugänget på kaffe, klockan ett idag, så kör vi triss skrapet här istället och gör ett säsongs avslut, med kaffe och något till.

Jag och Tina tog en julfika på kondis igår, och nu dröjer det nog ett tag innan vi ses igen…typ någon gång nästa år. Tur att det inte är så länge kvar då, innan 2015 står på almanackorna. När jag skjutsade hem henne, så hände något lite lätt dramatiskt, men det tror jag att jag tar imorgon…kan ju inte skriva hur mycket som helst, jag har ju saker att uträtta 😀 Hoppas på en bra dag, för er allihop!

Hugger efter allt levande

Av Maria Lundmark Hällsten, 24 november 2012 kl 08:36, 4 kommentarer

Igår blev det en längre promenad med ”gammbossen”, vi rörde oss runt bräntberget, i halvmörkret. Det var som dåligt med belysningen där. Men det väckte en del minnen. Den gamla, stinkande dammen, som man alltid stod vid och höll vad om, att ingen skulle vilja bada i den. Det gick också rykten om någon stackare som skulle ha gjort just det och sedan dog han.

Nu tror jag att det var en skröna, något som vart sagt för att skrämmas så ingen skulle vilja hoppa ner i dyngvattnet, där alla svanar och änder guppade runt.

Det finns till och med kort från det jag var liten, kanske i 4-5 årsåldern och mamma och pappa har tagit med mig dit för att mata svanarna, men jag kommer ihåg att jag inte tyckte att dom var speciellt mysiga… gapiga och högg efter allt levandes.

När jag och Åke, sedan flyttade in i lägenhet på Mariehem och Theresé kom till världen, så gjordes det ibland utflykter dit ned, och jag är inte säker på att Theresé var så begeistrad över svanarna heller. Änderna gick det ju bra med, dom når då inte så långt upp, men svanhalsarna kommer upp en bit och för en som inte är mer än en tvärhand hög, så kan det kännas skrämmande.

Ibland var det någon kille från klassen (då vi gått dit för vi hade rast… ehhh, eller för att vi hade tandläkartid) som utmanade svanarna, men dom vann alltid, killarna fick lägga benen på ryggen och ingen ville stanna då dom hade svanarna i hälarna. Hahaa… vilka vapen dom kan utnyttjas som, svanarna alltså.

I förrgår kom intyget vi väntat på, från kirurgen, men jag blev ändå tvungen att ringa upp försäkringskassan, för det var bara skrivet till och med den 1/10, och han hade lovat att skriva ut det till dödsdagen, den 23. Dessutom, och nu vet jag varför det finns sidor på nätet där det läggs ut historier om konstiga, knepiga intyg som läkare har skrivit, innehöll intyget en del, både stavfel och annat galet.

På försäkringskassan hade dom fått in två intyg, så det täckte upp hela perioden, fint, då stämde då i alla fall det. Sedan sa jag att någon 100 kilos balk, knappast hade gett honom dom skador han nu fick, utan dom hade nog missat en nolla där, det spelade nu inte så stor roll, men jag tyckte bara att det var så missvisande. Halkotor, visste jag inte att vi hade, däremot halskotor, han jobbade tydligen på en verktad också, vilket måste vara ett nytt ord, för verkstad, och inte bara det, det stod att det var hans yrke… nänänä, jag hade dessutom talat om vad han jobbade med, ALLA fyra gånger jag pratat med dom, här kan man nästan snacka om hör och förståelsesvårigheter eller vad man ska kalla det.

Nå, nu ska jag inte bråka mer om detta, vi fick intyget, och jag skulle gissa att försäkringskassan sett en hel del konstiga intyg som varit svår att tolka, detta var ju inte helt galet, ändå.

Idag ska Åke tydligen ligga under bussen, eller kanske stå i garaget, ja, bussen har inte kommit sig härifrån än, och det hade ju varit skönt att bli av med den, någon gång. Får hoppas att solen kikar fram också så han får lite ljus över sig och ser vad han pysslar med. Önskar er alla en fin lördag!

Nu är det *** igen, eller?

Av Maria Lundmark Hällsten, 21 november 2012 kl 08:15, 2 kommentarer

Jullunch…nu, ja så är det, det är jullunch på jobbet idag, i samband med ett arbetsplats möte, så jag åker väl dit och käkar innan jag ska till sjukgymnasten. Men någon julkänsla eller sånt, har man då verkligen inte. Julmaten i sig, vet jag inte heller om jag tycker är så speciell… det är som med semlor, det räcker med en/år, då är det gott, men inte fyra gånger på en månad.

Man vet ju redan nu, vis av erfarenhet, att det inte bara blir på julafton som man får den där julskinkan, rödbetssalladen, köttbullarna och kalvsyltan, det blir ju alltid över en del som ska ätas upp senare, jaja… man får väl härda då 🙂 Det är ju inte dålig mat i alla fall.

Jag och Tina halkade runt på en promenad igår, ute på Teg, inte så njutbar med tanke på halkan, men vi tog oss runt på ett litet stråk där, och då får man vara nöjd. Jag gick ut en 25 minuters sväng, senare på kvällen, och då var fästet något bättre, om än det höll på frysa på igen.

Och vet ni vad jag gjorde innan jag gick iväg… jag knåpade ihop ett mejl till chefen på kirurgen, där jag avslutade mejlet med att skriva att om sjukintyget som jag nu ringt och begärt att få, fyra gånger och inget har hänt, inte skulle dyka upp, så skulle jag komma och parkera mig själv på kirurgen och inte gå därifrån, förrän jag fick intyget, för nu är jag less.

När jag kom tillbaka hade jag fått svar, snabba puckar, han hade fixat intyget både elektroniskt, och skickat kopior hem till mamma, så där ja, ska vi tolka det som att dom inte vill ha besök av mig där, eller… det kanske inte var så svårt att fixa fram intyget, då man hittade av rätt person att mejla till. Ja, det får jag väl aldrig veta men det behöver jag inte heller.

Vi har fått ett sånt där litet erbjudande från Kvantum, storköpsrabatt, som det så vackert heter, med 5% på nästa köp, men kolla vad som står på lappen:

Dom reserverar sig mot slutförsäljning och tryckfel, hm… jaja, tryckfel kan jag förstå, det hade ju av misstag kunnat stå 50% istället, bra för oss kunder men mindre bra för han som äger stället. Men reservera sig mot slutförsäljning är väl ändå att ta i, tror dom att någon kommer upp och tömmer hela affären innan man hinner dit och utnyttja sina 5%? Njae, tillåt mig tvivla.

Nå, jag önskar er nu alla en trevlig onsdag!

Vem vet vart och hur och när?

Av Maria Lundmark Hällsten, 14 november 2012 kl 07:48, 2 kommentarer

Jo, dom ringde upp från kirurgen igår, nu var det en annan som satt i receptionen eller vad det nu kan heta. Jag förklarade återigen och för fjärde gången, vad jag var ute efter, och hon kollade vad som skrivits upp, och hon sa… typ, följande:

Aha, här står det att Malin, kontaktat Frans, men det var inte bra, för Frans är i Afghanistan, så Sören tar över och skickar vidare till Gösta, Gösta undrar vad det är för intyg, ett med ett datum eller ett sjukintyg, Fredrik säger att dom ska kolla om dottern… Gösta skriver att det ska kollas så det inte blir dubbelt till dottern…och sen har det inte hänt nåt mer.

Nu säger hon i receptionen att hon ska kontakta Malin, som hon vet, har haft hand om pappa, vi ligger på, säger hon, och jag kan ju inte annat än hoppas på det då. Men tillåter mig själv att tvivla på att detta var sista gången jag behövde ringa upp kirurgen.

Alltså hur ska någon kunna veta vad den andra gör, om dom bara skickar vidare och inte fullföljer vad som påbörjats? Kanske detta är en av anledningarna till varför, patienter försvinner mellan stolarna, dom slussas också vidare från ena stället till nästa, och ingen vet till slut, vart dom ligger… knappt dom själva.

Jag steg upp i morse och noterade ett fint ljus ute på vägen, ner mot bron:

Det var alltså en långtradare med släp. Och nu vet dom flesta som känner till detta område att ingen lastbil ryms under bron, och det kanske chauffören noterat, för den stod still. Vad jag inte begriper är hur den ens kommit på tanken att köra dit ner, i den trånga rondellen och hur han sedan trodde att han skulle kunna backa tillbaka.

Men… han backade inte, och han körde inte heller framåt, nejdå, han svängde upp på gärsmattan/lervällingen/asfalten, mellan kyrkan och vägen, och står just nu med nosen mot vårt hus. Så kan man också göra.

Önskar er alla en fin onsdag, själv ska jag ringa till sjukgymnasten… har så förbenat ont i ryggen så efter uppmaning från sköterskan på vårdcentralen, som jag ringde igår, så kontaktar jag dom idag och ser vad dom har för utlåtande om mig… om det finns hopp… eller om det bara är amputation som gäller. Seee Yaaa!!!

Snart brister det…

Av Maria Lundmark Hällsten, 13 november 2012 kl 10:18, 6 kommentarer

Jag undrar just jag… om jag ska söka remiss till urologen, för något påhittat urinvägsbesvär, för då kanske jag blir inskriven på kirurgen, vilka är dom jag egentligen vill komma i kontakt med, men vis av erfarenhet, så slutar väl det helst med att ortopeden tar över, hm… vad gör man då?

Jag sjukskrev nämligen pappa, andra dagen efter hans olycka, och nu är det 4 veckors sjukskrivning som han faktiskt hade rätt till, som jag ansökt om. Men ett sjukintyg måste ju bifogas. Inga problem, sa dom på IVA, då han låg där, ett intyg skickas elektroniskt, så det skulle vi inte behöva tänka på.

Men det var vi visst tvungen att göra, då vi efter 6 veckor fick ett brev från försäkringskassan som efterlyste ett intyg. Jag ringde upp kirurgen, där han faktiskt först blev inskriven, och det tog ett tag innan jag kunde förklara, så hon begrep, vad jag ville ha, men det skulle hon prata med en läkare om. Skynda på, sa jag, vi har till den 3/11 på oss, sedan avskriver dom ansökan.

En vecka passerade, inget intyg… jag ringde upp igen, och hon kom ihåg att hon talat med mig. Jag förklarade ännu en gång vad vi ville ha, och ifrågasatte, hur svårt det skulle vara att få fram ett datum för hans inskrivning. Ja, hon skulle prata med en läkare.

Ännu en vecka senare och ingenting nytt, jag ringde återigen upp, i förra veckan, hon började med att be så hemskt mycket om ursäkt och hon förstod inte varför inget intyg var utfärdat, men hon skulle genast gå och prata med läkaren. JA, sa jag, lätt irriterad, och om dom har såna problem och inte vet hur man gör, skriv då på lappen att dom tar kontakt med D** M******* på ortopeden, det var han som tog över efter kirurgen, han kanske kan förklara hur man ska gå tillväga.

Nu har det gått en vecka till… snart och inget intyg. Jag har för fjärde gången ringt och bokat en återuppringningstid på kirurgen, har något nåt tips, om vad jag nu ska säga? Eller ska jag dumförklara någon… kan inte påstå att jag inte har lust till det, men jag brukar kunna hålla mig sansad, men snart kommer det att brista.

Den 3/11, har vi förövrigt passerat för 10 dagar sedan…

Är det så vi vill ha det?

Av Maria Lundmark Hällsten, 11 oktober 2012 kl 07:38, 8 kommentarer

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).

Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.

Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.

Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.

Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.

Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.

I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.

Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.

Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.

Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.

Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.

Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Etikett: kirurgen

Kan upplevas magstarkt

Dom är som klisterpapper

Surt, sa räven…och jag

Roligt och oroligt

Umeå triangeln på Västerslätt…den är magnestiskt, nå hemskt.

Hugger efter allt levande

Nu är det *** igen, eller?

Vem vet vart och hur och när?

Snart brister det…

Är det så vi vill ha det?

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation

Maria Lundmark Hällsten