Etikett: kusiner

Regnar det, så blir man oftast blöt…

Nicco är nere hos Adam, och lik förbenat, väckte hon mig tjugo över sex i morse, hur bär hon sig åt, människan. Jag sover som bäst då hon med en stark röst, säger: MAMMA!!! Och jag vaknar med ett ryck och undrar givetvis vad hon vill, men kommer på att hon inte ens är hemma. Och inte kan jag somna om.

16938953_10155000876151585_355624917975037712_nI måndags fick jag ett bråttombrev från vårdcentralen, jag ska dit idag, har en läkartid, tydligen, men jag vet inte varför. Hm…ska bli intressant att höra vad dom kan vilja. Jag har visserligen skrivit till dom och ifrågasatt vissa saker, men jag begärde ingen tid, utan ville ha deras svar, brevledes. Nå, även om jag är nyfiken, till bristningsgränsen, så får jag väl allt lov att vänta.

Det värsta, såna här gånger, är ju att man inte kan sluta spekulera. Har dom hittat nåt vid senaste provtagningen, var det inte normalt med knölar på skelettet, trots allt. Vill dom utreda mera, eller, tänk, dom kanske vill skänka mig en slant…mja, det hade ju inte varit så dumt :D En miljon, tjitjing, rätt in på kontot, ja ni fattar vad jag nu spekulerat om, vad ska jag göra med alla dom slantarna…eller, trodde jag på den :D

Såg en bild på FB, som en av Åkes släktingar från Amerika, lagt ut, och jag tycks kunna känna att deras väder, over there, liknar vårat, over here, eller vad tycker ni?

395474_375374669144322_807240202_nKänns verkligen som aprilväder, ena dagen sol och varma strålar, nästa dag, snö, heeela dagen. Eller som på bilden, alla väderlekar under en och samma dag. Vi pratade om det igår. Jag brukar alltid säga att alla årstider bjuder ändå på nåt speciellt, fast vissa stunder vill man ha lite kortare än andra. Men tänk då man var barn. Då var man helt, totalt obrydd om vädret. Jisses!

Det spelade väl ingen roll hur det såg ut, kom det snö, så var den efterlängtad, fram med pulkorna, man slängde sig i snön och gjorde snöänglar, byggde kojor och körde snöbollskrig. Våren kom och cyklarna plockades ut, träskor på fötterna och annat bus stod alltid på lut. Sommar har alltid varit kusiner, kompisar, bad, båtturer, moppe körning, ja int i tusan var det en lugn stund. Och skulle det råka på att regna, vad gjorde det, plask i pölar, eller bara mys med smatter mot taket, aldrig att man satt och surade över väder och vind. Ja, vind, vad gjorde det, myggfritt, testa drake, eller bara låta håret fladdra fritt :D

DSC00085Här var det pappa som fotade min brorson Niklas, och visst ser det ut att blåsa, rejält :D

Hösten då man plockade fina löv och gjorde tavlor, cyklade för fullt för man visste att rätt var det var, så skulle den ställas undan. Skolstart efter sommarlovet, var alltid efterlängtat, då det kändes som en evighet sedan man träffat sina klasskompisar, och nya äventyr väntade alltid, bakom nästa hörn.

2015-10-25 13.27.43 DSC00296Sally sitter och ser finurlig ut, fotade gjorde nog hennes gammelmorfar, Christer.

Jaja, jag har sagt det förut och kan säga det igen, jag är inte typen som bryr mig så värst mycket om vädret, seriöst, det enda ”jobbiga” är ju att om det regnar, blir man oftast blöt, regnkläder håller en själv torr, fast blötan får du ändå med in. Snön kan bli halkig, och det är inte lika kul att vara ute och gå, just då, men…bättre dagar kommer alltid. En underbar känsla är ju att sitta inne och titta ut på världens snöstorm, och du vet att hunden är rastad och klar för den dagen, du har tak över huvudet, och varmt i huset…så vad spelar det för roll att det blåser och tjuter.

Eller då du faktiskt inte har något val, utan måste ge dig ut i den stormen, då blir den bästa känslan då du kommer in igen…yes, hur du än vrider på det så blir det ändå en win win situation :D

IMG_2441Önskar er alla en fin torsdag!

Pulktåget gick…

Av , , Bli först att kommentera 12

På min lilla rundvandring uppe vid vattentornet, så tog jag en annan väg ner och hamnade på baksidan av 29:an/27:an, och då jag vände mig om för att kolla in tornet, väcktes ett minne.

2016-10-17 14.05.58Picture denna lilla backe, den var naturligtvis större, då jag var yngre, nu ser det inte precis likadant ut som då, jag tror faktiskt, att dom gjort några utgrävningar. Nå, nerför denna backe, åkte vi pulka på vintern. Jag hade givetvis den största pulkan alá de luxe, lila var den och man kunde lätt sitta 3 stycken i den utan problem.
Nu tyckte vi det var dags för att åka tåg…och jag med lyxpulkan fick sitta först, sedan satte vi fast snörena från pulkan i varandra så det bildades ett långt pulktåg på 6-7 stycken pulkor i olika modeller, och utför, for vi.

Nu hade någon grävt en grop, mitt i backen, kanske det till och med var så att det var ett litet hopp innan, och sedan en grop, dom hade säkert använt den som slalomhopp, och där for vi…jag i täten, och vad tror ni hände?

Jag åkte ner i gropen, där blev det tvärnit och sedan kom alla andra och åkte rätt över skallen på mig. Jag vet att det var en lite chockartad upplevelse, och jag vet också om detta hade hänt idag, så hade dom garanterat sagt att det blev en whiplash skada där.

Efter denna händelse, så knakade det i min nacke varje gång jag nickade, satt jag still med huvudet så blev det låsningar i nacken som hävdes med ett ordentligt knak. Och så här var det faktiskt i över 30 år, sedan tonades det ut och idag händer det kanske bara en gång per år, om jag fastnar i samma ställning för länge.
Kan bero på att jag idag, inte sitter stilla så länge då :D

Vad mer kan jag berätta, hm…Theresé ville att jag skulle ansöka till same röstlängden, och nu är det gjort:

Skärmklipp 2016-10-14 08.09.03Jag kan ansöka om det eftersom min farmor hade samisk påbrå och tillhörde Malå sameby, om jag inte gör det, så försvinner detta arv med mig, men går det igenom så kan jag ”värva” Nicco och Theresé och dom kan föra detta vidare.

Gäller givetvis mina kusiner på pappas sida, samt mina syskon också, så dom kan ju göra samma sak som jag, ansök!

Idag ska Winstone få träffa en jappe kompis, PomPom, ja, vi kan ju hoppas att dom blir kompisar, Winstone är ju som spec…han är en som är, antingen eller, fast han har aldrig gett sig på nån annan hund med avsikt att döda, nä, men mopsa sig, det kan han.

IMG_2022Rapport om detta kommer imorgon och förhoppningsvis med bilder. Önskar er alla en trevlig lördag!

Puckat

Av , , Bli först att kommentera 12

Såg att Ingemar Stenmark fyller 60 år idag, så vi grattar honom, inte bara till åren, utan till den människa han är. Och som det står här i rubriken, ingen har fått Sverige att stanna, som han, men stämmer det?

Skärmklipp 2016-03-18 06.23.58How about…SJ? Hahaa…

Nu är jag ingen tåg åkare, jag och en gammal klasskompis, Annica, fick äran att som 12 åringar, ta tåget från Umeå till Gällivare där vi skulle vara barnvakter till mina kusiner, Gunnar och Anders.  Resan tog 7 timmar, och vi höll på tabba oss, redan i Vännäsby…vi trodde vi skulle av där, tog väskorna och gick mot utgången, men hann inte ända fram, det var ju tur.

Det var i Vännäs, vi skulle byta tåg :D

Vi hade bastuträffen hos Laila igår kväll, och det var verkligen inga triss lotter vi hade, utan tristlotter, inte en spänn, vann vi, fast vi satt med 6 stycken lotter. Nå, vi är ändå överens om att det är lite spännande ändå, detta med att avrunda kvällen, med att se om det blir en slant, eller inte…mest inte.

Nu ska jag strax iväg och träna, sedan blir det en vals med snabeldraken, ikväll kommer ju gänget från Järlåsa. Och apropå Järlåsa, så vet ni väl att det är därifrån, drycken Pucko kommer. Theresé skrev om det för några år sedan, här kommer den lilla storyn (huset hyr dom numer ut, och bor 3-400 meter längre ner efter vägen):

Skärmklipp 2016-03-18 07.27.56
Och lite om varför den fick namnet Pucko, infon om det, hittade jag HÄR

Historien bakom namnet

Namnet Pucko fick chokladmjölken från den mycket populära glasspinnen Chokladpuck, som tillverkades av Glace-Bolaget, som ägdes av Mjölkcentralen. Puck var faktiskt ett namn som i en eller annan form återkom på flera av Mjölkcentralens produkter. Bland annat fanns en ost med det namnet.
Pucko gjorde inte särskilt stort väsen av sig när den började lanseras på allvar 1954, och reklamkampanjen för den nya produkten var ganska blygsam, men den blev ändå snabbt populär. På S:t Eriksmässan i Stockholm 1955 såldes 19 700 flaskor på 16 dagar. Och från mitten av 1960-talet fick Pucko ett rejält uppsving, då produktionen mer än tiodubblades. Åke Andersson, som var fabriksföreståndare i Järlåsa, berättade i personaltidningen Mjölkdags att ökningen bland annat berodde på turistresorna till Mallorca.

”Jo, det är nämligen så att på Mallorca lär chokladmjölk med konjak i höra till en av de specialiteter som turisterna gärna faller för. Det kallas Lumumbadricka. Och när man så kommer hem, solbränd och fylld av goda semesterminnen, ringer man genast Åke Andersson och frågar var man kan få tag i Pucko.”

När man skapade Pucko ansåg man formgivningen av flaskan vara viktig för att locka kunder och för att få dem att känna igen produkten, något som är viktigt även idag. Den första flaskan hämtade sina drag från den klassiska Coca-Colaflaskan, men den blev inte särskilt långlivad. Istället formgavs en ny flaska, som sedan kom att leva kvar ända till år 2000. Och när det då var dags för en ny flaska var den till stora delar lik den gamla klassiska.

Pucko kom med tiden att bli ett måste till korven eller hamburgaren. I boken ”Korv, mos och människor” av Leif Eriksson berättas om korvkioskens utveckling, och där har förstås Pucko sin givna plats, liksom i varje korvkiosk. Märkligt nog gick den inte att uppbringa i korvkiosken i just Järlåsa, som låg alldeles intill fabriken. Där tillhandahölls i stället konkurrenten Cocio, från Danmark, till Järlåsapersonalens besvikelse.

Önskar er alla en trevlig fredag!

Jag slängdes ner i källaren…

Av , , 2 kommentarer 10

Jag har aldrig smakat på så kallade Mozartkulor förut, men igår så testade jag en, och jag slängdes direkt ner i källaren hos min farmor och farfar, som bodde i Lainejaur/Malå.

001

Nu slängdes jag inte ner i källaren för något dumt jag gjort och det skulle vara straffet, nähä, det var inget straff att vara därnere heller :) Det var ju där farmor förvarade alla sina godsaker.

Jag och kusin Anna har tillbringat många långa stunder där, ibland smög vi ner mitt i natten och andra gånger smög vi bara ner, kunde även kasta pil därnere, så då hade man ännu en anledning att vistas där. Mozartkulorna är ju en blandning av nougat och marsipan/mandel massa och det fanns det minsann gott om i deras källare, hm… i alla fall ett tag.

Så här i jultider så kommer det förmodligen alltid att poppa upp minnen från förr, då man var barn och firade sina jular hos farfars, det var roliga jular, många kusiner som träffades, vi åkte skoter, tittade på jullovsmorgon och servades samtidigt av farmor med nybakt tunnbröd och te. På kvällarna kunde det vara livat i trappan då vi åkte madrass utför eller så var vi ute och terroriserade grannarna, haha… en gång hade jag och Anna klätt ut oss i päls och högklackat.

Vi plingade på hos min farfars bror, Elof och hans fru Olga. Vi bröt på tyska och låtsades att vi fått motorstopp en bit bort och undrade om vi fick låna telefonen. Hon såg misstänksam ut men bjöd in oss och vi visades till telefonen, då brast vi ut i skratt och avslöjade bluffen.

Vi barn fick inte det traditionella julbordet hemma hos dom, och det var vi så tacksamma över, kanske är så idag också, att just julmat inte faller alla barn i smaken? Vi fick minsann renskav och pommesfrites, underbart gott, och det var verkligen en festmåltid, dom vuxna däremot, fick nog skinkan och allt det där andra som hör till.

Här är min lilla farmor och farfar… tyvärr finns dom inte med oss längre, inte i livet men givetvis genom minnena, där lever dom alltid kvar:

553139_10151355957577060_1630460172_n

Önskar er alla en trevlig andra advent!

009

 

 

Skit i ögat… jojo

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jag blev sjukskriven, veckan ut, sedan går jag på jobbet och ser vad som händer då man kommer tillbaka till verkligheten igen. Jag känner mig ju betydligt bättre än för en vecka sedan, men det är inte bra… än, och därför känns det också väldigt dumt att chansa, och se om det går bra, och om det inte gör det, så kanske man orsakat en ännu längre hemmavistelse.
 
Sedan sa min läkare att dom inte kommer att hitta något fel på röntgenbilderna och även om dom gör det så kommer det inte att åtgärdas… det brukar vara så med ländryggar. Så då vet vi det också, undrar varför dom då överhuvudtaget röntgar en ländrygg, det måste ju vara totalt bortkastat. Jag sa till honom, att det må så vara, men det kan ju vara ”kul” att veta vad det är som är fel, och på det fick jag inget svar, utan bara ett hum.
 
Jag vet inte, men jag litar inte riktigt på min läkare… tyvärr, och det har hänt tidigare, till exempel då jag fick göra en sån där test om benskörhet, och killen som gjorde den gick igenom svaren och sa att på ena höften, var det en början på urkalkning, och han sa att jag skulle ta det med läkaren, för att eventuellt medicinera mot benskörhet.
 
Svaret jag fick från läkaren, brevledes, talade om att allt var normalt. Vem ska man då tro på? Jaja… jag får väl tro på tomten då, så har jag ju någon i alla fall :)
 
I bastun igår, blev det bland annat prat om fåglar, Jan B:s syster, hade nämligen oturen att få in en skraka i deras sommarstuga, den hann skita ner en hel del där, och dessutom lägga ett ägg, innan den lade sig ner för att dö, på ett bord. Usch vad hemskt, och sedan att måsta ta reda på all dynga.
 
På lon, där mina föräldrar bor på sommaren, kommer man först till en port, som alltid står öppen, förutom då det stormar eller ösregnar, här har ni en bild på den… eller två:
 
1½ meter ovanför porten finns det ett fyrkantigt hål, där man på den tiden då det var en hölada, slängde in höet. Nå, då jag var liten så var det hålet öppet, och på insidan, om man ville ta sig fram till luckan så fick man balansera på en rätt så bred timmerstock, som gick ända fram, då kunde man sitta där och tjoa åt världen.
 
När man kommer in genom porten så är man i en hall, med vänstra dörren som leder in till min då levendes moster, hennes man och mina två kusiner, i den högra dörren bor mina föräldrar. Dessutom finns det en trapp som leder dit upp och där kommer man fram till två dörrar, den högra dörren ledde in till ett rum som jag och brorsan fick ha som vårat, och våra kusiner hade det andra rummet.
 
Andra halvan av utrymmet däruppe, nyttjas som förråd. Och där spenderades en hel del tid då det regnade, ni fattar ju ljudet som kom på det stora plåttaket då det regnade… mysigt värre.
 
Ännu mysigare tyckte ju svalorna att det var då dom hittade av att flyga in genom luckan och bygga små bon därinne, under taket, jättetrevligt med alla skit som hamnade i trappen och därnere på golvet. Så dom försökte hålla dom undan genom att ta bona som dom höll på med, en gång skulle min mosters man, klättra upp till ett av dom och se om ungarna flyttat, ut, för hade dom det så skulle boet plockas bort.
 
Han hann komma sig en meter ifrån boet, då stack svalan ut ändan och sket honom rätt i ögat… det ni, det är värre än en snigel på ögat det :) Sedemera lades hålet igen, och som ni ser på bilden så hänger det även plastband vid porten för att dom inte ska flyga in där, men ibland så händer det i alla fall.
 
En annan gång satt vi inne hos mina föräldrar då det plötsligt började skramla och krafsa i kaminröret. Jaha sa pappa, nu är det en fågel som trillat ner där. Han tog några sidor tidningspapper och vred ihop det med ett låååångt snöre. Sedan gick han upp på taket, skickade ner papperet genom kaminröret och stod där och såg ut som om han fiskade, och efter ett tag, tro det eller ej, så fick han napp.
 
Fågel nöp sig fast i papperet och följde med upp, vilken hissfärd han fick vara med om. Och givetvis, efter det, så lades ett lock dit, som skulle förhindra att fåglar trillade ner.
 
Och med den lilla berättelsen lämnar jag er till allt ni nu tänkt ge er på, själv är det frukost, röntgen, en blixtvisit hos en gammal kompis och sedan veterinären som gäller för mig. Fullt upp, med andra ord, ha det gott!

Den resan hade kunnat bli kort

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Jag (och Nicco) fick en present av Theresé och Sally, då dom kom hit i påsk, ja, inte bara dom orangea tärningarna som ska sitta i Camaron utan också världens förkylning. Ont i halsen så det jag koncentrerar mig mest på, är att andas och att svälja, vilket inte är så lätt. Huvudet känns just nu som en betongklump, men det kan ju också bero på att jag vaknat med en timmes mellanrum, hela natten.
Jag köpte en tablett på apoteket som skulle bedöva det onda i halsen, perfekt tänkte jag, en sån tar man ju då man går och lägger sig, men på mig funkade den då inte. Jag kan känna en viss bedövning längst in i gommen men thats it, och det är inte där jag har ont.
En av gångerna då jag vaknade, så hörde jag ett knäppande ljud, tänkte först att det var katterna som provade på ett utbrytningsförsök, men då jag klev upp så hörde jag att ljudet kom från matrummet, och vet ni vad jag tänkte… tänk om det är någon som försöker ta sig in via balkongen.
Jag gick in där och lokaliserade ljudet till takdropp som studsade mot rutan, ingen inbrottstjuv. Det mest knepiga var ju nu, då jag läste på vk.se om inbrottstjuven på Grisbacka, inte alltför långt härifrån, som försökt ta sig in via altandörren, jojo.
Åke har ju sin transporttidning och den brukar jag läsa ibland, i nummer 4 stod det om den farliga järnvägen, när dom i början på 1800 talet, resonerade kring frågan om järnvägens vara eller inte vara. En läkare klargjorde i medicinska termer att människan inte skulle överleva i det lufttryck som uppstår då ett tåg rör sig med en hastighet av 30km/timmen.
I Sverige diskuterades tåg mellan Stockholm och Uppsala men hur skulle det kunna bära sig när det räcker med två hästdilligenser för att klara hela passagerartrafiken, fnyste skeptikerna. Ja där ser man, jag undrar vad dom skulle ha sagt om dom levat idag, och fått se vad som hänt med utvecklingen.
Min första tågupplevelse var vid 12 årsåldern och jag och min klasskompis Annica, skulle åka tåg till Gällivare, för att sitta barnvakt till mina två ohängda kusiner, som bara var några år gamla. Ja, inte enbart för att vara barnvakt, utan även för äventyrets skull.
Den resan kunde ha blivit jättekort. Tåget stannade i Vännäsby och då trodde ju vi att det var Vännäs, där vi skulle hoppa av och byta tåg, vi greppade våra resväskor och var på väg mot dörrarna då tåget startade igen med ett ryck. Vi stod där med långa näsor och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Men vi fann oss i våra öden och tänkte att vi får se vart vi hamnar, och det blev ju rätt i alla fall. Vilken tur att vi inte hann hoppa av, för då hade vi fått vänta i evigheter på tåget till Gällivare :)
Önskar er alla en fin onsdag, för min del blir det nog till att kurera sig… ordentligt.

Det tror jag det

Av , , Bli först att kommentera 5

 

Om det är någon här som inte noterat att det är måndag idag… kan jag upplysa om att så är fallet, och jag jobbar i vanlig ordning. Inte för att jag kan skryta om att jag tycker det är speciellt kul, kan det bero på att man sitter här och vet att alla andra i familjen ligger och gottar sig i sina täcken, ja, jag gissar på det.
Vad jag däremot tycker är väldans trevligt är att det bara är tre dagar som jag jobbar, sedan blir jag lite långledig, nyårshelgen är jag egentligen schemalagd att arbeta men jag får ledigt då och behöver alltså inte inställa mig förrän nästa onsdag, eftermiddag, sådeså.
Jag hör att Dagmar blåser lite utanför fönstren, men det låter inte alltför illa. Fast det är väl som vanligt, man ska inte säga sånt högt för då blir det alltid tvärtom, och det har jag en viss vana ifrån.
Vi blev inte bara bjudna på kaffe hos Åkes moster igår, utan hon hade även lunch att servera, vi blev där i tre timmar, mycket att prata om och det var ju trevligt.
Gunilla sa att hon tyckte att släkten skulle umgås och om det var närheten av dom som gjorde att man inte gör det. Mja, kan ju vara så, men jag tror också att det var mer ”vanligt” då man var yngre, att man umgicks med sina kusiner och tremenningar, man växer ifrån varandra, skaffar andra intressen, man känner dom inte på samma sätt som man gjorde som barn.
Jag har kusiner i Stockholm som jag inte ens tror att jag skulle känna igen om dom ringde på dörren. Dom är lika okända för mig som vilken annan människa som helst. Men vem vet, dom kan ju vara jätte intressanta personer (det är dom säkert) som man skulle trivas jättebra ihop med, men avstånden i detta fallet gör ju sitt.
Nå, vi får välan an se, rätt var det är dyker vi in hos någon kusin eller annan släkting och återupptar bekantskaperna, eller så kanske det dyker in någon här. Nu önskar jag er en bra dag och hoppas på en likadan själv.