Etikett: madrasser

Toppbetyg ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ på snedkapade ben på sängen 🛌

Av , , 4 kommentarer 10

Det brukar inte vara optimalt, att parkera en buss på en parkeringsplats där det sluttar lätt ut mot asfaltskanten. Det gjorde det på Armsjöns stora rastplats. Tror till och med att det är mer regel, än undantag, att det brukar luta utåt, mot sidan.


För att det sedan ska vara ok, så bör det luta åt rätt håll, beroende på vart man har sängen. Vet nån gång, då vi faktiskt valde att flytta kuddarna till fotändan, man vill INTE ligga med huvudet lägre än fötterna.

I Armsjön, lutade det åt sidan. Men, sa jag till Åke, igår, då vi återigen rullade på vägen, det kändes onormalt bra att sova med lätt lutning uppåt och inåt. Jag låg och funderade där, i arla morgontimme, på hur det kunde komma sig. Jag låg lätt på sniskan men huvudet högt, fast fötterna snett och nedåt. Fantastiskt skönt, såpass att jag undrade om det kanske är precis så man ska sova 🤔

Tänk alla nyheter som kommer. Hur sängar ser ut idag, är det inte höj och sänkbart så ska man ha tyngdtäcken eller stora kuddar formade som U, som man ska linda runt kroppen. Madrasserna ska vara så höga att man nästan ska ha en liten stege bredvid sängen. så man kan ta sig upp.


Men nu, nästa steg och den dagen min säng  🛌 kommer ut på marknaden, så kommer ett ben på sängen, uppe vid huvudänden att vara högre. Resterande ben kommer att vara snedkapade för att följa golvet. Jag säger bara…


Eller så stannar det där, vid mina tankar, för jag ids inte försöka övertyga folk om att det var riktigt najs, med en lutande säng 🥸

Näst sista Gammlia ikväll, så jag gissar att man borde städa Camaro, och försöka komma på vad man ska äta till middag, däruppe. Lunch vet jag i alla fall redan, det blir med Elisabeth, på Rökstugan BBQ.

På fredag har vi lånat bort bussen en natt, så jag kanske borde städa ur den med, lite lätt, så där. Tur att den inte är så stor.

Avrundar med en liten bildsvit av Bobby, där han låg på mattan och försökte utmana Winstone, fast han slutade i famnen på Theresé. Hoppas på en fin dag, för er alla!

Slår in ☕️ i dörrkarmen…

Av , , Bli först att kommentera 10

Inte lika fin vy idag, från fönstret.

Däremot bekanta ljud…bilar som kör förbi, cyklister, röster och hundskall. När vi satt på vår altan igår, så var det bara fågelkvitter och inget annat. Inte ens en båt som körde förbi. Rofyllt i all ära, men det får inte bli för lugnt 👀

Vi har kanske ändrat oss genom åren. Jag påminde Åke om att det fanns en tid då vi åkte dit, enbart för att få vara själv. Nu vill man se lite rörelse i alla fall.
Var skönt att sova i sin egna säng i natt, en med fjädrar. Jädrar vad bortskämda vi är, tänk bara förr i tiden, då dom låg på halmbottnar 😳

Nu är vi inte utan dynor och madrasser i bussen men det är ändå halvstelt då man ska vända på sig. Nåja, det är världsligt, det finns ju människor även idag, som inte ens har en säng, så man ska väl inte klaga.

I mitt lilla bloggarkiv blev jag påmind om Enya och Eloise, och den första tiden vi bodde här i huset. Dom var nämligen bannlysta i teverummet, då vi inte var därinne. Förmodligen för att jag var rädd att dom skulle har party på eller med soffan.


Jag skrev vid ett tillfälle att jag kom och bar en kaffekopp i ena handen och en macka i andra. Eloise hade parkerat sig utanför dörren till teverummet, säkerligen i tron om att jag skulle släppa in henne.

Då jag närmar mig henne så frågar jag varför i någons namn, hon måste ligga just där och sätter fram en fot för att mota henne då dörren ska öppnas. Men det gick inte som jag hade planerat (då heller 🥴).

Eftersom jag halkar till på det blanka golvet, burnar fram till dörren och slår kaffekoppen rätt in dörrlisten och kaffet rinner ner efter dörr, list och golv…Eloise såg jag inte röken av, hm…konstigt då. Hahaa…

Och nu undrar jag om det var då, jag öppnade upp dörren och lät den vara öppen för resten av tiden Jag kom nämligen inte ens ihåg att vi haft den stängd, en gång i tiden.

Idag blir det att ringa tandläkaren så får jag höra om det finns en chans att kunna få komma dit nån av dagarna. Hoppas på en fin måndag, för er alla!

Utryckning och inläggning

Av , , 4 kommentarer 14

Det bidde en spännande dag igår med två saker att prova på som jag aldrig gjort förut. Vi hade ett möte på jobbet…från ingenstans hugger det tag runt min bröstkorg och det stramar åt. Jag sitter och känner efter, höger överarm domnar bort och jag försöker skaka lite liv i den, det lyckas inte.

Jag hör inte så mycket av vad som diskuteras, utan filurar på hur jag ska framföra att jag börjar misstänka att jag kanske har en hjärtinfarkt på G. Men kan som inte i mitt huvud, förstå hur jag ska kunna göra det utan att alla där kanske panikar, jag ser framför mig hur jag trycks ner på golvet, och blir fasthållen för att jag ska ligga blickstilla tills hjälp anländer, ett mindre tumult kommer att utbryta.

Efter en kvart blir smärtan olidlig, jag reser mig upp och säger att jag måste ringa sjukvårdsupplysningen, jag mår inte bra, sen går jag iväg…och gör just det, ringer, och där får jag rådet att ringa 112, det gör jag också.

Förklarar läget och medan vi pratar klingar allting av och jag blir som vanligt igen (frisk ska jag ha osagt, det är man väl aldrig, med den här hjärnan :D), killen kopplar mig vidare till en sjuksköterska som säger att dom ska skicka en ambulans, och det gör dom.

ambulance-cartoon(bild från google)

Blir påkopplad sladdar och annat, EKG ska tas, en febertopp har jag innan vi åker iväg, men annars tycker jag, och säger, att det känns lite fjantigt, faktiskt, jag har ju inte ont längre. Men man ska ju alltid ta det säkra före det osäkra.

Sen tas det prover, mer prover, jag ligger på den hårdaste, ogästvänligaste britsen som kan uppbringas, från 15.00-22.30. Efter 2 timmar får jag lov att larma och säga att jag måste få sätta mig, min rygg fixar inte att ligga längre, hon hjälper mig med sladdhärvan och jag får slänga över fötterna.

Efter ytterligare 3 timmar så tjorvar jag ihop sladdarna själv, så jag kan komma mig upp på fötterna. Dom tar prover för att se om det kan vara gallsten, alla prover är bra och jag tar ju för givet att jag ska få åka hem. Då kommer läkaren in och säger att dom vill att jag ska läggas in för att dom ska få utesluta en hjärtinfarkt, det trodde ju jag att dom redan gjort i ambulansen, men hon sa att dom sällan kan visa det, så där nära inpå.

Dessutom vill dom röntga mina lungor, för att utesluta att det gått ett hål på en av dom, vilket tydligen kan hända, om man har otur.

Så jag får böja mig och gå med på att läggas in. Jag är jättetrött och tänker att när jag får komma upp på avdelningen kommer jag att få lägga mig i en underbart skön säng med dubbla madrasser och ett fluffigt svalt täcke…jo kyss mig.

23.30 fick jag en kopp kaffe efter eget önskemål, sängen hade en endaste madrass, inte av det tjockare slaget, en filt utan påslakan och en kudde, hal som sjutton, så i natt har det inte varit många timmars sömn, och jag känner mig i sämre skick nu, än innan natten.

Men vad gör väl det om hundra år, jag hade ingen infarkt, inga blodproppar, inget hål i lungan och inte heller gallsten, utan det var mitt bröstben, som ville spöka till det. Så nu ska jag ringa läkare och kiropraktiker så får vi se vad dom kan hjälpa mig med. Jag har ju ont i ryggen och nacken, så det kan ju vara läge att rätta till det.

Så vad var det nu jag fick göra för första gången…jo åka ambulans, och bli rullad i rullstol, så då kan jag kryssa av det i saker som är gjorda och inte göra om det en gång till 😀

Det värsta med allt detta är att jag VET, att nästa gång, om det blir en till gång, så kommer jag INTE att ringa, utan jag kommer att tjuras och tro att det kommer att gå över, så jag hoppas att jag kommer ihåg just den här smärtan och om det skulle bli något allvarligare en annan gång, så kanske det känns lite annorlunda, förhoppningsvis.

Ha det gott, allihop, och var rädda om er!

 

Maria Lundmark Hällsten