Laila (en av grannarna och tillika en ur bastugänget) ringde igår och ville bjuda på årets första fika ute på gården. Klockan två var det samling runt lilla bordet, vi blev några stycken. Jan, Ingrid, Laila, Birgitta, Ingegärd, jag, Britt, Marianne och Margareta, och lilla Meja, en hund som Britt skulle passa.
Jag har som bekant suttit ute nu, tre soliga dagar, (tror jag att det är) och nu har jag startat upp mitt årliga projekt, som aldrig tycks bli färdigställt. Jag har slutat använda armbandsklocka, man har ju jämt en mobil i fickan, men nu har jag klockan på mig. Och så här ser man ut efter lite sol:
Nu till mitt projekt. Jag ska införskaffa en permanent penna, gärna svart och med smal spets. Sedan ska jag fylla i ett mönster på huden som är vit och sedan fortsätta göra det tills området runt det svarta fått samma färg som hela armen. Om jag då låter färgen försvinna (även om den är permanent så måste man ju fylla i mönstret för den nöts ju annars bort) så kommer jag att ha en soltatuering. Jag har aldrig tagit mig så långt. Ifjol köpte jag en penna men den var rena skräpet och färgen satt inte kvar. Men nu ska vi se om jag får slutföra detta.
När vi bara var fyra kvar som satt där så blev det snack om motion och träning, och då kom jag ju ihåg en händelse där jag är och tränar. Ofta får jag vara där ensam, beror lite på vilken tid på dagen man är där. Och denna dagen började jag ensam men sedan dök det upp en glad kille från nåt utrikes land. Han hejade och for runt som en raket mellan träningsredskapen och såg inte riktigt ut som om han kunde bestämma vad han skulle göra. Vissa grejer petade han lite oförstående på och fortsatte vidare till nästa.
Själv satt jag i benpressen och hade full uppsikt över rummet. Jag visste bara att det skulle hända något, för eller senare. Och nog fick jag rätt. Han kom fram till löpbandet, ställde sig på det, kollade in knapparna, spände fast stoppsnöret, som man har för att bandet ska stanna om man ramlar av, kliade sig i huvudet och startade upp. Jag insåg ju att han inte visste hur man skulle göra och tyckte han var modig som ville testa själv, annars kan man ju alltid fråga någon tänkte jag, men han ville kanske att det skulle se ut som han var världsvan.
Bandet satte igång i ganska hög hastighet men han nöjde sig inte med det utan skulle ha lite uppförslut. Det fick han, värsta lutingen du kan knappa in, det såg ut som om han skulle ha behövt bergsklättrings saker för att fixa uppstigningen och han kämpade så svetten rann, för att hinna med. Så drar han fram ett papper och ska snyta sig, halkar efter med farten , stoppsnöret rycks ur och han håller bokstavligen på att mosa näsan mot bandet. Allt detta på en tid av kanske två minuter. Så gav han upp det träningsredskapet och fortsatte till nästa. Jag hade väldigt svårt för att hålla mig för skratt men blev nog mest stressad av hans sätt.
Önskar er en trevlig lördag!
Senaste kommentarerna