Etikett: mattelärare

Bräntis is best, fuck the rest!

Av , , 2 kommentarer 4

Över en kopp varmchoklad, igår kväll så diskuterades att barns idéer, oftast inte tas på allvar. Nicco tycker att dom ibland dumförklaras av äldre och deras tankar inte räknas. Men sen, om det trots allt är en bra idé så får dom ingen kredit för det.

Ja, det kan ju vara så, ibland, och det kan också vara så att det är på det sättet det känns men många gånger kanske inte idéerna är genomförbara för dom har inte förmågan att kunna se vad som skulle kunna hända längre fram, om det skulle gå igenom.
 
Men jag känner igen det där tänket. Jag berättade för henne vad jag ställde till med då jag gick i sjuan. Jag var stationerad på Bräntbergsskolan där jag gick sjuan, åttan och nian. I sjunde klass fick alla som ville, rita en teckning som sedan hängdes upp till allmän beskådning och alla elever samt lärare fick rösta på dom. Vinnaren, teckningen med flest röster, skulle få bli trycket till våra nya skoltröjor.
 
Klart man ställde upp. Jag ritade en hand med långfingret uppe, det tror jag att ni, dom flesta vet hur det ser ut, ”att ge någon fingret”, ovanför skrev jag texten: Bräntis is best, och under handen: Fuck the rest.
 
Ehhhh, nu vet inte jag vad jag tänkte egentligen, att det såg fränt ut och var lite kaxigt sådär. Vår mattelärare, en mycket sympatisk herre, kom in i rummet där alla teckningar hängde, tittade sig omkring och fick syn på min teckning, ja, sa han, jag vet inte vad det betyder men jag röstar på den. Tror ni jag var lycklig, att han la sin röst på den, var ju hur coolt som helst.
 
Nå, efter alla röster var räknade så framkom det att min teckning vann. Jag var överlycklig och dessutom skulle vinnaren få sin tröja gratis. Tror ni att det gick som beräknat? Nejnej…Maria blev nerkallad till en sur rektor, hon slängde upp teckningen på bordet och undrade vad den betydde. Ehhhh…typ Bräntis är bäst, strunta i alla andra, sa jag och visste inte riktigt hur jag annars skulle förklara den.
 
Ja sa hon, vi har blivit uppringda av massor med upprörda föräldrar och det begriper du väl att den här kan vi inte använda till tröjorna. Så tog hon min teckning och samtalet var över. Jag fick inte ens behålla den. Snacka om att känna sig överkörd. Nog förstår jag idag av vilken anledning den inte fick bli en skoltröja men, varför hängdes den ens upp i rummet, jag skulle väl ha blivit stoppad mycket tidigare, det var inte heller någon hemlighet, vad jag höll på at rita för någonting.
 
Så jag förstår hur Niccolina kan känna det ibland, att ingen lyssnar eller bryr sig, men många gånger är det precis vad man gör men det misstolkas. Med åldern förstår man sedan hur det låg till, synd bara att det tar ett tag innan man kommer sig dit.
 
Ha en underbar fredag!
Maria Lundmark Hällsten