Såg den här bilden på fejjan igår, skrattade, för att jag kände igen yogaställningen.

Fast i ärlighetens namn, oftast utfördes den för att nån av döttrarna där i baksätet, inte ville ha kvar tuggummit i munnen 😅

Apropå barn, som vi alla en gång varit, fast i olika tidsepoker. Nån säger idag, att då vi var barn, fick man lära sig den hårda vägen, men tänker man efter, så var väl allt med viss modifikation.

Man fick äta det som serverades annars fick man vara utan. Åtminstone var det precis vad man fick höra, om det sedan hade stämt, vet jag inte. Men man trodde väl att det föräldrarna sa, var lag. Så man ifrågasatte inte uttalanden som dessa.

Uppskrapade knän, efter att ha hoppat mellan storstenarna uppe i skogen vid vattentornet, här var det väl beroende på hur hårdhudad man var, och om man hade några storstenar att hoppa på.

Men ni förstår vad jag menar. Det var inte så noga, man klarade sig. Man fick göra saker som dagens barn, ska hålla sig ifrån, om dom inte bär hjälm, knäskydd, kuddar på baken och en förälder i ena handen. Ja just ja, curla sina barn heter det, va?

Fast å andra sidan, dagens värld är inte så lik, hur den såg ut förut. Vi lever snabbare, hårdare, och blir konstant överöst med hur vi ska se ut, vad vi förväntas klara av. Och mitt i detta curlas barnen så dom vet inte vilket ben dom ska stå på. Här passar den här bilden in, lika bra som morötter i en morotsstuvning.

Visst stämmer det, eller hur? Men det är sant, och ska man vara okul, så kan man ju se det från en annan sida. Då vi var ung, så testade vi utan att veta, och hade vi tur, så klarade vi oss.

Fast många gånger tror jag, egen teori, att företag skriver ut varningar på precis allt, enbart för att kunna friskriva sig från potentiella klantskallar som bara gör, utan att tänka innan.

Hade 2 paket att öppna igår. Ett från Tina, och nu fick jag återigen påfyllning av dom spanska kryddorna. Jag lär ju aldrig ledsna på dom. Skrev till henne att nu känner jag mig rik, igen. Det hade hunnit bli lite håligheter på kryddhyllan.

Och sedan vet hon att jag älskar minionerna, haha… och det gör jag, och kommer fortsätta att göra.Tack Tina, för allt 😍🤩

Hon ringde upp igår kväll, och jag berättade att jag har en minion ouppackad som hänger i städskåpet i stugan. Det är en figur med fallskärm. Sally fick syn på den i somras. Ehh, vad är det där, mormor? En minion, svarade jag, fast jag visste att hennes fråga handlade mer om vad tusan har jag en minion i skåpet för.

Ja Sally, fortsatte jag, den ska fortsätta hänga där, vi ska inte öppna upp den. Haha, nä, jag tror inte ens hon var så sugen på det. Möjligtvis på att kasta den från nån hög höjd för att se hur lång tid det hade tagit för den att landa. Och sedan hade det varit över.

Sen öppnade jag det andra paketet, från mig själv

Vi som kokat kaffe i 37 år, men det kommer jag inte att sluta göra. Men efter att ha kokat kaffe, i grova drag, 140 gånger på dom 5 veckor jag varit ifrån jobbet. Och en panna tar kanske 25 minuter, från vattenpåfyllning till kopp, så blev jag tvärless.

Även om pannan inte kräver att man ska stå där, så ska den ändå passas på. Det är lite procedurer, man inte kommer ifrån. Det tar tid. Nu har jag med andra ord, köpt mig själv lite tid, dom gånger jag känner att jag faktiskt inte vill koka kaffe på vanligt vis. Och ett annat plus, nu lär man få fler alternativ till kaffemärken. Kokkaffe har uruselt sortiment, man kan fetglömma att hitta nya märken.

Så för att knyta ihop påsen, jag har inte bara köpt mig tid, utan jag har även påbörjat curling av mig själv. Jag behöver inte passa pannan, veta hur mycket vatten jag spillt i, kolla färg, att sumpen sjunkit ner, att det inte kokar över etc. Nu är det bara att fylla vatten, måtta och tryck på knappen. Tjopp tjopp!

Ha en fin dag, allihop!