Etikett: lokalsinne

Skorpsmulspåret är inte att förakta, eller…

Snart är det dags att… tadaa…

I år har jag gjort lite mer än att invänta dagen och leta fram två olika par sockor. Jag beställde ett par. Och dom är designade enkom för den dagen. Klicka på bilden för att läsa mer, och för att eventuellt beställa ett par 🧦👌

Jag såg detta klipp igår och förundrades över att man suttit och gjort, i princip allt detta. Och att då inse, att man inte varit ensam om det. Haha… Hur knäpp är vi, egentligen 😂

Sen kan det vara så att vi alla, har våra fel och brister, på ett eller annat sätt. Men en brist behöver inte vara negativ. Det påminde Theresé mig igår, då hon skickade denna bild.

Yes, mitt lokalsinne, brukar ta mig långt och inte bara det. Det tar mig också till ställen jag aldrig varit på, så man får se nya vyer också.

Apropå att fara fel. Mamma berättade att storebror Sivert, tog med en kompis ut i skidspåret på Nydala, då dom var i 9-10 års åldern. Dom skulle köra 3 kilometers spåret. Dom började aldrig på dyka upp och mörkret var på intågande.

Vår pappa var förmodligen på sitt arbete och mamma, blev orolig. Hon gick ner till en granne i nästa ingång, plingade på och berättade att hon var orolig och med tanke på när detta var, så hade hon ingen möjlighet att lämna min lillebror och mig hemma själv.

Mannen, John Renman, tvekade inte en sekund. Han tog skidorna och begav sig ut i spåren. Och hem kom han med 2, lättade killar. Dom hade tagit fel, och hamnat i 1 milaspåret. Siverts kompis hade inte njutit att skidturen, utan blev orolig och trodde aldrig att dom skulle komma hem.

Tror väl tusan det, det är ju stor skillnad på 3 kilometer, kontra 1 mil. Och ännu större skillnad då man bara är i den åldern. Nåja, dom kom sig då hem, tack vara den mindre insatsstyrkan.

Ha en fin tisdag, allihop, och ett tips. Ni kan ju lägga ut en sträng med skorpsmulor, om ni ska ut på okända vägar. Har ni tur och det varken blåser, snöar eller regnar och inga fåglar är ute, så är det bara att följa skorpspåret hem igen.

En lite krokig, röd tråd…

Av , , 2 kommentarer 12

Idag, mina vänner och alla andra, ska vi fira den stora Pi-dagen. Den infaller 14 mars varje år, och firas av människor runt om i världen. Detta för att uppmärksamma talet Pi som används i många matematiska formler. Sedan 1988 har dagen firats och 2009, tog USA’s representanthus, beslut om att denna Pi-dag, skall vara en nationell minnesdag i landet.

Och till er som missat Pi, det förkortas oftast 3,14 vilket gör den 14 mars till det perfekta datumet för firandet. Och vad ska vi fira det med, månntro 🤔

Jag tror att Nicco fixar tårta efter hon varit på skytte, Wohoo!!! Fast i sanningens namn, så tror jag hon fixar tårta så vi kan fira hennes kommande födelsedag, som infaller imorgon. Och imorgon, jobbar vi ju allihop, så söndag är en bra, firardag.

Den här bilden dök upp i en grupp på FB


Ni som vet, ni vet, att det där är jag, inte bara i ett nötskal, utan jag är stöpt på det där viset. Från början till slut.

Tänk när jag var inne på XXL och hade nästan precis bestämt mig för att jag skulle måste fråga nån om vägen ut, jag var lost bland alla hyllor och kläder. Men plötslig delade nån på klädställningarna likt nån annan, som delade på röda havet, och jag såg ljuset…från kassorna.

Eller den gången jag satt i vilorummet inför operationen av tummen, och jag samtalade med en kvinna som låg för återhämtning i sängen bredvid. Vi kom in på ämnet, och jag berättade lite kort om mina problem. Hon såg ut som om hon trodde att jag överdrev lite 🤔.

När jag är klar och ska gå, ligger kvinnan fortfarande kvar, vi säger hej då och jag beger mig ut i den stora världen utanför rummet. Svänger tvärsäkert åt höger 👉, men 10 meter längre bort blir jag stoppad av en sköterska som undrar vart jag är på väg. Haha, ja ni, och jag måste då passera rummet där kvinnan ligger och jag ser henne i ögonvrån 👀. Jösses!

Nåja, jag är skruvad, det vet jag. Jag vet också att lokalsinne hänger ihop med att vara ansiktsblind. Och det i sin tur, kan man bli om man varit med om, till exempel hjärnskakningar. Och jodå, det har jag, tack så mycket. Så jag ser, en röd tråd, inte så rak, kanske, men ändock.

Jag fick prova nåt nytt igår.

Mango Cuba, med färskpressad citron, is och fruktsoda. Den var god!

Enda anledningen till varför Winstone inte var med på bild, var att han satt fast i Niccos knä, vid sidan om. Haha, stackaren. Jag satt, tidigare under dagen i mitt soffhörn. Det var lugnt och tyst, nån var ute, nån annan låg och sov. Jag tittar upp, och nä, jag var inte ensam, jag är nog aldrig ensam, hahaa…

Nej, fira nu ordentligt och ha en underbar Pi-dag, allihop!

Grundkurs i städer och öar och sånt

Av , , Bli först att kommentera 11

Theresé, Anders och Sally, har varit till Visby i sommar. Det blev prat om det på messenger igår, och hon skickade lite bilder:


Sen, mina vänner, så fick vi återigen, konstaterat att mina skills, vad gäller orter, städer, och länder, inte har blivit bättre, sen sist. Följande konversation, utspelades och jag printar den, rakt av. Den blå markerade texten är, som ni förstår, jag (vem annars 😀 ):


Hahaa…ja Maria, så där kan det gå om man inte är intresserad av hur landet ligger. Men till mitt försvar, jag har ALDRIG i hela mitt liv, tyckt att det varit av vikt, att kunna. Huvudsaken är väl att jag vet vart jag är, just nu, i alla fall.

Och jag lovar, jag kommer inte att ge mig ut på nån typ av orientering, det kan jag fetglömma. Fast det är ok, jag vet ju vad jag kan och vad jag är sämre på 😀


Dock undrar jag om andra, verkligen vet en del av det jag faktiskt kan. Är med i nåt som heter Linkdin. Där gick jag med för en herrans massa år sedan, och har aldrig använt mig av den. Så mina uppdateringar är få.

Det är en typ av samlingsplats för arbetssökande eller för företag att söka rätt på potentiella framtida arbetare i företaget.

Man har en profil, där man skriver in vart man arbetat, vad man har för utbildningar etc. Så jag undrar, egentligen, vad dom har för sökmotor, då det såg ut så här, för ett tag sedan:


Hahaa, jojo Vad som var, än mer spännande, i början på denna pandemi, så fick jag plötsligt en del besök på sidan. Man får mejl om att någon sökt på profilen. Och då var det landstinget, som var ute efter personal.

Tror väl tusan det, lätt panik, över vad som eventuellt komma skulle. Men steget är lite väl långt, i alla fall för mig. Från personlig assistent till sköterska och läkare.

Ska fixa nån efterrätt till i eftermiddag, tror det får bli äppelkladdkakan, men den här gången ska jag komma ihåg att låsa sidorna på formen, så jag slipper mista, halva kakan. Och jag tänker att jag börjar göra sånt jag kan, innan det blir alltför varmt härinne.

Ha en fin lördag, allihop!

I love it <3 Hahaa

Maj 2012, jag skrev och jag citerar:

”Jag började gårdagen med ett besök på röntgen. Lite roligt var det att jag gick in södra entrén, jag tycker det är lättast att hitta därifrån. När jag kommer ut i den låååånga korridoren som säkert, snudd på alla umebor gått i någon gång, så kommer det en kvinna och stannar upp i dörröppning där jag kommer och går, och hon ursäktar sig och frågar om jag möjligtvis kan hjälpa henne.

Hon undrar om jag vet vart bild och funktionsenheten ligger. Ehhh…(nu snurrar det för fullt i huvudet på Maria, det lät som om hon letade efter något på ett museum), bild och funktion, upprepar jag och ser fundersam ut. Ja, säger hon… röntgen. Aha säger jag, jamen dit är jag på väg, så hon hakade på. Jag i egenskap av patient och hon som arbetssökande, så vi önskade varandra lycka till då våra vägar skiljdes.” slutcitat

Mm, trots att det nu gått 8 år sedan dess, så har jag inte bättre lokalsinne idag 😀

Det där la jag ut nu bara för att jag ville lägga in den här bilden, i love it 😀


Jaha, när jag läst och kopierat det där, så skrollade jag vidare och samma månad och år, så skrev jag detta:

”Vi har ju en sån där förvaringsplats under arbetsbänken i köket. Där man kan ställa in pallen och annat som man inte vill ska synas på. Jag har inte bara pallen där, utan en stor kartong, brandsläckaren (hade stått där) och några brickor etc.

Nu hade jag använt en av dessa brickor och skulle trycka in den där under igen, men något tog emot, och varje gång jag puttade till den så fräste och väste det under bänken.

Tror ni att man blir fundersam, snudd på rädd över vad som ska komma utrusande därifrån, kanske ett murveldjur eller en ulmerkott med huggtänder. Efter fjärde försöket, så tvärtänkte jag att det måste vara brandsläckaren jag kommit åt, så jag fläkte upp draperiet och gick ner på knä för att kolla förödelsen… ingenting syntes, inte heller brandsläckaren, för den hade jag ju flyttat till ett annat ställe, veckan innan.

Jag puttade till brickan en sista gång, och återigen, samma fräsande, nu plockade jag bort sak för sak och se… där längst in mot väggen står vår gamla sodastream och givetvis, brickan hamnade ju hela tiden uppe på knappen så det var kolsyran som väste och fräste. Allting brukar ju ha en naturlig förklaring till allt som händer… i alla fall nästan alltid, kanske till och med oftast inte, hemma hos oss, men nu så.” Hahaa

Vi har ju läten här i huset,och på sistone är det ytterdörren som låter, till Winstones förtret.

Han tror ju att det är nån som är på väg in, fast det handlar mer om på vilket sätt, man fått igen den. Det krävs ett litet knyck, för att den ska hamna rätt. Eller så är det nån som står där i vägen, bara för att retas, nåt osynligt, som vill skoja till det.

Precis som när nu statsministern sagt att vi i sommar bara får resa 2 timmar. Och nån skrev på FB, att här i Norrland innebär det att vi kanske hinner till grannen, om man gasar på. Hahaa…

Jaja, det är som det är, och jag tänker att då allt är över och förbi, så får vi fira tre dubbelt, och göra saker med dom vi fått försaka. Önskar er alla en fin torsdag!

Skapa arbetstillfällen

Av , , Bli först att kommentera 12

Fettisdag, usch då, fast jag har ju redan testat semmel-wrapen och har inga planer på en semla idag, som sagt, jag kan tycka att dom är överskattade, så jag klarar mig utan. En gång eller två, på ett år, är ju alldeles tillräckligt 😀

Tina fyller jämt idag, och henne har jag ju redan firat, men hon ska få ett grattis, här på bloggen också, och en bild på något gott vi åt i Spanien, en hallon cheesecake, och sedan en bild på ett hus, och om jag inte missminner mig så är det en typ av teater, annars får Tina rätta mig, om hon läser detta, jag tyckte balkongerna såg fräna ut, som bakelser, dom med 😀

Foto1573 Foto1603

Jag har en vän som ligger på lasarettet, h*n har genomgått en större ryggoperation, och vi pratades vid i förrgår. Ett av samtalsämnena föll på vården, och att det inte finns folk. Ska man på en avdelning eller upp på en röntgen etc, så får du ju en följeslagare, men finns det bara en att välja på, så får du allt vackert vänta, och en kanske rätt så simpel och snabb sak att göra, kan ta över en timme, på grund av bristen på personal.

Jag tyckte att där skulle man väl kunna placera, snudd på vem som helst, och det kan ju vara en som gått in i fas 2 eller 3, där dom ska ut och praktisera. På lasarettet räcker det väl med att ha empati och vård och omsorg i hjärtat, att du är social, samt very important, lokalsinne. Då h*n på pekade det där sista , så insåg då jag, att jag aldrig kommer att få ett sånt jobb, jag som knappt kommer ihåg om det är vänster eller höger man ska ta då man varit inne på ett rum.

Nåja, det ser ut som det gör, och garanterat är det fler än jag som haft samma tanke eller fler idéer på hur man skulle kunna skapa arbetstillfällen, fast det ska ju finnas resurser till det med. En annan som jag känner lade igår ut en liten mening om att man skulle skippa självscanningen i butikerna. Och detta bidrog till några kommentarer.

Jag kunde inte låta bli att skriva av vilken anledning jag, inte scannar mina varor. Jag vill inte att företagen ska se ett överflöd av kassapersonal, då kunderna själva kan sköta scanning och betalning, ok om dom fortfarande inte kan göra sig av med all kassapersonal, men en neddragning, skulle dom säkert kunna ordna. Och det vill inte jag bidra till. Så tills motsatsen är bevisad, att detta självscanning system inte bidrar till ökad arbetslöshet utan kanske till och med tvärtom, så tänker jag vägra självscanning.

Att spara in på personalens rygg och armar, kan vi ju göra ändå, genom att inte bygga varuberg och att vända koderna åt rätt håll.

Önskar er alla en toppen tisdag!

Snålt tilltagen Hippocampus!

Av , , 2 kommentarer 6

 

Hörde på tv för någon dag sedan, det var en snubbe där (förmodligen en professor, läkare eller liknande) som berättade om hjärnan och dess funktioner.
Vi har något som kallas för hippocampus och detta finns att läsa om på wikipedia och jag citerar: Det finns ett fall i historien då man kirurgiskt avlägsnade hippocampus på en man med svår epilepsi. Detta fall blev senare världsberömt och beskrevs i flera böcker eftersom mannen helt förlorade sin förmåga till att skapa nya minnen. Författaren till böckerna. Detta fall blev det tydliga beviset för att hippocampus skapar vårt korttidsminne samt deltar i delar av den process som överför korttidsminnet till långtidsminne. Man kunde besöka honom på förmiddagen och när man kom på eftermiddag samma dag så hälsade mannen som om man aldrig förr mötts. Slutcitat
Han berättade också att vårat lokalsinne sitter i hippocampus och hos engelska taxichaufförer, som var tvungen att lära sig 24 000 adresser, var den förstorad. Och det kan nog vara ett tydligt tecken på att det behövs, med en sånt stor lokalkännedom.
Hm, sa jag till Åke, då borde min hippo, vara snålt tilltagen med tanke på mitt lokalsinne. Jag menar…hur många kan villa bort sig på Ica, på skolan, där jag hade två vänstersvängar att bry mig om, och ni kan ju tänka er läget idag, med ombyggnationen på Coop. Jag fick gå därifrån utan korv…det var liksom ingen idé att försöka hitta igen den.
Står jag inne på lasarettet och tittar ut genom ett fönster så får jag verkligen tänka till för att lista ut vart jag är, det är verkligen knepigt. Då kan ni också förstå min oro vid alla nya dragracing tävlingar, där vi har en retursträcka som vi ska tillbaka på. Ok, nu säger ju alla som kört eller vet hur det ser ut, att det är ju bara att köra runt.
Ja, men det kan också finnas avtagsvägar och nu snackar ni med en som räknar sådana för att hitta till nya platser. Därför hade jag, under mitt första år som licens ägare, förslag på att få se en karta uppifrån, på banområdet, för då skulle jag lättare förstå hur det ser ut på stället.
Nu brukar det inte finnas såna kartor, utan jag får istället gå banan runt för att memorera hur den ser ut. Piteå, lär jag nog komma ihåg, Kubbe är osäkert, men jag tror att jag fixar den, vi körde ju den för att checka läget i augusti, då vi var där, och Fällfors, men den är lurig för mig… konstigt nog. För där är det bara runt…tror jag, hm, näpp, nu ska inte fördjupa mig mer i detta. Det finns andra saker att klura på.
Till exempel hur jag ska få värmen i Jeepen, att blåsa både på framruta och sidorutor… samtidigt, det ni, är nåt att fundera på, så här på tisdagsmorgonen. Eller hur det nu var 🙂 Önskar er alla en fin dag!

Haparanda ligger inte i Mo i rana

Av , , 5 kommentarer 2

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag suger på att känna igen människor och dessutom har jag lite problem med lokalsinnet. Nu vet jag ju att det kan ha sina orsaker, om jag nu är ansiktsblind, som det finns något som heter. Skulle egentligen vara ganska kul om man fick göra en undersökning för att komma fram till hur det ligger till, inte för att det skulle räknas till ett handikapp men för att jag skulle kunna säga att det finns en anledning till varför jag inte hejar på alla människor jag möter. Det skulle finnas ett ord att sätta på det.

Jag har tänkt en hel del på detta, nu på senare tid, och när jag tänker efter på hur jag egentligen gör för att känna igen en människa, och hur jag alltid har gjort, så är det först håret man tittar på, färg och bena, lockigt etc., mustasch, skägg, om det är en kille, ögon, någon som har en sned tand osv. Sedan är det kroppshållningen, hur dom går eller rör på armar och ben.
 
Vi satt ute i förgår och njöt av den varma solen. Det passerade en kille och en tjej, ett antal gånger, bärandes på målarburkar och sånt man använder sig av då man uppdaterar sin lägenhet. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade som höll på renovera. Nå, sen kom Kerstin och satt sig, samma par kommer en sista gång efter ett tag och Kerstin undrar vilka det var, ja, sa jag, jag vet inte, har aldrig sett dom. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade, och jag såg ut som ett frågetecken, nähä, sa jag, är det dom som har gått här fram och tillbaka hela tiden? Japp, säger hon, och jag har återigen bevisat att jag känner verkligen inte igen en människa, det går inte.
 
Sen har vi detta med lokalsinnet. Fösta gången jag kommer ihåg att jag hade problem med det, var då vi hade varit ett gäng på Ålidhem, jag var väl runt 16 år, och skulle gå hem därifrån…själv. Jag bodde ju på Mariehem då detta begav sig. Jag traskar iväg och tycker att jag går och går i evigheter, när jag kommer till en skylt där det står Sävar 12, så inser jag att jag är ute och cyklar. Ja inte bokstavligen utan att jag är lite vill, så jag får sno om samma håll jag kom ifrån. Jag hittade hem till slut men det var onekligen lite nervpirrande.
 
En annan gång som jag drar mig till minnes, är då jag har den lilla uppkörningen, detta var i juni, 1985. Körskolläraren säger till mig att nu tar vi och åker till Haparanda. Ok säger jag och tror mig veta att Haparanda ligger åt samma håll som Vännäs och kör ditåt. Nu hade han ju tänkt att jag skulle läsa på skyltarna, vilket jag inte gjorde, utan jag gick efter vart jag trodde att det skulle vara och se…jag hade fel, Haparanda är inte i Mo i rana. Men en lärdom fick jag ju av detta, jag vet idag vart Haparanda ligger och åt vilket håll jag kör om jag ska till Mo i rana.
 
Och med denna lilla blogg så önskar jag er alla en fin tisdag.
 
 

Lokaliserade huset men inte…

Av , , Bli först att kommentera 4

Gårdagens intervju gick bra, tjejen är trevlig fast man lär ju inte känna en annan person på 45 minuter. Det fanns egentligen inga frågetecken från min sida men det är ju fler som söker efter denna tjänst så vi får se till veckan vad som händer, dom skulle höra av sig i vilket fall som helst.

Jag ska inte avslöja för mycket eftersom man har tystnadsplikt men det var liiite dråpligt ändå. Jag kollade upp hennes adress på eniro och hon bor på ett litet område dit jag aldrig har varit förut, men jag hittar dit och man passerar på vägen utanför, ganska ofta, så det skulle väl inte vara några större problem, tyckte jag.
 
Parkerade bilen mitt i området och gick tillbaka en bit där jag såg att det fanns en tavla över området. Jag stod då mitt framför huset som jag skulle upp i. Perfekt, tajmat och klart, tänkte jag och gick in. Där satt en tavla på vem som bodde vars och en hiss. Glad i hågen klev jag in i hissen och skulle trycka på knappen, men se…det fanns inga siffror, bara en blank knapp, en entré knapp, en dörrknapp och en larmknapp. Döhhh???
 
Jag gick ut igen, tittade mig omkring och tänkte att det här går ju inte, man måste väl kunna trycka på någon knapp och komma någonstans, så jag gick in igen, provade trycka på den blanka knappen i tron att det skulle vara en digital röst som skulle tala om vart man skulle eller nåt sånt, men det hände ingenting. Jag gick ut igen och bestämde mig för att ta trapporna istället.
 
Ja det gick ju fantastiskt bra, efter en våning var det stopp, då hade man kommit upp till en restaurang och trappen fortsatte inte längre, men *suck*. Det var bara att bita i det sura äpplet och ringa upp henne för att få en liten vägbeskrivning. Jag var i rätt hus men i fel ände och fel trapphus. Så jag kom dit i tid men det roliga var ju då hon i slutet av intervjun underströk vikten av att ha bra lokalsinne. Ja sa jag, det har jag då det gäller själva Umeå, men jag gjorde ju inte speciellt bra ifrån mig då det gällde att hitta upp i detta hus. Hahaha…
 
Önskar er alla en fin torsdag och kolla in…imorgon är det FREDAG, veckans bästa dag, och vilken tur att jag har fredag, nästan varje dag i veckan.
Maria Lundmark Hällsten