Gjorde en sväng förbi jobb kontoret igår. Träffade Ina på Ullas där vi kaffedejtade och pratade om sommaren som är på G och vad som händer då. Ofta har man planer hit och dit, och då man sedan sitter där, efter semesterns slut så vet man inte varför man inte hann göra allt man skulle ha gjort. Kan bero på just det där att tiden går fort, då man har roligt.

Hade ett samtal igår med en som inte känner att hon ligger på topp. Hon har det inte lätt och det sker förändringar med hälsan och det syns mer markant idag, än det gjort tidigare. Hon känner att hon inte klarar sig själv längre. Nu är det till gränsen att hon går in i en depression.

Hon berättade att hon inte kan sluta tänka på detta och hur det ska bli framgent. Vad säger man en sån gång? Vad kan jag, rimligtvis säga som skulle kunna vara nån typ av tröst? Det är jättesvårt! Men jag sa dels det, det där att jag inte vet, samtidigt som jag fortsatte med, att hennes tankar, inte heller hjälper henne. Utan snarare gör att det känns värre.

Ibland ska man nog ta det dag för dag. Även om man vet vad som komma skall. Här blir det just det där att man aldrig ska ta ut något i förskott. För vet ingen annan, något som kan hjälpa, så vet inte heller någon annan, vad som står och händer och väntar bakom nästa dörr. Man ska ju aldrig ge upp, hur tufft det än må kännas och vara.

Den enda trösten jag har, sa jag, är att just du, gjort precis allt du kunnat för att göra så det så bra som möjligt. Du har tagit hand om dig själv, du har sett efter din hälsa, och trots allt det, så kom det här. Men det innebär även att du inte hade kunnat göra något annorlunda, du fick inga val. Så på det sättet kan man inte heller ångra något, eller slå sig själv för allt man lät bli att göra.

Nå, jag och Åke pratade om det här då vi satt och åt middag. Jag avrundade med dom ord jag sagt så många gånger förut, åt en annan person som jag var väldigt nära. ”Hur eländigt man än må ha det, så tänk på den stackaren som har det värst i hela världen! Ja, svarade den här personen, tänk på han, stackarn.”  Och sen skrattade vi alltid. För vem i hela världen, kan ha det värst?

När jag sa det till Åke igår så nämnde jag en person, som enligt jag, må vara en som haft det värsta livet. Mannen som levde 72 år i en järnlunga. Åke hade aldrig hört talas om honom så jag googlade fram en bild

”Han var bara sex år gammal när han drabbades av polio och placerades i en så kallad järnlunga – en cylinderformad maskin som omsluter personen som behandlas och som genom tryckförändringar hjälper denne att andas.

Järnlungor användes för att hjälpa personer som förlamats av polio att andas och är nu ersatt med respirator. Paul Alexander var en av de sista människorna i världen som behandlades i en järnlunga.

Sommaren 1952 drabbades han av polio och vaknade upp i en järnlunga – vilket skulle bli den plats där han spenderades majoriteten av sitt liv, rapporterar Sky news.

Efter att Paul Alexander lärde sig att andas på egen hand kunde han lämna järnlungan några timmar åt gången och han lät inte förlamningen och järnlungan hindra honom från att leva.

I maj 2020 skrev The Guardian ett reportage om Paul Alexander. De beskrev då hur han under sitt liv hade gått på college och universitet, flugit flygplan, gått på strippklubb, blivit kär, sett havet och varit i kyrkan. Mot alla odds både utbildade han sig till jurist och blev författare.

 – Jag visste att om jag skulle göra något med mitt liv, så måste det vara en mental sak. Jag skulle inte bli en basketspelare, sa han till The Guardian i samband med reportaget.

De sista åren tvingades han återigen leva i järnlungan dygnet runt och led av flera hälsoproblem. Bland annat hade han återkommande luftvägsinfektioner och kroniska smärtor i benen. Han avled den 11 mars 2024, 78 år gammal.”

Då jag nu googlade, så fann jag också att han dött, i år. Sorgligt på sitt sätt. Men det som förbryllar mest, är att han inte tyckte att han hade ett dåligt liv. Trots att han var bunden att tillbringa största delen av sitt liv, i denna järnlunga. Jag slås av att ingen kan ju mäta sig med någon annan. Det som betyder allt för dig, behöver inte vara värt något i nån annans ögon.

Tilläggas kan också, att om man inte vet av nåt annat liv, så vad ska man då sakna? Man kan dock alltid sakna det man haft och saknaden blir än värre, om man vet att det aldrig kommer att komma tillbaka. Fast återigen, det behöver inte betyda att du aldrig kommer att få något nytt, som kanske gör en förbättring framåt. Saker och ting är i konstant förändring, livet likaså.

Mary delade en bild igår, som jag tycker kan passa in här, tänkvärda ord, för oss alla.

Träffade på en kelsjuk Sambo igår kväll. Han är inte lätt att fota, kan jag tala om, haha.

Då jag gick hem, strax innan 21, så var det vårkänslor då man tittade på en himmel som fortfarande var ljus åt ena hållet. Kändes underbart och lite magiskt, så där

Nu ska Mr W ut på promenad. Sen ska jag fixa en fläskpannkaka, hoppas på att kunna sitta ute i solen en stund, och sedan jobb i eftermiddag. Ser ut att blåsa ute så jag vet inte hur pass skönt det är. Men det brukar ju bli varmare, mitt på hållet, och hittar man lä, så blir det säkert najs. Ha en fin torsdag, allihop!