Nu backar jag bandet till i måndags och besöket på Akuten. En liten värld för sig, dit människor kommer och förhoppningsvis, lämnar, på egna ben.

Det finns ett rum bakom det större väntrummet, där man blir uppkopplad till olika apparater. Finns britsar för x antal personer, nu gissar jag, men det kanske är 6-8 stycken som kan ligga där.

Inga dörrar eller väggar, utan bara draperier mellan britsarna, vilket innebär att du är rätt så utlämnad, finns inget privat. Ungefär som när du ska hämta ut medicin på Apoteket och man kanske har frågor eller så undrar personalen om man vet detta och detta om det här preparatet.

Själv är jag inte brydd över det här, om det handlar om mig, vem bryr sig egentligen? Det är väl knappast nån som lyssnar, ringer upp Tv nyheterna och berättar vad dom nyss har hört. Men det finns ju ändå dom som kan känna sig obekväm, och allt blir bara jobbigt.

Så kommer det då in en yngre tjej, hon går bredvid en bår som styrs av en ambulansförare. Jag tänker att snart kommer väl hennes föräldrar, det kanske har hänt nån olycka, ja, man spekulerar, vad annat kan man göra för att få tiden att gå. Hon står dock på sina ben, och dom är extra vänliga mot henne.

Sen är det dags för utfrågning! Det kommer en kvinna och sätter sig vid hennes brits och börjar med frågan, hur gick det här till då? Tjejen vill inte svara, det hör jag på hennes röst, hon tycker det är jobbigt.

Ja, fortsätter kvinnan, vad tog du för nåt? En suck hörs och hon svarar Alvedon. Hur många tog du, varför tog du dom, har du gjort det här förut, vad tog du då…blablabla. Men alltså, så fruktansvärt dåligt. Hur kan man göra så här med en människa som mår så dåligt att dom inte vill leva längre?

Jag, som ligger 2 meter från henne, fattar ju på röstläget att hon inte vill svara, hon VET, att alla runt omkring kan höra, och detta är väl nåt man kanske vill berätta för en man fått förtroende för, inte nån som kommer in och har 5 minuter på sig.

Man måste väl kunna ha ett privat rum, dit man tar personer som inte alls mår så bra, och även se till att det finns nån där, som stöd och tröst. Förstår att det till viss del handlar om personal, pengar och tid, men här handlar det ju om liv. Det är fruktansvärt bedrövligt!

Nå, vi har fortfarande en bra sjukvård, och jag lägger inte heller detta på personalen, dom gör säkert så gott dom kan, utifrån dom medel dom har. Och kom inte heller och säg att det var bättre förut…tillåt mig tvivla, å det grövsta. Då vart du satt på att käka 1 kilo rå lever/dag om du hade järnbrist…så NEJ, det var inte alls bättre förr!

Fast jag tycker att så långt som vi har kommit idag, så skulle det vara ännu bättre, än så här. Och prioriteringar kanske skulle läggas om, lite. Jaja, det var bara en upplevelse och en tanke, så här på onsdags förmiddagen, och vårdagjämning är det dessutom idag.

Vilket innebär att dagarna omkring vårdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring vårdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden. Info tagit från wikipedia, samt bilden.

Och det betydde alltså inte våffeldagen, som mamma läste i almanackan och jag fick korrigera henne, fast dom första två bokstäverna var ju korrekt 😀 Så nej, inga våfflor idag men kanske på måndag.

Klicka på bilden för ursprung samt recept

Ha en fin dag, allihop!