Etikett: lockespindel

Riktig närkontakt, utgången blev döden.

Av , , 6 kommentarer 11

 

Jag hade en riktig närkontakt med en sån där lockespindel, i förrgår, då jag skulle vara bussig och städa uppe på Niccos badrum. Jojo, *hurven*, jag stod på alla fyra och höll på torka golvet bakom toaletten, kom upp med handen på sidan av toalettstolen och DÅ… kom en stor s*t*n*s spindel och kravlade mot handen, HU!!!
Jag har ju sagt att jag inte längre är rädd för spindlar, och nej, jag är inte det, men dom kan väl för sjutton hålla sig på behörigt avstånd, jag vill inte bli överraskad och jag måste, tyvärr, dräpa dom stackare som kommer i min väg och det gillar jag inte.
Jag har ännu inte lärt mig att tacklas med just det problemet, själva dödandet alltså, så jag ryckte en parfym och besprutade den stackaren så där lagom att den blev alldeles vimmelkantig sedan kastade jag mig över den och nöp till… borta. Låter ju onekligen lite dramatiskt sådär, men jag gillar dramatik :)
Inte nog med detta, då gick Maria ner i källaren och hämtade upp den där elaka sprayen jag köpt från Anticimex, den där som är så giftig att man ska spruta fyra sekunder i ett rum på 30 kvadrat, sedan stänga alla dörrar och på en halvtimme ska allt levande, vara dött, jopp, och jag sprutade fyra sekunder i hennes lilla badrum så jag hoppas att grannarna bor tillräckligt långt bort :)
Den behandlingen ska jag upprepa om en vecka och då vore det väl själva… den, om vi inte slapp dom där sakerna… ett tag åtminstone.
Jag och Tina gjorde lasarettet igår, åkte Pater Noster hissen runt ett varv, och det gick förvånansvärt smärtfritt, jag trodde allt att man skulle kastas lite åt sidan då den skulle göra vändningen, men den gick obemärkt förbi. Sedan gick vi ner på tågstationen och åkte Willy Wonka hissen, glashissen som inte går rakt ner utan som rulltrappan, typ. Och den startar med ett ryck så det är bara att hålla i hatten.
Bilden tagen av Tina Florin
Vi passerade byggnaden och kom ner på Öbacka strand där vi promenerade runt i omgivningarna och avslutade sedan med en kaffe på tågstationen. Det är ju riktigt fint därnere vid älven.
Bilen tagen (lånad) av Tina Florin
Vid middagstid stod jag och tittade ut genom köksfönstret, såg en som var ute och gick med barnvagnen och tyckte att något inte stämde överens med bilden, det såg ljust ut, jag hade tänkt ropa till Åke och säga att det var som han sa, lite snö gör att det blir ljust, men jag gjorde inte det.
Vid middagen undrade han om jag sett att det var ljust härutanför… lyktstolpen har kommit på plats… YEEES, nu behöver vi inte leva i mörkret längre, och inte konstigt då att jag inte tyckte att bilden av barnvagnen stämde, jag såg ju den och inte bara en svart skugga.
Jag mejlade till Umeå kommun, gator och parker, för 15 dagar sedan:
Jag undrar om det är missat att sätta ut en lyktstolpe utanför vårat staket… det är bara mörker här utanför, och ett hål i gräsmattan med en kabel som sticker upp, och det har varit så i snart två år. Bilder på det finns på min blogg: http://blogg.vk.se/maria-lundmark-hallsten-umea/2012/11/07/vilket-morker-1128140
Med vänliga hälsningar
Maria Lundmark Hällsten
 
Fick sedan till svar:
Hej
Jag ska undersöka har en känsla att det är ett gammalt fundament som är missat att ta bort
Vi håller på att titta över belysningen längs cykelvägar
Vi har börjat med prio ett cykelvägar
MVH
K***** E*****
 
Och det där trodde vi ju inte riktigt på så jag svarade:
Hej igen!
Nej, detta är inget gammal fundament, det har aldrig stått någon stolpe där förut, enligt min man som bott i huset sedan 1958. Så detta har dom grävt men inte gjort färdigt.
//Maria
Och se, nu står den där i sin fulla prakt, oj vad fint det blev, med lite ljus :) Och oja, jag tror nog allt att det var som jag skrev tidigare i min blogg, att den där stolpen nog hade hamnat mellan några stolar och glömts bort, eftersom fundamentet varit där i 1½ år.
Jag önskar er alla en fin fredag!

Det finns dödliga sådana men…

Av , , 2 kommentarer 15

 

På Nybro igår vart det snack om bland annat, spindlar. Ingenting Anna är rädd för, och inte jag heller, inte numer, men man vill för det, inte ha dom på sig. Dom upplevs som illmariga, smarta, läskiga saker som bara väntar på rätt tillfälle för att få hugga. Nu kan man ju undra hur en sån liten sak ska kunna fälla en fullvuxen människa och det var nog under ett sådant resonemang med mig själv, som jag övervann rädslan…typ.
Jaja, det finns ju dödliga spindlar men inte här i alla fall, inte än, så det värsta man kan råka ut för är väl att man skulle kunna känna ett bett, men inget värre. Och bara i trängda situationer.
Anna berättade om ett litet möte med en sån där spindel som jag skrev om ifjol, att vi hade nere i källaren. Vi satt och filurade på vad dom kunde heta men kom inte på det, så jag har nu letat fram det jag skrev om dom och det var följande: Egentligen tillhör dom inte spindelsläktet, två ögon har dom, spinner inga nät utan jagar byten i nattens mörker. Anticimex kan tillkallas om man vill bli av med dom, och ja, det vill jag. Deras namn är lockespindel och så här ser dom ut:
Bilden ska jag för säkerhetsskull säga, är ritad… av mig, hahaa… det var ju nämligen så att Kerstin trodde att detta var en riktig spindel som jag plattat till, men det var lite fel.
Kommer ihåg en gång då Emma var liten, även hon skrämd av spindlar, men det kommer nog förmodligen av att vår kära mamma, var och är fortfarande rädd för dom. Vi var uppe i Malå och jag passade Emma (kommer inte ihåg vart våra föräldrar var), jag gissar att hon var runt 3-4 år och satt vid det tillfället på toaletten.
Plötsligt ropar hon, med lätt uppjagad röst att det sitter en spindel på väggen. Jag tar ett djupt andetag och vill naturligtvis inte visa henne att jag egentligen skulle vilja springa ut från huset… lämna orten, åka hem till Umeå, utan jag tar mig samman, öppnar dörren och kollar in monstret som sitter där och glor.
Jag känner med en gång att detta är något jag inte fixar att ta bort, jag skrattar lätt och säger: Nämen det där är ju bara en liten spindel, inget att bry sig om. Sedan vänder jag mig om och ropar: FREDRIK!!! Kan du komma. Min kusin Fredrik finns nämligen i huset och han dyker snart upp som en räddande riddare, och undrar vad jag vill. Jo, säger jag, det sitter en spindel där och Emma är rädd för den, kan du plocka bort den? Och det gör han, i ett nafs, jaaa, säger jag till Emma, där ser du, inget att bry sig om.
Hahaa… precis som hon nu trodde på det va, varför kunde inte jag i så fall plocka bort den. Eller så var hon för liten och skärrad för att lägga ihop ett plus ett, och trodde på vad jag sa. Jag önskar er alla en fin tisdag!

Inkräktare i huset

Av , , Bli först att kommentera 8

 

Jag noterade i somras att det fanns rätt så gott om spindlar på huset, såna där långbenta saker med bara en rund kropp, dom spinner inga nät så jag har inte vetat vad dom gör för nytta egentligen.
Såna där saker kommer jag ihåg att det fanns gott om på Mariehem också, då jag var liten, ett år var det så mycket att dom fick ringa en utrotare som kom och besprutade husen. Folk kunde inte sitta ute på sina balkonger, dom rymdes ju inte :-) eller så var det för att det inte var speciellt kul att dela balkong med krypen.
Niccolina har ropat på mig några gånger då hon upptäckt inkräktarna i hennes badrum, och givetvis ropar hon på mig, jag som nästan nyss kommit över min skräck, för dessa saker. Dom är i alla fall någorlunda lätt att ta död på, långsamma som sniglar, men jag tycker inte om det. Förmodligen har dom kommit in till henne då hon haft toafönstret öppet.
Nu har jag stött på två stycken nere i tvättstugan, den första orsakade en förstörd duk. Den råkade nämligen ha satt sig på duken som hängde på tork och jag vill inte ta i dom där sakerna. Men jag kan inte lämna dom utan måste ta bort dom… döda dom, jag vet, jag är en riktig mördare. Som tur var, den gången, så hittade jag i tvättstugan en myggdödare, modell 60 eller 70 tal, den pytsade ut lite gift vid varje tryck och tyvärr, duken luktar inte gott längre, men spindeln gav då upp.
Igår upptäckte jag nästa spindel, återigen i tvättstugan, men nu på väggen, den fick sig tio rejäla dunkar av kattmats påsen, så nu sitter den fastlimmad på väggen… huvva. Sen gick jag upp och sökte på nätet efter vad detta är för djur, och egentligen tillhör dom inte spindelsläktet, två ögon har dom, spinner inga nät utan jagar byten i nattens mörker. Anticimex kan tillkallas om man vill bli av med dom, och ja, det vill jag. Deras namn är lockespindel och så här ser dom ut:
Dom känner sig inbjudna om dörrar och fönster står öppna så det är väl därför dom kommit hit. Nere i katternas korridor och på övriga ställen där dom får vistas, har jag aldrig stått öga mot öga mot en lockespindel, förhoppningsvis har katterna roat sig med dom.
Nu vet jag ju att egentligen är det bra djur, dom tar andra rackare som vistas här, men jag gillar inte att bli överraskad av dom, och man vet aldrig heller hur många dom kan bli om man låter dom vara, näpp, jag ska ringa Anticimex och höra vad dom säger.
Idag önskar jag alla farsor en riktigt bra farsdag med go´ fika, förhoppningsvis trevligt sällskap av era barn och kanske, kanske, en liten present.