Etikett: läkaren

Dom kan tvillra till det!

Av , , 2 kommentarer 14

Hämtade ut en burk B12 för nån vecka sedan, och i januari blev jag informerad om att jag ska ta 1 tablett, 3 gånger/vecka. Titta nu vad som står på burken, den främre lappen är på den nya burken och den bakre, på den jag hade:

29250025_10156134038161585_2734568968277721088_nAtt texten inte ändras på den gamla burken, från 1 tablett/dag till min nuvarande ordination, är ju inte konstigt, överhuvudtaget, men att dom inte ändrar doseringen till vad jag ska ha idag, utan sätter den som var på min allra första burk, är anmärkningsbart.

Tur att jag har huvudet med mig (ibland), hade man noll koll så hade man kanske inte ifrågasatt detta utan knaprat på och tänkt att dom vet ju vad dom håller på med.
Kvinnan på Apoteket, såg snopen ut och undrade om jag verkligen visste hur jag skulle äta tabletterna, tror jag det, att dom blir osäker. Sen undrade hon om jag ville plocka ut järntabletterna också, som läkaren förnyat receptet på (utan min vilja). Nädu, sa jag, dom där slutade jag äta i augusti, och det har jag sagt till om, så varför dom förnyat receptet, det vet inte jag.

Och återigen blir ju kvinnan något osäker…hon kanske tänker att jag svamlar..vad vet jag? Nå, håll koll säger jag bara, till er som äter mediciner, rätt var det är, så stämmer inte det som står på burken, och då kan man tvillra till det.

Jag hade beställt en sak till min mamma, via Tina, då hon var till Torrevieja, och igår låg den i brevlådan, tillsammans med 3 presenter till mig, i påsen :D En orange tygpåse…jag älskar orange, och en döskalle sjal, jag älskar döskallar, samt några svampar, jo, svampar är nåt vi delar intresse av, jag och Tina (internt intresse och interna utredningar om vilka som är bäst och varför :D ). Bör kanske tillägga att det inte är svampar man äter eller röker (kan man röka svamp?) utan disksvampar, sådeså.

29258444_10156134031291585_746597506548236288_n 29214364_10156134032131585_6485153128059502592_oIkväll blir det fest, så nu ska jag ladda för det, men innan, laddar jag upp för tandläkarbesök, hundpromenader och tillredning av diverse tilltugg till kvällen. Avrundar med ett klipp på en stå upp komiker, detta är ju hysteriskt roligt, hahaa…ojoj, säger jag bara. Trevlig fredag, allihop!

Snubbelfaktorn känns igen!

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag blev uppringd av läkaren igår, hon började med att säga att det såg bra ut…”nästan” allt, men att det ser ut som om jag lider av en grav, B12 brist. Jag undrade hur detta då kan te sig, och hon sa att det kan sätta sig, i princip, på vilket organ eller kroppsdel, som helst.

Ben som inte gör som man vill, domningar och annat. Ja, det låter ju som om jag känner igen det där. Och nu har jag googlat, läst, tagit till mig, och ja, jag ser vissa igenkännanden, snubbelfaktorn, kan ni fråga mina döttrar om :D

se-upp....-sa-du-inte-ramlar-omkullOnödigt.com

Och mer som stämmer in är, orsakerna till varför man kan få det, där gastric bypass, operationen är nämnd, samt inflammation i magsäcks hinnan, det upptäckte dom ju att jag hade innan jag opererades.

Här ska ni som är intresserade av detta, få läsa vad jag hittade, på lite olika sidor, bland annat denna HÄR

Vitamin B12 behövs för många av kroppens viktiga funktioner, bland annat produktionen av röda blodkroppar och cellernas ämnesomsättning. B12-brist kan leda till blodbrist (anemi) och allvarliga skador på nervsystemet.

Kroppen kan inte tillverka B12 själv, så därför måste vi få i oss vitaminet via maten, framförallt genom att äta kött, fisk, ägg och mejeriprodukter.
B12 hjälper till med nybildningen av celler i hela kroppen och därför kan brist på B12 i princip ge symtom från vilket organ som helst . De första cellerna som drabbas brukar vara de som förnyas ofta, till exempel de röda blodkropparna och cellerna på tungan, i munnen och i tarmen. Det kan leda till tungsveda, sprickor i munnen, illamående, brist på aptit och diarré. Blodbrist gör att kroppen inte får tillräckligt med syre och kan till en början leda till symtom som trötthet, svaghet och yrsel. Det är också vanligt att känna sig andfådd och få hjärtklappning när man anstränger sig. Allvarlig blodbrist kan i vissa fall ge kärlkramp och smärta i benen. Symtom från nervsystemet är bland annat nedsatt känsel och vibrationssinne, domningar och stickningar i händer och fötter, försämrad gång och balans, samt psykiska symtom som nedstämdhet, depression, minnessvårigheter och demens.

Det finns flera orsaker till att man får B12-brist. Hos äldre beror bristen ofta på åldersrelaterade sjukdomar som atrofisk gastrit eller perniciös anemi. Atrofisk gastrit är en inflammation i magsäckens slemhinna som hämmar tillverkningen av saltsyra och därmed leder till ett försämrat upptag av B12.

Andra orsaker till B12-brist kan vara glutenintolerans, magsäcksoperationer (till exempel gastric bypass), otillräckligt kostintag och tarmsjukdomar som Chrons sjukdom.  Långvarig användning av läkemedel mot halsbränna, magsår och diabetes kan i vissa fall också leda till brist på B12.

Förr kunde allvarlig B12-brist leda till döden men idag finns det som tur är effektiva behandlingar. Men det är viktigt att bristen upptäcks i tid, eftersom den kan orsaka allvarliga – och bestående – skador på nerverna. Behandlingen består oftast av receptbelagda tabletter innehållande B12, eller där B12 är en av de ingående B-vitaminerna, men i vissa fall av allvarlig B12-brist ges vitaminet istället med sprutor under de första veckorna. Blodbristen brukar i regel försvinna snabbt, medan det kan ta längre tid för symtomen från nervsystemet att försvinna. Behandlingen för perniciös anemi är livslång.

Så, det var lite om det, och som jag brukar säga ibland, titt som tätt, alltid ska man lära sig något nytt. Hon ville att jag skulle in och lämna ett till prov, viket jag nu varit och gjort. Sen får vi se om det kan bli injektioner av B12, hon pratade om det.

Gissa vem som skulle få äran att ta provet idag…jo samma kille som förra gången…tror ni han hade glömt…nejdå, han kom ihåg. Han testade 2 gånger sedan kom en annan stjärna in. Hon lyckades på sitt tredje försök, så femte gången gillt :D

Idag ska jag dejta Helena, ska bli trevligt. Men dessförinnan, kräver Winstone min uppmärksamhet, och katterna, för all del, förstår inte det :D Ha en fin fredag, alla mina vänner!

2016-02-20 11.48.19 16143045_10154892128241585_7243284076925153528_nIMG_3047

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Ris, ett stort sådant och ros…

Av , , 2 kommentarer 13

Jag börjar med ris, ett stort, kvistigt och fult sådant, delat på två. Det första får hon, som satt på sjukvårdsupplysningen i onsdags, den 10/8, som med ett sarkastiskt tonläge, sa till Nicco, att om hon nu hade så mycket att göra, inför resan till Stockholm i fredags och vidare till Budapest idag, så kanske hon inte var så sjuk, som hon ville framstå.

Vidare tyckte denne någon, att Nicco gott kunde vänta några dagar med sina besvär. Vi väntade, dumt nog, till dagen efter, då jag bokade in en ny telefontid till Nicco, som sedan fick komma till akutsköterskan, på Capio, hälsocentral. Hon, får den andra delen av riset.

Lika sarkastisk, och efter 2 timmars väntande, sa hon att dom inte kunde se nåt galet men ett prov skulle skickas vidare, och ja, ska du till Budapest, så får du väl söka hjälp där då, avslutade hon med. Fint bemötande, eller kan det vara Niccos ringa ålder, som gör att dom kan ta ut, deras sämre dagar, på henne. Hade jag suttit där, hade jag förmodligen fräst tillbaka.

I söndags blev det aktuellt för henne att ringa 1177, igen, och där råddes hon att ta kontakt med vårdcentralen igår, för provsvaren hade nog kommit in då.

Jag ringde och jag fick prata med en Birgitta Adolfsson (tror jag, jag ber om ursäkt om jag nu tar fel, men hon är den enda som heter nåt på B, så jag tror jag har rätt), hon jobbar på Capio, och hon ska ha all ära, för att vara en person, på rätt ställe.

Hon visade engagemang, hon ringde mig 2 gånger, och vidare till labbet, 2 gånger, hon tyckte inte att man kunde lämna detta, på det här sättet. Hon skulle se till att läkaren tittar på det här, nu, direkt då han kommer innanför dörren, och sedan får han skriva ut recept, som Nicco kan plocka upp på Apoteket på Arlanda.
Ja sa jag, då hoppas jag att detta löser sig, du sa hon, det gör det, det jag ska se till. Vad härligt med såna människor, och vilken tur att jag fick prata med just henne, tack Birgitta! :D

Och nu, då jag har fräst lite, så ska jag gratulera Theresé, som jag och Åke, för 31 år sedan, fick på BB här i Umeå, strax innan 8 på morgonen, om jag inte minns fel, kan till och med ha varit 7.42, eller nåt sånt. Ja, fick och fick, man fick nog arbeta lite för det också.

2016-08-16 07.27.422016-08-16 07.26.552016-08-16 07.25.48 Vi kommer ner till Järlåsa, nån gång i mitten av september, har vi då planerat, och firar henne då, kanske Anders med, som fyllde år för 16 dagar sedan. Och tänk, jag kanske får mig en tårtbit, jag med, det var ju ändå jag som födde henne, eller hur? :D

Ikväll blir det annat firande, då ska jag och mina arbetskollegor, gå ut och äta den där middagen jag vann av Lystra, ska bli jätte trevligt, annars umgås man ju bara den lilla stunden man byter av varandras pass, och det blir inte så mycket, ”lära känna varandra” då. Er andra önskar jag en trevlig tisdag, gissa om jag ska ha det, jag har ju till och med tagit ut en semesterdag :D

Klubbat och klart!

Så var det klubbat… det är körtelfeber som Nicco har, så det var bara att skrota penicillinet, härda smärtan och övervinna feber och trötthet så kommer en liten belöning sedan… hon blir immun, typ.

Jag ringde hälsocentralen igår morse, fick en tid klockan tio så jag lämnade över chefen i andras händer, drog hem och hämtade Nicco för vidare färd till labbet och läkaren. Efter konstaterandet skjutsade jag hem henne, och åkte tillbaka, lämpligt till lunchen och sedan gick vi upp på centrum och tog fikat med Lena, vi kom hem igen lagom till min hemfärd.

Kikade i Villa tidningen och mina ögon fastnade på en liten notis:

022

Hm, undrar vad dom menar…OM… klart mäklararvodet blir mindre om man säljer själv, det borde väl till och med stå att mäklararvodet utgår helt, om man sköter det själv, för inte i tusan skulle jag då ge dom några pengar om jag tog hand om försäljningen, eller vad menar dom?

Mycket konstigt nu nuförtiden… och man får tolka saker som man vill, ett som då är säkert och sant, är när dom säger på tv att det är töväder och 7 milan är inställd, och det är lika sant som vi har blia i ”gammfrysen”, eftersom glassen jag hämtade upp därifrån, inte var hård som den brukar och liknade hellre mjukglass…nåja, sånt man får ta… det är dock gott med mjukglass, så…

Önskar er alla en fin torsdag!

032

 

Vilken otur… för Nicco!

Av , , 2 kommentarer 10

 

Lugn dag igår…mja, kan man väl säga. Det blev lite som jag skrev, diskning, hundpromenad, sen kom Nicco ner vid halv två, och såg inte fräsch ut, kände sig inte det heller, så jag ringde 1177. Där tyckte hon att vi kunde åka upp på Ålidhems hälsocentral, vilket vi då gjorde.

Sköterskan som tittade Nicco i halsen behövde inte många sekunder på sig för att släppa taget och säga att hon såg ful ut i halsen, vilket hon skrev till läkaren och jag sa att det var ju tur att du inte var ful i munnen då, hade inte sett bra ut… eller snarare inte låtit bra :)

Läkaren gjorde samma sak och rabblade sedan upp en hel harang av ord som vi inte begrep och vi undrade vad det var, jag hade ju gissat på halsfluss, men se, det trodde han inte. Nä, här ska hon inte komma undan så lätt, utan det är förmodligen… körtelfeber.

Detta innebär att hon kan vara sjuk i upp till 4 veckor, med feber och enorm trötthet, sedan följer 4 veckor då hon ska hålla sig lugn, akta sig för att halka på något och inte heller utöva någon typ av sport, eftersom både lever och mjälte blir påverkade och vid slag kan det bli en inre blödning.

Ja, vi har varit med om detta förut… då var det Theresé som drabbades, så jag tyckte att dom kunde bilda klubb nu, typ: Körtelfeberklubben! Om man läser om sjukdomen så är det tydligen många som kan bära på viruset, dom har varit sjuk, men aldrig fått symptomen, och som i dom flesta fall, ju yngre du är då du åker på det, desto lindrigare kommer man undan. Detta är inget som drabbar vuxna människor heller, så det är vi enormt glada över.

Nu fick hon penicillin utskrivet, men läkaren sa att han inte alls trodde på nåt underverk, skulle det av någon anledning blivit bättre, på 3-4 dagar, så är det inte körtelfeber, men fortsätter det så bokar vi tid på vårdcentral och får ta ett prov. Dom kunde inte göra det, däruppe, utan han sa att provet måste göras på ett lab, direkt. Men alla symtom, hon har, stämmer in på körtelfeber.

Och det är ju också helt osannolikt, med otur, att både Nicco och Theresé, om dom nu ska råka på att få den värsta typen, då dom verkligen varit och är så där sjuk. Nå, Eloise gillade sällskapet i soffan, klart som tusan, Nicco låg ju still och med nästan 39 graders feber, var hon ju en lockande värmekälla:

Foto1357

Ja, vi får hålla våra tummar på att det är halsfluss, även om prognosen för det, är ytterst liten.

Ikväll är det bastu… igen, nu kändes det som om 2 veckor gått jättefort, och jag kommer att jobba dag, hela veckan, dags att betala igen passen vi bytte. Jag har dessutom 2 inskolningar, en idag och en imorgon, men det är ju positivt, då har man lite hjälp istället, och dagarna kommer att blåsa bort i ett svep. Önskar er alla en fin måndag!

 

 

Gamla tiders signalsystem

Av , , 8 kommentarer 10

 

Läste precis Marjas blogg, http://blogg.vk.se/marja/ där hon skrev om att kunna busvissla. Jag kan det, men inte utan hjälp av pek och långfingret. Min mamma kan, utan hjälp och detta med busvisslandet är man uppväxt med. Det var nämligen vårat signalsystem då vi var i stugan, och före mobilens tid. Det var ett evigt visslande över nejderna för att meddela sig.
Det kunde betyda att kaffet var klart, däruppe vid eldstaden, det kunde var att lunchen var serverad eller att någon hade telefon. Ibland visslades det i led, en vidarebefordrade till nästa som skickade vidare till tredje person. Lite lustigt faktiskt :)  Men det funkade, och det var ju huvudsaken.
Satt härute på altanen, förra sensommaren då det passerade två mammor med barnvagn. Dom gick över vägen och en av dom hade sin kofta slängd över handtaget och märkte inte att den föll ner på vägen. Jag provade mig på ett hojtande men det hördes inte så jag busvisslade, och då blev det en reaktion.
Jag pekade på vägen och hon såg att koftan låg där, hon tackade och ropade att hon blivit förvånad över busvisslingen, hahaa… det lät som om hon inte förväntat sig att jag skulle fixa det, dessutom ska tilläggas att jag hade vänsterarmen i gips, men det gick i alla fall :)
Nu över till en annan totalt ointressant grej, men ett mysterium för mig. Vi har i vår hall, två lysknappar, en går till brolampan och den andra till hallen:
Vi har bott här i 1 år och 10 månader och jag kan fortfarande, efter all den tid, aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, trycka på rätt knapp. Det blir alltid den jag inte tänkt mig och jag begriper inte det inte, hur svårt på en skala kan det vara att få in höger går till den och vänster till den.
Och varenda gång jag ska knäppa av en lampa så står jag verkligen där och funderar, sen tänker jag, jaja, den där är det ju, det känner jag, men pytt heller, det är fel och det blir ständigt fel. Jag får det inte till annat än att den som satt lysknapparna där, inte monterade dom på ett logiskt sätt. Eller kan det vara jag som är ologisk på nåt sätt… man kan ju börja fundera.
Nu ska jag i alla fall testa att tänka höger till den och vänster till den så ska vi se hur lång tid det tar innan det fastnat, kanske 2 år till men skam den som ger sig.
Läkaren jag var till igår skickar en remiss till hud, han tyckte dom skulle titta på fläcken jag fått och det är ju detsamma, bättre att undanröja tvivel än att gå runt och grubbla, fast egentligen har jag inte gjort det, grubblat så mycket, bara då jag känt den.
Sedan fick jag gå och lämna en hög med prover igen och jag blir så glad att det händer saker, inte det vanliga ”det kan vara vad som helst”, utan här kollas det upp och dessutom ser han varje prov som en grund, om det sedan blir förändring. Kunde inte fått en bättre läkare, känns det som.
Idag står det träning på schemat, ska bli skönt att komma igång med det igen. Önskar er alla en fin tisdag!

Nu vet jag minsann…

Av , , 2 kommentarer 11

 

Inga större förändringar här inte, bussen står där den står… den åker minsann ingenstans. Vädret är lika grått som igår, löven ser inte ut att ha ändrat färg, och våra fönster är lika otvättade idag, som dom var igår. Hm… fattar inte det.
Men bussen kommer att omplaceras, en utav dagarna, löven kommer att skifta ännu mer eller rent bara falla av och fönsterputsaren ska vi ringa så han får pallra sig hit och göra dom ren, för vet ni vad, och det här har jag skrivit förut. För 500:-, vilket det kostar med RUT avdraget, tvättar inte jag dom här fönstren, inne, ute och emellan, och däruppe på övervåningen, finns inte en chans.
Vi var hos pappa igår och fick träffa läkaren igen, han bad återigen om ursäkt för allt, han sa att pappa tyvärr hamnat mellan två stolar, och vad vi fick veta om hur det ligger till för honom nu, hade dom kunnat tala om för två veckor sedan, enligt honom.
Han fick ligga för länge på IVA och ingen ville riktigt ta tag i allt runt omkring. Nu hade det inte spelat någon roll för pappas hälsa, han hade fortfarande haft alla skador han har, inget har försämrats på grund av deras missar, däremot hade dom kanske kunnat påbörja det dom nu gör, lite fortare.
Ja, det är lika hemskt, vilket som, och hur det än är måste vi ju lita på att dom som jobbar på lasarettet och andra inrättningar, vet vad dom gör. Det ska inte vi behöva tala om för dom.
När jag kom hem ertappade jag Åke, nu vet jag minsann vad han gör då jag är borta:
Ligger och sover med barnkanalen på i bakgrunden, jojo.
Efter middagen testkörde vi den nya länken, från Kvantum och upp på Ersboda, fin jämn väg, men den kändes lång, ändå. Men allt sånt där tar väl ett tag att vänja sig vid.
Önskar er alla en fin söndag!
 

Håller det på att gå utför?

Av , , 2 kommentarer 7

 

Idag tog jag sovmorgon, det trodde jag aldrig skulle funka, men det gick. Ändå ställde jag klockan på ringning, jag ska nämligen till tandläkaren och visa upp hur det ser ut i munnen idag, efter tandutdragningen, enligt deras rekommendationer, och jag tror att det är bra att jag får göra det. Jag är nämligen fortfarande svullen, det gör ont som sjutton och det är två svarta hål rätt ner i avgrunden så risken finns väl att det åkt ner skräp där. Nå, jag ska inte ta ut något i förskott, allt kanske är som det ska. Skrev hon samtidigt som hon drog in luft i lungorna och grimaserade lite lätt.
Det kanske håller på att gå ordentligt utför, för Maria, vem vet. Jag tycker också att det är jätte skumt att jag ännu har ont i handen efter operationen. Jag menar, hallå…det är två månader sedan det gjordes, lite drygt, och det känns fortfarande som att jag skrapat upp handflatan mot asfalten. Ringfingret är dessutom lätt svullet och har varit så sedan dess. Jaja, läkaren kanske var tvungen att gräva ner till Kina för att fixa felet, därav den långa läkprocessen. Det ger väl med sig, så småningom…vem har bråttom?
Det känns då väldigt skönt att jag bara jobbar en dag sen är jag ledig två, igen. Och eftermiddagarna brukar vara lugnare så man får väl repa sig då. Imorgon är jag och mamma, samt en gammal klasskompis mamma, bortbjudna till ”min” tant Bibbi, hon ska bjuda på räkmackor från café Victoria, jojomensan, snacka om att vi blir bortskämda.
”Tant” Bibbi, var den där snälla tanten som man plockade årets första maskrosor till och sedan fick man godis eller annat go ‘fika, för besväret. Eller var, ska jag inte skriva, hon är, fortfarande, men maskrosor blir det nog inte till henne imorgon. Jag ska ge henne ett stort höstljus istället, som hon kan tända för att lysa upp lite i mörkret.
Nä, nu tror jag att det är dags för lite frukost, sedan är det bäst att jag dubbelcheckar tiden hos tandläkaren så jag inte tar fel. Hoppas ni får en bra dag, allihop!

Jag visste det…I knew it!!!

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Jag bara visste det, kan det vara för att jag är jag, som detta alltid händer, eller? När jag bokade tiden på vårdcentralen så skrev jag under övrigt att jag provat salva för vaglarna, en gång på en receptfri salva och två gånger på recept. Jag undrade om det verkligen inte fanns något annat man kunde ta för jag har vid alla tillfällen fått vaglar i det ”friska” ögat.
 
Nu skrevs det ut en salva jag aldrig provat förut, den ska inte in i själva ögat utan ska läggas på ögonlocks kanten. Jag fick lära mig av läkaren uppe på ögon, hur jag skulle göra, varje dag i början och sedan några gånger i veckan. Först lägga varmt papper över ögonen sedan använda en topz för att gnida runt vid ögonfransarna, och slutligen lägga dit salvan.
 
Nu har jag följt detta efter konstens alla regler, samt varit jätte noga med att inte använda samma saker till bägge ögonen, och vips, nu imorse så har jag en vagel i det andra ögat. Så är det att heta Maria och bo på 22:an, så de så.
 
Inte känner jag mig nå friskare heller, oj, det gör så ont att hosta, och det är bara torrhosta, lite irriterande. Speciellt hemskt är det när man vaknar av en hostattack på natten, fy, hoppas att helgen bjuder på något mirakel och man är fräsch till måndagen.
 
Vilken måne vi hade imorse, stor som den största osten och lysande som solen, rätt in i tv rummet, man blev nästan bländad av den. Och nu, en timme senare så är den försvunnen, nedstigen bakom huset mitt emot.
 
Nicco har språk på Haga, nu på morgonen och då gäller det att hinna med bussen, den går från skolan 7,50, och missar dom den så får dom cykla. Dom började att läsa tyska i fem veckor, nu är det franska och sist får dom prova på spanska. Tydligen är trenden idag spanska, så därför får dom prova på, så dom inte tar ett språk bara för att, och sedan ledsnar efter ett tag, det kan ju vara ganska bra.
 
Själv läste jag tyska…i två år, sedan hoppade jag av och tog maskinskrivning, tyskan har jag ingen som helst användning av idag, kan säga vad jag heter och vart jag bor, men sedan är det nog ingen som begriper vad jag säger. Möjligtvis har man kvar lite av maskinskrivningen, man hittar tangenterna lite fortare och använder sig av bägge händerna då man skriver. Nu har man dessutom några timmar vid datorn så det hjälper ju en hel del.
 
Nu önskar jag er en bra fredag och kom ihåg, gör inget som jag inte skulle ha gjort.