Så är det plötsligt den årliga, jag vill inte komma ihåg dagen. Och nu är det 9 år sedan, pappa, var med om olyckan som sedan blev hans fall.

Jag tror inte att man nånsin kommer att glömma, det går inte. Det knäppa är att det blir fler än en dag, man påminns om. Men för mig blir detta den dag vi slutade få svar, från honom. Det som är bra, är väl att dom upplevda, negativa saker man är med om, tunnas ut och man fokuserar mer på allt som varit positivt.

Min upplevelse, av min pappa, skiljer sig garanterat, mot mina syskons upplevelser. Vi är alla olika individer och har haft olika förhållanden, gentemot våra föräldrar. Så är det bara, och det vore väldigt konstigt om det ser annorlunda ut, i andra familjekonstellationer.

Jag tror att jag ärvt mitt skratt från min pappa. Kommer faktiskt inte ens ihåg att jag någonsin, sett honom arg eller förbannad. Inte mot mig…aldrig. Visst kan man vara allvarlig och seriös, men det absolut bästa är om man kan skratta åt eländet. Gör man det, så kommer man vidare lite fortare.

Tror också att jag har mitt driv, efter honom. Jag vill väldigt mycket, kan hålla flera bollar i luften, och även om jag inte kan jonglera, så kan jag få ner alla bollar i påsen och knyta ihop den, då allt är klart.

Nu pratar jag om dagliga ting och inte stora projekt. Till dom, anlitar jag hellre folk som förhoppningsvis vet, hur dom ska utföras.

Pappa, var givmild och gav hellre bort saker än tog emot. Jag är likadan. Säger inte att det inte är roligt att bli uppmärksammad med nån present nu och då, fast för mig handlar det mer om att jag VET, att människor jag ger saker, hade gjort exakt samma sak, om dom kunnat. Det handlar om vem man är, i hjärtat.

Man behöver inte ge presenter heller, utan man kan ge av sig själv. Tid eller bara att göra något för nån annan.

Han var också halvgalen och gjorde tokiga saker som vi skrattar gott åt, än idag. Och tänk, jag tror att jag kan vara lika galen ibland och inte så jädrans eftertänksam. Jag önskar att han varit här, även fast jag vet, att han finns med oss, på ett eller annat sätt. För evigt saknad av oss alla, men vi är glada att vi fick ha dig som vår pappa, under dom år du fanns med oss. Denna bild tillägnar jag pappa, som älskade rymden och dess hemligheter.

Med det skrivet, ångrar jag att jag inte anlitade en fönsterputsare igår. Skulle vara duktig och putsa köksfönstret däruppe. Det kommer nämligen en hyresgäst om några veckor. Och då händer detta.

Undrar om jag skulle fixa nån livförsäkring kombinerad med drulle Putsade lite fönster och torkade gardinstången. Ska kliva ner och använder givetvis inte den vanliga vägen utan tar den snabbaste, förstås. Jösses vad man hinner tänka på vägen ner, även om det bara tog 3 nanosekundet Innebär det att jag är snabbtänkt som faan

Nå, jag hasar omkring en stund, gör mig klar och åker iväg till jobbet. Tänker att det ger sig väl, det gör ju ont att ramla. Men efter 2 timmar ger jag upp, det blir värre och värre och jag kan inte använda högerarmen. Svårt då man har det yrke jag har. Så jag ringer 1177, och så här kan jag då summera händelsen.

Summa summarum, av min underbara dag och min snabbtänkthet, blev ett knäckt revben i ryggen. Så går det då det går för fort och man inte hinner ta emot sig, varken med händer eller rumpa. Utan högersidan av ryggen var den som jag körde in i köksinventeringen med dunder och brak.

Och tänk, till och med Åke, hörde från teverummet därnere, ett buller och brak. Men, ska vi nu se det från den ljusa och positiva sidan så hade det kunnat gå, mycket värre.

Skallen hade kunnat få ta smällen, och hade Åke INTE hört det, då hade han haft mer än allvarliga problem med hörseln. Sen var inte jag så smart för jag åkte på jobbet och tänkte att det kanske skulle gå över. Men njae, det blev ett besök på primärsjukvården efter samtal med 1177 och lösande av mitt arbetspass. Och nu är det snarare 7 resor värre, men jag vet i alla fall varför jag har ont. Så de så

Trodde nog inte att jag skulle kunna ligga i sängen och sova men det gick. 2 Alvedon och utslut, så det gick bra. Då var det värre att komma igång på morgonen, så nu tror jag att det får bli 2 Alvedon till, faktiskt.

Lite roligt då att detta kom som minne, Nicco skickade den här bilden till mig, på dagen för 3 år sedan.

Med den deklarerar jag detta inlägg färdigskrivet och önskar er alla en fin fredag!