Vi satt faktiskt ute igår, och det gick alldeles utmärkt. I hörnet på altan, mot bron, där sken solen och det var rätt vindstilla. 3 timmar spenderade vi där, drack kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord.

Bland annat om glupska hundar. Anna hade en labrador med stor smak på livet. Disa hette hon och där hon var, slank det ner både det ena och det andra. Eller vad sägs om en halva ost, i ett ögonblink, där Anna inte hann med.

Eller ett halvt kilo jordnötter, och inte ett korn salt fanns kvar i skålen. En nybakad chokladkaka i långpanna som det skulle bjudas på. Anna hade dukat upp allt så fint, främmandet kom dit, nån frågade försynt varför det stod ett tomt kakfat på bordet…gissa vem som hade kaksmulor runt munnen? 😀

Nå, vi konstaterade att labbarna kanske har lite av en getmage, med andra ord med stål i, eftersom hon aldrig syntes må dåligt av det hon käkade.

Så kom jag osökt att tänka på Åkes mamma, Elsie, som alltid hade ett kakfat inne på arbetsbänken i köket. Här i huset hade dom ofta besök, folk som kom för att få en pratstund, en kaka och en kopp med kaffe.

Så kakfatet var som aldrig nån idé att plocka undan, utan det fylldes bara på, vartefter. Dessutom var ju Elsie en häxmästare i bakning, 7 sorter var ju bara förnamnet.

Hon tyckte inte om att Nicke (Åkes pappa), var och nallade av kakorna med jämna mellanrum, det kan ju bli lite för mycket av det goda. Fast han svor sig fri, inte gick han där och små åt av livets goda. Elsie trodde inte ord av det han påstod.

Men så en dag, ertappades Åkes hund Bronco, en karelsk björnhund:

Då han stod på bakbenen med nosen i kakfatet och norpade en liten kaka, då Elsie rundade dörren. Haha, där var tjuven, han var ju dock försiktig, en kaka då och då märktes ju inte av så fort 😀

Nu sitter Winstone ute och väntar på mig…tror jag:

Så jag går ut och tar mig en …tadaaa, kaffe.

Ha det gott, allihop!