Etikett: Kittelfjäll

Ser ni 🧐, vad jag såg 🤓

Av , , Bli först att kommentera 18

När man är vaken i god tid på morgonen, och solen är på väg upp. Då har man verkligen en levande tavla utanför fönstret. Och det går fort då färgerna ändras. Femton minuter mellan första och sista bilden.

Fortare går det, då man ska fota något inomhus… ingen hund.. (dont mind the bottles, måste bygga ut huset).

 

 

BAAM, 2 sekunder senare, kommer den… haha.

Mäkta stolt över den fina amaryllisen som hittade på att blomma en gång till.

Skrollade i mina bilder och undrar först, varför jag fotat detta fula berg av snö.

Men så kom jag ihåg. Det var ju faktiskt bara i förrgår, då vi gick längst ner på Västerslätt. Jag tyckte mig nämligen se en isbjörn. Jo, i mina ögon var det så. Vet inte om ni ser samma sak, dock.

Då jag går in på FB idag, fladdrar den här bilden förbi. Isbjörn igen…vill den säga mig något. Jättefin bild, men det är nog inte hur det egentligen ska se ut.Tycker att det borde vara lite mer is, där.

 

Kom i samtal med en Taxichaffis igår, och ämnet föll in på mobilsignaler. Jag har väl haft en hel del knäppa signaler på mina mobiler. Men enbart för att jag är så knäpp själv, så jag skulle aldrig uppfatta att det ringde, om det var en normal signal.

Fast den gången jag hade laddat hem ljudet av en Formel 1 bil, som signal, så fattade jag nada. Vi var nämligen på väg ner med vår buss, till Järlåsa, och hade stannat efter vägen för att sova. Jag ställde väckaren på mobilen, då vi hade en tid att passa, därnere. Vaknar av ljudet av bilar, och undrar vad i hela HEL.. det är som händer, varför kör dom så där, på E4:an?
Galningar!!

Haha…jaja, vi vaknade i alla fall, även om det tog en stund att fatta vad det var som lät.


Ser ut att bli, ännu en fin dag i Umeå. Visst var det snudd på, vårkänslor igår, med upp till plus 9 grader på sina håll. Vi brukar ju aldrig hänga i fjällen, förutom ifjol då Anders och Theresé, bjöd oss på boendet i Hemavan. Men igår var det nästan, så att man längtade dit. Vilken tur då, att vi ska göra en repris på den resan. Men det blir påskveckan.

Det enda felet med Hemavan är avståndet. Åke däremot, har vistats mer i fjällen än jag, eftersom hans föräldrar hade stuga i Kittelfjäll. Tyvärr är avståndet dit, inte mycket närmare. Inget man åker till, över en vanlig helg. Men det är ju en vidunderlig utsikt man bjuds på. Naturen kan verkligen bjuda på något för alla.

Här har Martin Westerlund, en bekant till Åke, som bor i Kittelfjäll, fotat Dauna från Borkalia. Den vyn har man sett några gånger på väg till stugan, och säkerligen har Åke sett den tusen gånger mer. Stugan låg mitt emot Daunatjåkko, det vita stora fjället som tornar upp i bilden. Mäktigt!!

Ha en fin dag, allihop!

Var det ett U.F.O 🛸

En liten anekdot från förr. Detta berättade Åke för mig, säkert första gången vi körde upp till Kittelfjäll. Så då borde det vara augusti, 1984.

Mina svärföräldrar hade ju en stuga uppe i Kittelfjäll. Den stugan byggde svärfar Nicke, med hjälp av en snickare som hette Holger. Därför åkte dom upp dit med jämna mellanrum.

En av gångerna då hela familjen var med, satt svärmor Elsie, och Åke i baksätet, bakom ratten satt Nicke och passagerarsätet hade intagits av Holger.

Ni som vet vart Kittelfjäll ligger, har kanske koll på att man inte kör dit på en timme eller två, om man startar i Umeå, utan det tar sin lilla tid. Holger tyckte nog att det gick lite väl sakta och började titta sig oroligt bakåt med jämna mellanrum.

Till slut känner sig Nicke tvungen att fråga, vad är det, varför vänder du dig om hela tiden? -Mjaaa, sa Holger, nu måste du nog börja gasa. Väghyveln ligger bakom och han har fällt ner bladet och nu blinkar han för omkörning.

Hahaa… ja han ville väl bara på ett skämtsamt sätt, påtala att han tyckte att Nicke inte gasade tillräckligt. Och av denna lilla historia har just uttrycket, ”Nu måst du nog börja gasa, för…” hängt med i alla år, när någon vi åker med, kör för sakta.

Den här seriestrippen, skickade Tina till mig för några år sedan.

Det roliga var att jag fick upp den i minnesflödet i torsdags, och på fredagen, då jag och Elisabeth skulle gå iväg till Ullas, så var mina glasögon borta. Varför fortsätter man göra så här.

Jag brukar ju sällan vara i matrummet om vi inte har gäster. Jo, jag vattnar blommor eller fotar nåt, så det var väl det jag hade gjort. Men däruppe, lägger jag aldrig ifrån mig saker. Dom prylar jag letar mest efter är glasögonen och mobilen, det är liksom stående.

Numer, varje gång jag gör det, så går jag dessutom runt och dumförklarar mig själv med svordomar och frågor, om hur dum man får vara och varför…

Apropå dum, eller dum och dum, kanske mer förvirrad och lite glömsk. Jag tog ju denna bild i lördags.

Och då vi sedan satt härinne och jag gick igenom dom så upptäckte jag ett mystiskt ljus. Förstorade upp den men det var inte bästa skärpan på den. Vad f-n är det här, sa jag till Åke.


Han gissade på nån lampa…ehh nää, det finns ingen lampa där. Ett U.F.O kanske, sa jag, 🛸 haha. Då började Åke skratta, polletten hade ramlat ner och han kunde informera mig om att det är vindflöjeln, älgen som Nicke gjort, som sitter på garagetaket.

Nicco fotade jag och Åke inne på ”vår” soffa nere i Nailheads lokaler. Jag skriver vår, eftersom vi ofta sitter på just den, och där har vi också blivit fotade förut, så… varför ändra på vanor och seder. Nicco ville prompt att jag skulle skratta, och inte blunda, därför blev det några bilder, faktiskt lite fler än bara dom här 🙃

Hoppas på en fin måndag, för er allihop!

Det ni!!!

Av , , Bli först att kommentera 10

 

Jag fick iväg Nicco till flyget, sen har jag själv, inte tagit nåt flyg på 30 år så jag vet inte ens hur man sätter fast remsan på bagaget, men det är ju tur att det finns vänlig personal som hjälper till 🙂
Hon hittade även igen Theresé på Arlanda och vid kvart i ett fick jag ett sms om att dom landat i Budapest, så dom är på plats.
På den tiden jag flög så åkte man på hundralappen, inga krångligheter, man betalade och väntade för att se om platsen var fortsatt ledig då man skulle kliva på, hur lätt som helst. Men givetvis, i och med att resandet blivit allt större, så växer även flygplatserna, säkerheten är a och o, och reser man inte med jämna mellanrum så står man ju där som ett fån.
Efter jobbet, åkte jag upp och pratade med Bosse på Hasses bilservice, jag ska få lämna in Buicken där, i mitten av maj, så ska vi se om han hittar felet på bilen, det vore ju juste, så slipper Åke även det göromålet och kan fixa annat som behöver göras.
Sen var det dags för bastugängets sista träff den här våren, och jag var den enda med en trissvinst på hela 30 svenska enkronor, nä, vi blev inga miljonärer den här svängen, men man ska aldrig säga aldrig.
Nästa gång vi ses, om två veckor, så går vi på Mammas och käkar, det får bli avslutningen på bastandet det. 130:- har vi att roa oss för, inte mycket att hänga i granen, men ett mål mat blir det ju.
Apropå mat, så käkade vi köttbullar, potatismos och brunsås, till middag. Vilket alltid kommer att påminna mig om Kittelfjäll. Vi åkte nämligen upp dit, typ i februari, 1985, och hade med oss Åkes kompis Tex, vi skulle få in skotern i förrådet som svärfar hade byggt.
På menyn stod pulverpotatismos, och en konservburk med köttbullar i brunsås. Vi var så knepiga på den tiden att vi faktiskt åt det och tyckte det var gott, skulle aldrig falla mig in idag att ens köpa eller äta pulvermos, fy…inte heller köpa konserverade köttbullar, nä huvva, då är det stor skillnad på den egenhändigt rörda och mosade potatisen, ok, köttbullar duger jag ju inte till att göra själv, men mamma scans är inte att förakta, även fast min mammas är godast.
Önskar er alla en trevlig valborgsmässoafton, om det spricker upp och blir fint till kvällen så gör vi som vi gjorde ifjol, gör upp en björkvedsbrasa i grillen, det ni 🙂

Inget för en vanlig dödlig

Av , , 6 kommentarer 4

 

Nu har vi en konverter installerad i källaren, till vårt Internet, men…det ska ta en vecka till innan vi kan koppla upp oss. Fråga mig inte varför, det bara är så. Det var inte bara inkopplingen som skedde igår eftermiddag, utan stugan i Kittelfjäll, bytte ägare. Eller åtminstone så fick vi handpenningen, sista veckan i juni ska den vara fullt betald.
 
Eloise fick börja sin medicinering med en dubbel dos och det verkade som om hon blev raskare i stegen, där på kvällstimmarna, så nog funkar den, återstår bara att se hur hon verkar om två veckor.
 
Titta nu vad jag hittat i städskåpet:
 
Vad använder man ammoniak till? Jag har inte tordas öppna korken för att lukta på den. Läs vad som står på varningstexten:
 
Ingenting för en vanlig dödlig, med andra ord, och inte heller, något man blandar i bulldegen, då straffas man hårt 🙂
 
Idag åker jag, Kerstin, Inge-Gerd och Jan A, till returmarkanden i Vännäs, där finns det ju massor av saker att kolla in, och imorgon är det då dags att åka till antik huset i Rödå, en resa som Nailheads anordnat, vi rullar från Industrivägen i gemensam trupp, för vidare färd mot  slutmålet, ja, ni kan ju läsa själva om detta på deras hemsida: nailheads.nu/
 
Nu ska jag kolla om Nicco klivit upp…tillåt mig tvivla, det är alldeles för tyst däruppe. Nåja, ni få ha en fin onsdag, sol eller inte!

Aldrig upp på höga höjder….

Av , , 4 kommentarer 4

 

Åkes pappa, har ju en stuga uppe i Kittelfjäll…eller ja, en mil bortanför. Det är inte ofta vi är där och mest beror det ju på avståndet, man ids som inte sitta och köra 33 mil, enkel väg, bara för en helg. En av gångerna då vi var där, jag gissar på att det var för en 7-8 år sedan, så hittade Åke på att han och Theresé skulle ge sig på en liten fjällvandring, upp på fjället mitt emot stugan.
 
Här en tavla, målad av Åkes farbror, Jean Ragnar, som föreställer fjället dom var upp på, och tanken var att nå den lilla knixen, på den högsta punkten.
 
Jag och Nicco stannade kvar där då hon var för liten för en sån strapats och sedan var det nog inte så välplanerat. Theresé och Åke tog med sig varsin banan och lite vatten och sa att dom skulle vara tillbaka på en stund, jo tjena! Fyra timmar tog det innan dom var på andra sidan, inte allra längst upp på toppen dit dom egentligen hade velat gå, men den sista biten var alldeles för mycket. Jag hade viss mobilkontakt med dom, via sms, att ringa gick inte, och när jag stod på altanen med kikaren i högsta hugg, och jag visste vart på fjället dom skulle vara, så kunde jag urskilja två mus sk-tar, långt långt borta.
 
När dom kom tillbaka, schaskade det ur Theresé skor, hon hade klivit över diken och in vattenhål, hon var ganska så less. Myggen hade bitit henne så hon såg ut som en boxare och lunchen var passerad för längesedan. Nu var det dags för middag.
 
Åke sa då, att han skulle göra om det igen, men han skulle sluta röka innan dess. Igår kväll sa han att han ville dit igen, ja, sa jag, bestäm ett datum så sticker vi, men då ska vi ha med grejer så vi kan tända upp en eld och grilla oss en korv, full kaffetermos och andra välbehövliga saker. Nicco ville också med dit upp, gissar att hon tänker på alla fina bilder man kan ta där uppifrån. Ja, jag ska då börja ligga i hårdträning igen, jag och Kerstin ska börja om med våra promenader och nu är sötebrödsdagarna över. Så jag kommer att vara redo för fjället…men kommer du att vara det Åke? 🙂
 
Ha en fin trettondag, själv ska jag iväg och jobba klockan två, borde ge lite mer pengar än en vanlig dag.

För litet eller för stort, eller hort de var

Av , , 4 kommentarer 3

 

Åke har en antik snöskoter, ja jag gissar att den räknas som det då den är 40 år gammal. Den lastades på en släpvagn 1984 och sen körde vi upp den till stugan i Kittelfjäll där svärfar hade byggt ett enkom skoterförråd.
 
Men redan på den tiden så skulle det småjäklas, skoter var för bred eller så kan man också påstå att dörren var för smal. Skidorna gick in men där skotern var som bredast blev det tvärnit. Vi fick lämna den ute då vi åkte hem.
 
På vintern åkte vi upp igen, det kanske var i februari eller något sådant, då hade Nicke hunnit vara upp dit och gjort om dörröppningen. Nu var det bara tur att Åke kom ihåg vart han ställt skotern, det var nämligen totalt översnöad, det enda som kunde skymtas lite svagt var vart rutan på skotern stack upp. Den här gången gick skotern in.
 
Nicke har varit lite av en byggare av olika de slag, han har byggt stugan däruppe i Kittelfjäll, hemma i garaget här på västerslätt. Den byggdes i sektioner och sedan fraktades delarna upp dit. Det gick bra!
 
Sedan byggde han en husvagn, även den hemma i garaget, men då var vi tillbaka till det här om det var dörren som var för låg eller om husvagnen blev för hög. Husvagnen gick nämligen inte ut genom dörren annat än han var tvungen att kapa av fästena som satt vid dörrarna som man sätter fast dörrarna med.
 
Nå, han fick ut den till slut och dom använde den för eget bruk några somrar, sedan såldes den då stugan däruppe i Kittelfjäll stod klar.
 
Nu, apropå sådant som är för litet…eller för stort. Vi har en frysbox i våran skrubb. Den förra vi hade där gick efter många välförtjänta år, sönder och en ny införskaffades. En likadan till och med. Perfekt tyckte vi, då vet vi ju hur den funkar och att den ryms.
 
Men, när den skulle in i skrubben så var tydligen fästena till locket, som sticker ut på baksidan, för stora och fick skruvas lös. Sedan var det en sladd som tog emot och var tvungen att tas bort, sedan filades det på dörrkarmen och till slut pressade vi in den i skrubben och då flög en av lamporna som sitter på framsidan loss, men in gick den och den dagen vi säljer lägenheten får nog frysboxen ingå i priset.
 
När man läser detta är det nästan som om man anar ett visst mönster, kan det vara för att vi heter Lundmark (jag heter både det och Hällsten) i efternamn som vi är förföljda av lite otur nu och då, eller är det så här för alla levande människor, jag bara undrar? Men lite roligt är det ju också 🙂
 
Hoppas på en fin dag för er alla!
 
 

Kee Marcello

Av , , 4 kommentarer 4

Vi träffade på Kee Marcello, som bland annat varit gitarrist i Europe. Han compade Wolfman Jack under kulturnatta och Åke passade på att gå fram till honom och fråga om han kände igen honom. Vilket han gjorde.

Han har en gång i tiden bott här på västerslätt i samma hus där vi bor och hans familj hyrde stuga av samma par som sålde tomten till Åkes föräldrar, uppe i Kittelfjäll, så han hade varit där och hälsat på. Där ser man!

 

 

 

En liten värld vi lever i

Vi blev några stycken nere i lokalen igår, gissningsvis 17-18 stycken, mycket trevligt. Nu ska vi upp med mera lappar så folk vet vad vi sysslar med. Det finns ju dom som inte ids läsa det som sitter på soprummen, sedan är det väl också så att en lapp som sitter en längre tid, läser man inte på flera gånger och då glöms datumen bort.

Vi, jag och Åke, hamnade i alla fall vid ett bord med ett par grannar som vi inte känner, dom har bott här i sex år, inte inne på vår gård utan huset vid sidan om. Vi satt och pratade om ditt och datt och blev återigen påmind om hur liten världen är.

Han var bekant med en som brukade skotta bort snön från stugan uppe i Kittelfjäll och dom undrade varför vi så sällan var upp dit. Ja sa jag, vi har ju en stuga i Malå också, och det är ju något närmare dit upp, en 15 mil si så där, upp till Kittelfjäll ids man inte åka över en vanlig helg.

Nå, då undrade Berit, om jag var från Malå, nä sa jag, jag är född här, mina föräldrar däremot är däruppifrån, dom flyttade hit 67. Aha sa hon, men jag är därifrån.

Malå med omnejd är inte så stort och har nog aldrig varit det heller. Det framkom nämligen att hon är precis lika…ung, som mina föräldrar, och kanske att dom hejat på varandra på skolgården, vem vet.

Det var lite som när jag träffade Åke. När han frågade mig vad jag hette i efternamn och jag svarade Hällsten så lät han förvånad och sa, ok, jag känner en som heter Hällsten…Assar Hällsten jag gjorde lumpen tillsammans med honom. -Assar, svarade jag, är min morbror. Hahaha, världen var absolut inte större för 25 år sedan.

Ser ut att bli en fin dag idag, men jag litar icket på det förrän jag har varit utanför dörren. Igår såg det ju också så himla fint ut, men ack vad man bedrog sig, man höll ju på att blåsa bort samt att snön hade drevat in på gångbanan så ibland fick man nästan gå på led, för att rymmas där. Nu har vi fått nog av snö och nog av all denna blåst, Tack så mycket!

Ha en bra fredag!

 

Maria Lundmark Hällsten