Finvädret fortsätter, och det är vi väl alla väl förunnat, med tanke på hur fjolåret såg ut (tänker jag). Vi var ut med Camaron 2 svängar igår, Winstone fick följa med på en av dom:

Och efter middagen åkte jag iväg själv, upp till mamma. Det var kämpigt, kan jag säga. Tänk er att ni ska trycka ner gaspedalen, och då ni gör det så krampar det under foten. Tårna drar ihop sig och ni sitter och kör i 60 efter en större väg…vad gör man?

Jag försökte hitta ett läge där det gjorde mindre ont, sedan förberedde jag mig för att svänga in någonstans och hoppa ur bilen, sen kunde jag inte låta bli att fundera över hur det kommer att se ut då det är dags för tävling, detta vill man inte vara med om, då man ska trycka ner foten, det man har…fy f—–!!!

Så fortsatte detta krampande i natt, fast inte under foten utan nu var det fotknölen som skulle jäklas, vad less man blir. Jag som tyckt att det blivit bättre, men det kanske bara är för att man ska veta att man lever, och det gör jag ju uppenbarligen.

Det mesta av dagen tillbringades i alla fall ute på gården. Jag tvättade av Camaron, dammsög den, och torkade så gott jag kunde, det blir dammigt efter några månader i garaget. Speciellt då den även pysslats med, under tiden. Här håller vi på att ska lufta bromsarna, och jag är förste pedalskötare, det är lättsammast 😀

Satte upp en ny löplina till Winstone, så går på markplan istället, men han gillade inte riktigt det konceptet. Han är lite rädd för klumpen som glider efter honom. Nåja, det är väl en vanesak. Jag vet inte hur man skulle få till det på ett bra sätt. Det är inte roligt att ha linan i vår ansiktshöjd heller.

Detta blir lite som att välja mellan pest eller kolera…nu finns en potentiell risk att man snubblar på linan istället för att hängas av den. Men den sitter i alla fall inte i vår direkta gångväg, så, vi får se.

Nu tänker jag gå ut och sätta mig, så jag önskar er alla en fin söndag!