Etikett: Koler

Åldersrelaterat, eller?

Av , , 3 kommentarer 8

Uppe med tuppen… har det något med åldern att göra, eller? Hm…nja, jag vaknade halvsex och var tät i näsan, låg och vände och vred tills jag ledsnade och gick upp, min tanke då och nu var att det är ju lördag, va fasen, blir jag trött kan jag väl lägga mig och sova en stund senare idag, brukar inte hända, men jag har ju chansen.

Och så klev Åke upp, kliade sig i huvudet och undrade vad jag gjorde uppe, ha, men du då, svarade jag och då sa vi att det kunde vara åldersrelaterat :)

Vi har några gamla tidningar här hemma, rätt så roliga att titta i, ibland:

007004

Jag undrade vad Livgrisar är för nåt… levande grisar gissade Theresé på, och det kan ju stämma.

Och på bio Royal, rullade följande film för 60 år sedan:

005

Telefon numret var ju lätt att komma ihåg, inte så många siffror som det är idag.

Apropå telefon… så ringde det igår förmiddag, på hem telefonen, en man som presenterade sig och undrade i nästa andetag om han råkat väcka mig. Jag kände inte alls igen rösten så jag sa: Nej, jag är vaken men är du säker på att du ringt rätt?

Jo, sa han, det var han säker på, men du vet inte vem jag är. Sedan berättade han att han googlat på byn han bor i och hade hittat mitt blogginlägg där jag skrivit om just den byn, min mormor bodde där en gång i tiden, och han ville veta om jag visste lite mer om stället.

Jag ringde mamma och vidarebefordrade vad hon berättade, till mannen, han svarade först att då var det huset hon bodde i, som han nu huserade i, men så ringde han upp på en stund igen och ville dementera. Nu hade han pratat med sonen till min mormors sambo… kul, och vi sa just det där som man alltid säger, en sån gång: Världen är inte stor, nä, sa han, och Sverige är ännu mindre.

Betänk också… att i denna lilla by, Koler, dit min mormor flyttade med hennes sambo, hade hon som sin närmaste granne, en av hennes systrar, att två syskon hamnar på samma plats och blir grannar, kan ju inte heller vara nåt som händer dagligen dags.

Önskar er alla en fin lördag!

En 25 öres fantomenring

Av , , 6 kommentarer 9

 

Satt och tänkte på min mormor och morfar, kanske ett udda par om man såg till storleken på dom. Morfar, lång, reslig och bred över axlarna, mormor (som jag kommer ihåg henne), liten, klen och hade barnstorlek på sina kläder.
Dom bodde i det där huset i Jokkmokk (Malå kommun), mitt ute i skogen.
Min morfar fick cancer i ryggen och detta var någon gång under 50 talet, och behandlingen var kanske inte heller så noga uträknad.
Han blev förlamad i benen efter en operation och såret läkte aldrig ihop under hans livstid, eftersom strålningen dom använde sig av, brände sönder hans förmåga att läka ihop köttet, runt såret.
Mormor skötte om honom i den mån hon klarade av det, masserade hans ben, lyfte honom till en portabel toalett, då utedass var det enda dom hade att tillgå, och när mamma berättade detta för mig så kunde jag för mitt liv inte se den bilden framför mig, hur stackarn kunde den lilla människan få honom upp från rullstolen och ner på toaletten, jag fattar det inte.
Vilken kämpe hon måste ha varit, min mormor. Morfars förlamning gick tillbaka och mormor fick ett diplom (wow) för hennes insats. Nu blev inte allt bra för det. All medicin han åt gjorde att han fick syner och psykoser, och folk var rädda för honom. Han tvångsomhändertogs, till slut och hamnade någon månad här i Umeå, på Umedalen, och sedan låg han på sjukstugan i Malå, från och till, under flera år. Varje gång vi åkte upp till stugan (varannan helg under hela min uppväxt) så vinkade jag upp mot sjukstugan då vi passerade, och sa: där bor morfar!
Min mormor och morfar skiljde sig till slut, mormor såg väl ingen framtid tillsammans med honom, och det kan man väl förstå, saker och ting var inte så tvärlätt på den tiden. Han fixade sig ett litet pensionärs boende i Malå och mormor flyttade till Koler (Piteå kommun).
Mormor flyttade tillbaka till Malå på äldre dar och berättade att hon fick celebert besök en dag. En pensionerad socialarbetare som gav henne 2000:-, för han visste hur dåligt ställt dom hade haft den en gång i tiden, och aldrig hade dom bett om hjälp. Mm, en fin gest, kan tyckas, men kanske dom hade behövt dom där slantarna bättre, då det verkligen var nöd.
Min morfar var en snäll man, han gjorde inte speciellt mycket väsen av sig. Jag sov över hos honom en gång, jag var 6 år gammal och tyckte att det skulle bli spännande. Alldeles själv skulle jag få vara där. Jag kommer så väl ihåg att vi skulle gå ner på Ica och handla. Han höll mig i handen hela vägen ner.
Utanför butiken hade dom en sån där tuggummi apparat och jag skådade en fantomenring i ena byttan och satte igång att tjata. Jag ville verkligen ha den där ringen. 25 öre kostade det och morfar muttrade på och försökte få mig på andra tankar. Det där var ju bara skräp… men han gav med sig och jag fick ringen, vilken lycka!
Nå, det var lite om mina morföräldrar, och hur dom hade det i början på sina liv, vilka livsöden det finns och tänk att vi alla upplevt sorger, tragedier, lycka och välbehag. Önskar er alla en fin torsdag!